I väntan på Annapolis

Har inte läst några nyheter om Israel i svensk press på ett bra tag, åtminstone inte vad det gäller den politiska processen och diskussionen som ju är i full gång så här inför Annapolis. Ironiskt (och kanske typiskt) nog så lyckas nyheten om Olmerts prostatacancer både fylla regeringskansliet till brädden med utländska och israeliska journalister och också nå rubrikerna i det fjärran Skandinavien.

 Som Olmerts läkare påpekade är prognosen för tidigt upptäckt prostatacancer för en man i Olmerts ålder (han är 62) 100% överlevnad efter tio år. När jag hörde detta – efter en timmes svamlande om Vad Kommer Att Hända Nu med Yaron Dekel i radion – så stängde jag av. En medelmåttig influensa skulle förmodligen fått Olmert på knäna för en längre tid än det här. Och dessutom har vi utmärkta Zipi Livni som kommer att gå in som premiärminister. Så det är grönt. Vi behöver inga fler rubriker om det här utan kan koncentrera oss helt på förberedelserna för Annapolis.

 Sedan är det ju ofrånkomligt att folk ringer in till den israeliska motsvarigheten till ”Ring P1” och förklarar att det är Olmerts straff för hans medverkan i Gazautrymningen. Men det är väl sådant man får stå ut med…precis som att någon svensk bloggare möjligen sitter och jobbar på en lämplig konspirationsteori just nu. Är cancern ingen cancer, utan bara ett lömskt israeliskt försök att kränga sig ur Annapolis? För det vet vi ju att inget är vad det ser ut att vara, som Hamasraketer mot Sderot när Mona Sahlin kommer på besök och så.

 I den här relativa mediastilltjen har jag bland annat sysselsatt mig med att delta i ett medieseminarium om konfliktrapportering, organiserat av Israeli-Palestinian Media Forum. Speciell gäst vid första mötet var Johan Galtung, norsk professor i freds- och konfliktforskning, som höll ett väldigt energiskt föredrag om så kallad ”fredsjournalism”, eller kanske bättre ”conflict sensitive journalism”. Den går i kort ut på att journalism från konfliktområden ofta begränsar sig till att rapportera händelser som att ”A sköt på B, B dog” alternativt ”A sprängde sig själv i en buss, 20 B dog”. Noll bakgrund, noll tidsperspektiv, noll förklaring om parternas egna åsikter om varför detta hände, och definitivt noll förklaring till vad C, D, E och F anser om händelserna.

Galtung jämförde sådan journalistik med sportjournalistik. Det finns två lag, och bara ett kan vinna. Svart och vitt, vi mot dom. Istället förespråkar Galtung och andra som sysslar med conflict sensitive journalism att man också bör fokusera på de olika parternas målsättning, och att det ofta handlar om ett större antal grupper med olika intressen, inte bara om A och B (Reagan mot Gorbatjov eller liknande). Han påpekade också att det går att belysa både positiva och negativa upplevelser i nuet, och positiva och negativa upplevelser i det förgångna. 

Diskussionen bland det 20-tal israeliska journalister som deltog handlade sedan om rapporteringen i israeliska media under det andra Libanonkriget. Enormt, enormt intressant – speciellt som det handlade om duktiga och välkända journalister både från TV och tidningar. Tydligt blev att israeliska media har en tendens att följa strömmen, att gå med det som man anser är den starka trenden just då. Vid tiden för Gazauttåget var det Sharon, vid tiden för det andra Libanonkriget var det Israels rätt att gå i krig mot Hizbollah, och vid båda tillfällena missade israeliska media nästan helt att rapportera om bristerna i organisation, administration eller logistik. För att inte tala om att ta in röster från den ”andra” sidan, dvs bosättarna eller libaneserna. 

För mig var det ju rena komplimangen att inte bli instuvad tillsammans med utlandskorrarna utan med de israeliska journalisterna (just det här seminariet är separat för israeler/palestinier/utlandskorrar och på respektive språk, alltså hebreiska/arabiska/engelska, men de har också många gemensamma workshops) och kunna lyssna på en sådan här insiderdiskussion live. Likadant var det förra veckan när jag åkte på en tur längs barriären/muren längs västra delen av Västbanken tillsammans med Council for Peace and Security, alltså femtiofyra pensionerade högt uppsatta militärer och lyssnade på deras reaktioner till vad Shaul Arieli (ja, igen) hade att säga om HD, barriärens dragning osv…men det får ni läsa mer om om någon månad eller så, för jag har skrivit en artikel om det och tänker inte avslöja något i förskott (ledtråd: det är inte i Flamman). Jag lovar att länka när artikeln publiceras.

Annonser

13 thoughts on “I väntan på Annapolis”

  1. Kul att du fortfarande skriver artiklar Anna. Är det möjligen om Ilan Pappes nya bok? Du skrev tydligen om den men tog bort vad du skrev snabbt som attan. Men Google hann med att få in det i cashe.

    Har det blivit svårare att få in artiklar i Svensk press? Det beror nog på att man samlar i ladorna eftersom den svenska ekonomin snart är på tillbakagång m.a.a. den högerregering vi har här nu. Men satsa på ”opolitiska” tidningar som Kyrkans tidning och Pax, de köper nog fortfarande…

    Dina skildringar påminner ju till en del om sportjournalistik så det kanske fortfarande finns en marknad?

    Jaså du lyssnar på Ring-P1? 🙂

  2. Jinge
    Varför skulle Annas artikel handla om Ilan Pappes nya bok när hans namn inte står nämnt i artikeln?

    Jag upplever att du skriver på ett otrevligt sätt. Rätta mig om jag uppfattar dig på ett felaktigt sätt.

  3. Frederico, bara för att förtydliga: artikeln handlar om israeliska freds- och människorättsorganisationers åsikter och arbete angående barriären/murens sträckning, inte om Ilan Pappe.

    Men jag blev nyfiken på vad jag skulle ha skrivit om Pappe och strukit snabbt som attan, så jag googlade Anna Veeder Ilan Pappe – och hittar länkar på intressant till en post som jag skrev 25 april och som jag strök någon gång i juni tillsammans med alla andra poster. Jag tyckte att recensionen av Pappes bok i SvD var kunnig och välskriven, och är någon intresserad av Pappe (som inte är ämne för den här bloggposten) så rekommenderar jag alltså att läsa den recensionen.

  4. Anna
    Jag förstog tyvärr inte ditt förtydligande. När du säger att ”artikeln handlar om israeliska freds- och människorättsorganisationers åsikter och arbete angående barriären/murens sträckning”, vilken artikel är det du hänvisar till? Är det artikeln ovan med titeln ”I väntan på Annapolis” du menar? Som jag tolkade den så handlade den om journalistik. Känner mig dum.

  5. Frederico, det var absolut inte min avsikt. Jag har alltså varit på ett antal turer längs muren/barriären med olika grupper, bland annat med just Council for Peace and Security förra veckan, och skrivit en artikel på samma tema som kommer att publiceras om någon månad eller så i en svensk tidskrift. Därför avstår jag från att gå in på mer detaljer just nu. Men jag skickar länken till dig när artikeln går att läsa på nätet.

    Så här blir det förmodligen när man blandar tre fyra olika teman i samma post. Men vi kan i alla fall vara överens om att varken posten eller den framtida artikeln handlar om Ilan Pappe och att jag inte heller skrivit en post om Pappe som jag sedan genast strukit.

    Hoppas att jag har lyckats klara upp röran nu.

  6. haha,, judekonspiration -> Jinge,, han trodde att några exiliraniers demonstration emot irans president för några månader sedan var en sionistisk konspiration det med =)

    Judar utklädda till iranier var typ hans gissning..

  7. Hmm… När jag var inne på Jinges blogg senast såg jag – utöver de sedvanliga kommentarerna från den grupp supportrar som delar hans världsbild (övriga synes strykas med ”Kommentatorsreglerna!”) – ett stort antal reklamspottar (från Google?) för israelresor, israeliska varor etc. Så går det när man vill dra in pengar på reklam! Personligen kunde jag inte låta bli att beställa lite… 🙂

    Anna, du skriver intressant och tar ställning. Jag håller sällan med, men dina synpunkter runt ansvar kontra skuld är mycket intressanta och kan förhoppningsvis bidra till konstruktiva diskussioner. Jag hoppas verkligen att du inte låter en så ointressant, okunnig och – tyvärr – hatisk person som Jinge provocera dig.

    Jag hoppas denna postning inte bidrar till ytterligare en diskussion om Jinge, och hoppas istället få fler synpunkter inför Annapolis.

  8. Hej Björn,

    det hoppas jag också, att vi koncentrerar oss på Annapolis och det som händer idag istället för andra eventuellt irriterande men i längden rätt irrelevanta saker.

    Just nu är Annapolis ingen direkt hit, varken i Israel eller hos palestinierna. Min grundinställning är att konferenser hit eller dit, det är när parterna kommer hem igen och tvingas konfrontera sin egen publik som det visar sig vad som går att genomföra och vad inte. För det är inte papperet (minns du Tenet? Osv, osv, osv. Hur många papper som helst) utan vad som genomförs i praktiken som räknas. Så jag är väldigt försiktigt avvaktande för tillfället (och har väldigt mycket annat att göra) men jag kommer säkert att skriva mer om det när det börjar röra på sig.

Kommentarer inaktiverade.