De där, vi här

För några dagar sedan ringde en kompis från Berlin som varit på besök i några veckor i september. Bland annat hade hon hunnit bli utslängd från platsen utanför Västmuren (hennes T-shirt hade för korta ärmar och schalen hon hade över axlarna var för genomskinlig, plus kjolen gick inte över knäna), delta i en Bar Mitzva i Hebron organiserad av Lubavitcher-chassider från  Brooklyn, New York, som högtidligt lovade att aldrig låta den korrumperade israeliska förrädarregeringen överlämna en centimeter heligt land till araberna (hon skriver en bok om dem, inte helt okritisk) och bråka med sina vänsterorienterade, liberalt sinnade släktingar som alla hatar bosättarna som pesten. Till saken hör kanske att tjejen i fråga är både israel och judinna.

-En av min kusins döttrar ska börja läsa i Jerusalem nu efter helgerna, berättade hon. Men hyrorna har gått upp enormt i Jerusalem, så hon hittade ett ställe i Har Adar. Visste inte var det låg, så jag kollade upp det på kartan. Det är en bosättning ju!

-Ja, svarade jag förvånat. Det är riktigt. Har Adar ligger nära väg 443 från Jerusalem till Modiin, på den israeliska sidan om muren.

-Fattar inte hur min kusin kan gå med på något sådant? undrade hon upprört. Han röstar till vänster och hatar bosättare. Hur kan han gå med på att hans dotter bor i en bosättning?

-Vet inte, sade jag. Men jag vet en sak: i Har Adar, precis som Alfe Menashe, Oranit, Givat Zeev, Modiin Illit och i princip alla bosättningar, känner du inte att du är i en bosättning. I de flesta fallen ligger vägspärren några kilometer längre bort, barriären syns inte, du ser inga soldater, vägarna är prima och överhuvudtaget är allting frid och fröjd. Det är bara tokbosättningar som Itamar och Kulle 672 och vad de heter som ”känns” som en bosättning. Om din kusins dotter var tvungen att passera en vägspärr med soldater och köra på en väg som kantades av palestinska byar, och palestinier tilläts åka på den där vägen, så skulle hon förmodligen inte hyra en lägenhet där. Men idag kan hon göra det, precis som alla kör väg 443 – en väg som bara är tillåten för israeler, medan alla tillfartsvägar från de palestinska byarna runtomkring är blockerade med stängsel, betongblock, jord- eller stenhögar –  utan att blinka.

Även före den andra intifadan drev politiker som t ex Ehud Barak koncept som innebar att Israel skulle ”separera” från palestinierna, eller som han sade det: Palestinierna där, vi här. Alltså en tvåstatslösning. En stor majoritet av israelerna stöder det här konceptet, det är bara den antisionistiska extremvänstern och den ultranationalistiska religiösa extremhögern som protesterar och föredrar en enstatslösning (enligt mitt sätt att se, en enstatskatastrof).

 Den andra intifadan gjorde konceptet ännu lättare att sälja, och Sharon använde det med finess när han beslöt om tillbakadragandet från Gaza och upprättandet av barriären.

 Problemet – och detta är ett stort problem – är att den här politiken, som på ytan ser ut som på väg till en tvåstatslösning, inte är det. Den bygger enbart på konceptet ”de där, vi här” och ignorerar totalt fenomenet ”vi där också” (bosättningarna) , avsaknaden av en fungerande stat på andra sidan och vikten av fungerande ekonomiska, politiska och mänskliga relationer med palestinierna ”där”.

 Resultatet blir vad Haaretz i en ledare kallar ”politisk apartheid”. De är inte de enda som säger det – när jag var på en tur längs muren i Jerusalemområdet med ex-general Shaul Arieli från Geneveinitiativet i våras använde han begreppet ”apartheidväg” om väg 443 och andra liknande konstruktioner och lyckades gå några av deltagarna rikligt på nerverna. Men majoriteten av den israeliska befolkningen håller sig långt, långt borta från A-Ram och Abu Dis. Det närmaste de kommer är bosättningar som Har Adar. Där ockupationen inte märks. De där, vi här, och vi där också.

alfe menashe

Det nybyggda bostadsområdet Givat Tal i bosättningen Alfe Menashe, inte långt från Tel Aviv. Ingen vägspärr, inga soldater, barriären löper bakom kullarna.

Annonser

2 thoughts on “De där, vi här”

  1. Väl skrivet. Min enda invändning mot sådana som Shaul Arieli är att han urholkar apartheidbegreppet genom att använda det i situationer som visserligen är problematiska, men som ändå är någonting helt annat än det som rådde i Syd-Afrika.

  2. Jag förstår den invändningen, även om begreppet här används om en speciell väg och inte om Israel som land eller politiskt system.

Kommentarer inaktiverade.