Det israeliska fredslägret och framtiden

Juli 2007, en ljum sommarkväll i Jerusalem. De guldgula stenarna i muren runt Jerusalems gamla stad lyser i den nedgående solens sista strålar när representanter, aktivister och intresserade från det israeliska fredslägret samlas i kongresshallen i det gamla vackra kvarteret Mishkenot Shaananim.

Temat för kvällens diskussion  är dock mindre idylliskt än omgivningarna: den israeliska fredsrörelsen kollapsade slutgiltigt som drivande politisk kraft efter sammanbrottet i Camp David-förhandlingarna i juni år 2000 och den påföljande intifadan och har sedan dess fört en undanskymd tillvaro. Rubriken lyder ”Det israeliska fredslägret – slutsatser från det förgångna och riktlinjer för framtiden”. 

 Ordföranden för Geneveinitiativet Gadi Balatiansky öppnar diskussionen med att konstatera att vänsterns traditionella ståndpunkter kring upprättandet av en palestinsk stat övertagits av den sekulära högern i Israel och att en klar majoritet av både palestinier och israeler i opinionsundersökningar konsekvent stöder en tvåstatslösning – även efter att Hamas vann det palestinska parlamentsvalet i januari 2006. Enligt en undersökning som publicerades i juli 2007 stöder 66% av den israeliska befolkningen direkta förhandlingar med den palestinske presidenten och PLO-ledaren Mahmoud Abbas om en slutgiltig fredsuppgörelse.  

Paradoxalt nog är utvecklingen på fältet den exakt motsatta: speciellt i Jerusalem förvärras situationen konstant på grund av muren som löper rakt igenom palestinska bostadsområden, det byggs fortfarande flitigt i bosättningarna trots alla överenskommelser med amerikanerna att riva illegala utposter och frysa nybyggen, och vägspärrarna har blivit permanenta.  -Fredsrörelsens främsta problem är att den israeliska befolkningen helt förlorat hoppet, hävdar advokaten Zeli Reshef, en av Fred Nu-rörelsens grundare och mångårig fredsaktivist. Majoriteten stöder en fredslösning men anser den omöjlig att nå. -Vi har resignerat och vant oss vid att leva utan fred, säger journalisten Daniel Ben Simon från tidningen Haaretz. Hela säkerhetstänkandet, inklusive väskkontroller i vartenda snabbköp, har blivit en total självklarhet. 

En av orsakerna till den utbredda uppgivenheten är att vänsterns valda representanter upprepade gånger misslyckats med att implementera sitt eget politiska program. Speciellt Ehud Baraks misslyckande att nå en fredsuppgörelse med Arafat i Camp David år 2000 och den andra intifadans utbrott i september 2000 innebar en enorm prestigeförlust för det israeliska fredslägret. På Sharons ensidiga Gazauttåg sommaren 2005 följde ökad raketbeskjutning mot israeliska städer och att Hamas slutgiltigt tog över Gazaremsan. Därtill kom Libanonkriget sommaren 2006.

 -I valen våren 2006 fick Israel för första gången ett civilt styre utan generaler, betonar Daniel Ben Simon. Förhoppningarna var stora. Men istället för att starta fredsförhandlingar så går denna civila regering – efter mindre än tre månader i regeringsställning – ut i ett sex veckor långt krig. Idag vågar ingen israelisk politiker röra ett finger utan att fråga generalerna först. Armén är tillbaka i politiken. 

 Uri Avineri, med sina 84 år den utan tvivel mest välkända och erfarna fredsaktivisten i Israel, konstaterar bittert att alla fredsrörelser i Israel tillsammans inte lyckades få ut mer än 3 000 – 5 000 människor på gatorna i demonstrationer till minnet av 40-årsdagen för ockupationen av de palestinska områdena. 

 -Den israeliska fredsrörelsen har misslyckats totalt med att integrera tre viktiga befolkningsgrupper i Israel: de ryska invandrarna, de sefardiska judarna och de religiösa-ortodoxa, säger Avineri.  

De fattigare skikten i Israel är nämligen inte på något sätt övertygade om fördelarna med en fredsuppgörelse. Osloavtalet och freden med Jordanien fick den omedelbara konsekvensen att textilfabrikerna i Israel stängdes och flyttades till Jordanien, där lönerna är avsevärt lägre, med många arbetslösa israeliska textilarbetare som följd. Större delen av befolkningen i bosättningarna, inklusive i det utrymda Gush Katif i Gazaremsan, är så kallade ”ekonomiska bosättare” som  på grund av regeringssubventionerna haft råd med en mycket högre levnadsstandard än de skulle haft i Israel innanför gröna linjen. ”Fred” betyder för dem i praktiken att de tvingas lämna sina villor och gräsmattor för att återgå till fattigdomen och tristessen i någon av de så kallade ”utvecklingsstäderna” i Galiléen eller i Negevöknen.  Den israeliska fredsrörelsen är också, precis som allt annat i Israel, långt ifrån någon enhetlig och välorganiserad rörelse med tydliga mål.

-Egentligen existerar det överhuvudtaget inget ”israeliskt fredsläger”, säger professor Tamar Herrman. Fredsrörelsen består av många små grupper som inte bara låtit bli att samarbeta med varandra utan också konkurrerat med varandra. De har inte ens samma uppfattning om vad begreppet ”fred” innebär. För några betyder det enbart ett slut på ockupationen, för andra även en ändring av staten Israels karaktär.

Aktivisterna från Geneveinitiativet fortsätter att sprida information om förslaget och håller löpande seminarier, exkursioner och föredrag i hela landet. Kvinnoorganisationen Machsom Watch övervakar hur palestinierna behandlas vid vägspärrarna, människorättsorganisationen B’tselem dokumenterar brott mot mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena och Fred Nu samlar information om byggandet i bosättningarna. Mindre organisationer som Ta’ayush demonstrerar tillsammans med palestinier mot murbygget i Bil’in och på andra ställen. Men avsaknaden av en gemensam strategi och gemensamma mål gör att fredsrörelserna inte får något kännbart politiskt inflytande i Israel.  

 -Vänstern är rationell men saknar förmåga att inspirera människor, säger Uri Avineri. Tiden är mogen att bilda ett ”fredsråd” för att skapa en gemensam vision som kan hjälpa oss att åter leda den politiska diskussionen. Jag är optimist och jag är övertygad om att freden kommer ännu i min livstid, avslutar Avineri och får rungande applåder från publiken.   

Andra bloggar om: , , ,

Annonser