Seminarium om barriären

I söndags höll Council for Peace and Security ett seminar om barriären (se detaljerat program här) på Cinemateket i Tel Aviv. Talarlistan uppvisade ett brett spektrum av aspekter och åsikter angående barriären, dess förlopp och rättsprocesserna i Israel och i Haag. Den palestinske advokaten Giat Nasser talade ingående om vilka konsekvenser muren fått för palestinierna i Jerusalem och Gush Etzion-området, den utmärkta Talia Sasson från det israeliska åklagarämbetet talade om barriären i HD, Ruby Sibel från det israeliska utrikesministeriets rättsavdelning talade om hur barriären uppfattas internationellt, och professor Nurit Keliot redogjorde för hur arabiska och judiska israeler som lever nära barriären uppfattar barriären och vilka konsekvenser den fått för deras liv.

 Dessutom fick den nye ordföranden för Yesha-rådet, alltså de judiska bosättarnas takorganisation, framföra sin åsikt om barriären, om Talia Sasson, om HD och om Council for Peace and Security (kort sammanfattning: han gillar inte någon av dem), och ex-general Amos Yaron som var en av dem som planerade barriären i början hävdade att barriären är en ren säkerhetsbarriär, som kan flyttas, och som absolut inte är något försök att upprätta en internationell gräns.

 Denna inställning mottogs dock med skepsis av de flesta av panelmedlemmarna och publiken, som med stöd av HD-beslut anser att det är mer än bevisat att Sharonregeringen utnyttjade den israeliska allmänhetens rop på säkerhet till varje pris efter de fruktansvärda självmordsbombningarna våren 2002 till att bygga en politisk gräns i avsikt att skapa fakta på marken inför framtida fredsförhandlingar och därmed omöjliggöra att de områden som hamnar på den israeliska sidan av muren återlämnas till palestinierna.

Ett intressant inslag var Ruby Sibel som talade om hur barriären uppfattas i Europa, och som konstaterade att det inte finns något annat tema som Israel och det internationella samfundet har så diametralt olika åsikter om. I Israel är barriären totalt konsensus – utan barriär, ingen säkerhet – medan i Europa är den en illegal styggelse som oundvikligen och omedelbart associeras till Berlinmuren.

 ”Det räcker med en enda bild på muren med ett palestinskt barn som leker nedanför för att helt delegitimisera barriären”, sade han nyktert. ”Det är någonting som det är helt omöjligt att påverka enbart med rättsliga argument”.

 Han talade också om muren i Betlehem och hur många kristna (han nämnde ett samtal med Biskopen av Canterbury) har en romantisk bild av det Heliga Landet med herdar och får, och så kommer israelerna och bygger en enorm betongkonstruktion alldeles brevid Beit Sahour (jag var förresten i Betlehem för bara någon vecka sedan och muren där är helt obegripligt överväldigande, för att inte säga monstruös. Ja, jag vet varför den byggdes. Men den är lik förbannat monstruös) och hur det även här inte hjälper med rättsliga argument eller med siffror. 

Den enda frågan som Israel lyckats att driva och få igenom internationellt är stödet för gröna linjen som Israels de facto erkända gräns, sade han och påpekade att Haag indirekt erkände gröna linjen genom att säga att barriären inte får byggas på andra sidan om den. När någon invände att accepterandet av gröna linjen inte nödvändigtvis var till Israels fördel så svarade Sibel torrt att om vi öppnar gröna linjen för diskussion så kommer det att fungera åt båda hållen, alltså göra det möjligt att kräva att Israel också avstår områden innanför gröna linjen.

 Efter att ha åkt på diverse turer med den enormt kunnige Shaul Arieli, som känner till varenda centimeter av barriären, övergångarna och tillståndspolitiken runt omkring, läst otaliga HD-beslut och överhuvudtaget försökt sätta mig in i problematiken så var många av argumenten välbekanta.  Istället blev det slående hur mycket inflytande associationer och känslomässiga faktorer har för hur någonting uppfattas. Som f d Västberlinbo har jag inga problem alls att förstå den avsmak och det obehag som muren ger europeer och andra (för att inte tala om palestinierna, men det är väl rätt uppenbart) och att det är omöjligt att inte associera till Berlinmuren.  Samtidigt har jag inga problem att förstå varför israeler vill ha muren – det handlar om ett konkret tecken på säkerhet, även om konceptet ”muren har gett oss mer säkerhet” inte kan bevisas totalt och även ifrågaställdes av ingen mindre än Yesha-ledaren, som påpekade att säkerheten blivit drastiskt mycket bättre även på andra sidan muren. Detta beror på säkerhetsstyrkorna, hävdade han, och inte på muren.

 Exakt var barriären löper någonstans bryr sig däremot de flesta israeler inte om, men de motsätter sig instinktivt att barriären flyttas – av känslomässiga skäl. Patriotism, palestinierna får skylla sig själva när de börjar en intifada osv osv. Att detta inte leder till att situationen förbättras i det långa loppet är enligt sådana argument inte speciellt relevant.

Lösning? Frågade Shaul Arieli, som svarade att han som inbiten pragmatiker gör sitt bästa för att barriären i slutändan ska omfatta runt 4% istället för de 8.5% som den omsluter idag. ”Det är inte de 2% som palestinierna är villiga att gå med på inom ramen för en landutväxling, men det är närmare”, förklarade han.

Shaul har också tillsammans med människorättsadvokaten Michael Sfard skrivit en bok om barriären, HD, och tillståndspolitiken i det som kallas ”the seam zone”, som ska publiceras på hebreiska nu i november eller i början av december. Kommer också att översättas till engelska. Rekommenderar varmt och skriver definitivt en update när det blir aktuellt.

 Annapolis? Ingen sade ett ord om Annapolis. Vi får helt enkelt vänta och se.

Annonser