Jakten på den försvunna skatten

För någon vecka sedan rapporterade Haaretz att ett hittills okänt fragment av en väldigt, väldigt dyrbar hebreisk Bibelhandskrift dykt upp. Sam Sabbagh, en jude från Aleppo i Syrien som immigrerat till USA, hade just gått bort. I hans plånbok hittade hans släktingar ett textfragment från Shemot (Exodus). Texten visade sig vara ett stycke ur världens äldsta fullständiga hebreiska handskrift av Bibeln - Aleppo Codex, som dateras till 900-talet. Sabbagh hade behållit texten som en amulett, och ansåg att det var tack vare textfragmentet som han hade lyckats rädda sig undan pogromen i Aleppo 1947.

Enligt en artikel idag i Haaretz så skrevs Aleppo Codex i Tiberias (som på den tiden var ett lärdomssäte av rang), flyttades därifrån till Kairo, användes av självaste Rambam och flyttades någon gång på 1500-talet till Aleppo i Syrien, som hade en stor och betydelsefull judisk församling.  Under attackerna mot den judiska församlingen efter att beslutet om FN-s delningsförslag av Palestina hade röstats igenom 1947  brändes synagogan i Aleppo och codexen troddes försvunnen (se intressant artikel här). 1958 dök den upp i Israel, men inte i fullständigt skick: bara 60% av texten finns idag i Yad Ben Zvi-institutet.

 Efter att detta nya textstycke hittats så hoppas man på fler. Yad Ben Zvi har gått ut i en ny kampanj för att försöka övertala de som eventuellt har textfragment från codexen i sin ägo att överlämna dem “till det judiska folket”.

“This is the No. 1 asset of the Jewish people,” Dr. Zvi Zameret, head of Yad Ben-Zvi said, “and I believe the Jewish people would do a great deal to have it back.”

Jag gillar det här. Ingen diamant, ingen byggnad, ingen guldgruva, ingen olja. Det judiska folkets mest värdefulla tillgång är - en väldigt gammal, trasig bok, mörknad i hörnen. Det ger perspektiv.

Israeliska HD - fredsrörelsens nya arena

Så, äntligen…nu finns min artikel om den israeliska fredsrörelsen och dess aktiviteter i HD (speciellt angående muren/barriärens dragning) på nätet, i Fredstidningen Pax senaste nummer. Och den handlar alltså inte om hur palestinierna påverkas av muren - det finns många och duktiga som skriver om det - utan precis om vad som står i rubriken. Vore kul att få höra vad ni tycker, om inte på bloggen så gärna privat.

Annapolis

Tänker inte skriva om Annapolis, eftersom andra gör det mycket bättre än jag. Common Ground News Service har fyra utmärkta kolumnister i sin senaste utgåva: Daniel Levy, Thomas Friedman, Tariq Alhomayed och Uri Avinery.

“Hittills handlar det om ‘de räddas fred’, citerar Friedman Al Arabiya-kanalens chef i Washington, Hisham Melhem. Ligger onekligen något i det. Motivationen för de inblandade är inte deras orubbliga tro på fördelarna med en fredsprocess, utan deras fruktan för vad som annars lurar bakom hörnet.

“Fear can be a powerful motivator”, konstaterar Friedman, men säger också att “Moderates who are not willing to risk political suicide to achieve their ends are never going to defeat extremists who are willing to commit physical suicide.”

Så vad blir då fortsättningen på Annapoliskonferensen? Friedman föreslår ett enkelt litmustest, utan Mellanösternexperter.

 ”You won’t need a Middle East expert to explain to you whether it’s working. If you just read the headlines in the coming months and your eyes glaze over, then, as the Israeli columnist Nahum Barnea put it to me, you’ll know that Annapolis turned the ignition key “on a car with four flat tires.”

But if you pick up the newspaper and see Arab and Israeli moderates doing things that surprise you, and you hear yourself exclaiming, “Wow, I’ve never seen that before!” you’ll know we’re going somewhere.

Kvinnor som inte är tysta

Både Aftonbladet och Haaretz har just nu artiklar om kvinnovåld högt på sina websidor. Den ena handlar om kända kvinnor i Sverige som misshandlats, den andra om en rättegång angående mordet på Hamda Abu Ghanem från Ramle. Bådas slutsats: kvinnor får inte vara tysta. De måste berätta vad som hänt dem, eller deras systrar, vänner eller grannar.

 Men för att berätta krävs mod, både i Sverige och i Ramle. Förmodligen mest i Ramle. I familjen Abu Ghanem har de senaste sex åren åtta unga kvinnliga familjemedlemmar mördats under liknande omständigheter. Att klanen består av runt 2 000 personer gör inte siffran mindre uppseendeväckande. Speciellt mordet på Rim (hon hittades strypt nedslängd i en brunn) fick rubriker eftersom hon upprepade gånger uttryckt sin rädsla för att bli mördad av en av sina bröder, eftersom de sett att hon hade mött en palestinsk kille som jobbade i trakten. Det nya i Rim-fallet var att några av de kvinnliga familjemedlemmarna för första gången gick med på att samarbeta med polisen. De var trötta på de återkommande “dödsfallen” och ville inte vara tysta längre, trots den fara detta skulle innebära.

 Men öppenheten har ett pris. Inte helt oväntat har ett av huvudvittnena i rättegången i mordet på Hamda “försvunnit”. Och enligt en tjej från Nasaretbaserade “Women against Violence” (läs mer om dem här) som jag pratade med i somras så saknar den israeliska polisen den kompetens som behövs, både för att få de här kvinnorna att tala och för att sedan ge dem adekvat skydd. Ofta, precis som i fallet Hamda, bor kvinnorna en tid på ett kvinnohus för att sedan flytta tillbaka till familjen, vilket ibland får ödesdigra följder. Polisen måste samarbeta med både representanter för familjen och med lokala kvinnoorganisationer som känner till problematiken. Annars kan deras inblandning eventuellt leda till att mördaren får sitt straff - men de kvinnor som hjälpte till att få honom fast fortsätter att leva i livsfara. Tills det är deras tur.   

Bikur Hatizmoret (Orkester på besök)

Den israeliske skådespelaren Sasson Gabbai vann europeiska filmakademins pris för Bäste Skådespelare för sin insats i filmen Bikur Hatizmoret (Orkester på besök), berättar Haaretz. Regissören Eran Kolirin fick också pris för Bästa Upptäckt.

 Gabbai spelar en egyptisk musiker som tillsammans med de andra medlemmarna i en egyptisk polisorkester kommer till Israel för att uppträda på ett arabiskt kulturcenter. Tyvärr så hamnar de fel - eftersom arabiskan saknar bokstaven “p” uttalar de “Petah Tikva” som “Betatikva”, vilket biljettförsäljaren förstår som Beit Hatikva*. Så de tar bussen till en gudsförgäten så kallad “utvecklingsstad” i Negevöknen istället. “No Arab Cultural Center?” frågar en bandmedlem en av stadens invånare när de gått av bussen. “No. No Israeli culture, no Arab culture. Nowhere.” blir svaret.

Med i filmen är också Saleh Bakri, eventuellt mer känd som regissören och skådespelaren Muhammad Bakris äldste son (alltså den Muhammad Bakri som gjorde “Jenin, Jenin”).

Tyvärr diskvalificerades filmen som Israels bidrag till Oscarsutdelningen, eftersom den till största delen är på engelska…ironiskt nog. Men hur skulle annars egyptier och israeler tala med varandra?

Vet inte om en sådan här film går fram i Sverige, men hittills har filmen fått väldigt bra kritik i Europa och i USA på olika festivaler, så vem vet? Smakprov: kolla trailern. Det är långt, långt från Tel Aviv. Och långt från Beaufort, som ju vann silverbjörnen på Berlinfestivalen 2007 och som blev den film som får ställa upp i Academy Awards efter att Bikur Hatizmoret diskvalificerades pga språket (se detaljer här). Två väldigt olika sidor av den israeliska verkligheten.

*Beit Hatikva betyder “hoppets hus” på hebreiska…och om ni kollar in trailern så begriper ni ironin.

Apropå bosättningar och apartheidstat

För ett tag sedan tog jag upp vänsterns argument för en omedelbar implementation av tvåstatslösningen: om Israel fortsätter att bygga ut bosättningarna och därmed omöjliggör en tvåstatslösning kommer man förr eller senare ställas inför kravet att ge palestinierna rösträtt. Vilket skulle leda till en palestinsk stat (och innebära slutet på Israel som en stat med judisk majoritet). Alternativt - man ger dem inte rösträtt, och då får vi en klassisk apartheidstat (vilket skulle innebära slutet på Israel som demokrati). Därför, om vi vill behålla Israel som en demokratisk stat med en judisk majoritet, så är bosättningsbyggandet i de ockuperade områdena inte i Israels intresse utan en väldigt tung last att bära - både ekonomiskt, politiskt och militärt - för det israeliska samhället.

 Samma argument används nu även av Olmert i en intervju till Nahum Barnea i Yediots helgbilaga. I intervjun sade Olmert också att det inte finns något val, de utposter som Israel har lovat USA att utrymma måste helt enkelt utrymmas.

 Utmärkt talat. Men det handlar inte först och främst om utposter. Haaretz utvecklar temat i en ledare med rubriken “ett stopp - inte ett uppehåll” (av byggandet i bosättningarna alltså). Frågan är var E1 passar in i det här, och byggandet runt Maale Adumim. Att som med vägspärrarna ta bort några här och sätta upp tre lite längre bort kommer eventuellt att fungera i praktiken, som det alltid gjort förut, men inom kort leder det till något av de ovan nämnda alternativen.

“Blink-politiken” (så kallas systemet som låter politiker låtsas som om de inte har en aning om hur bosättningarna byggs ut och nya kommer till - de “blinkade” nämligen just som de såg något olagligt, och svävar alltså i ovetande om vad som sker) måste upphöra. Och den som måste ta ansvaret är just Olmert. Stoppar han byggnadsplanerna i E1 så menar han eventuellt allvar. Låter han dem pågå så kunde han lika gärna låtit bli att åka till Annapolis. Time to deliver.

Sändningsuppehåll

Pga studier, studieresa, konferens i Jerusalem etc kommer jag att ha väldigt sporadisk tillgång till dator de närmaste två-tre dagarna. Inte för att den här sidan har vansinnigt mycket trafik, men…ursäkta om det tar ett tag innan era kommentarer publiceras. Återkommer efter Annapolis.

Hamas och Yesha-rådet: samma retorik, samma vision

I all hast: ursäkta om jag upprepar mig, men jag måste ändå rekommendera Bradley Burston igen, som jag tycker är en genomgående väldigt vettig kolumnist. Dessutom skriver han på engelska, till skillnad från min andra favorit B Michael i Yediot.

 Och nu till Annapolis har han en del att göra. Hamas och Yesha-rådet har vaknat till liv, och gör inte helt förvånande väldigt likartade uttalanden - var och en från sin egen lilla mentala bunker.

 Burston summerar (fritt översatt av mig):

“Inte en centimeter. Ni har ingen rätt. Den som ger bort vårt folks egendom är en farlig förrädare. Den tillhör oss, i sin helhet. Hela Jerusalem tillhör oss. Landet tillhör oss, från Medelhavet till Jordanfloden. Alla handlingar som försvarar vår rätt till landet är rättfärdigade. Vår sak är objektivt och fullständigt rätt och riktig. Deras är en lögn. Att säga nej till kompromiss är att säga ja till självförsvar. Fred är en illusion. Tänk inte ens tanken.”

Ett sådant förhållningssätt är utan tvivel ideologiskt sett renlärigt. Det är inte besmutsat med några slemmiga kompromisser. Det talar om Ära och Stolthet och Motstånd och Folkets Vilja och Patriotism och om att Inte Ge Upp.

Därför har många israeler och palestinier - som egentligen helst vill ha fred, frihet och grannsämja så att de kan jobba och ha ett drägligt liv och skicka sina ungar till skola och universitet utan självmordsbombningar, en monstruös försvarsbudget, tre års militärtjänst och tjugo års reservtjänst plus en del krig, alternativt vägspärrar, fängelsevistelser, misshandel, ihjälskjutna barn och statslöshet - svårt att känslomässigt försvara fredsförhandlingar.

Fredsförhandlingar är för fega mjukisar, även om både Rabin och Arafat gjorde tappra försök att tala om “de modigas fred”. I fredsförhandlingar måste man svälja sin nationella stolthet, bita i det sura äpplet, inse att det inte går att nå en fred utan att avstå både från mark och en hel del drömmar, och sätta sig ner och kompromissa.

Frågan är alltså inte bara hur man når en politisk lösning som är praktiskt genomförbar, utan också hur man säljer detta som ett smart nationellt koncept till respektive befolkning. För både israeler och palestinier är folk med en stark nationalkänsla. Och vill man besegra Hamas respektive bosättarrörelsen inte i fysisk utan i ideologisk mening, så måste någon börja fundera lite på det här. Speciellt Olmert och Abbas. För om en dag så är Annapolis förbi, och då är vi tillbaka i Mellanöstern-vardagen igen.

SvD

DN

DN2

Haaretz: Judiska och kristna ledare: ingen kompromiss om Jerusalem

Nio skäl till att Annapolis kommer att lyckas

“När alla Mellanösternexperter tycks ha samma åsikt bör läsaren vara försiktig”, skriver Bradley Burston i sin kolumn idag i Haaretz.

Det ligger onekligen något i det. Israeliska media är fullkomligt översvämmade av sarkastiska, pessimistiska, cyniska och insiktsfulla analyser och rapporter om hur Annapolis är världshistoriens mest urvattnade, misslyckade, oseriösa och hopplöst oväsentliga konferens. Behöver jag säga att den är dömd att misslyckas och att så snart deltagarna åkt hem till Mellanöstern igen så börjar den tredje intifadan, det blir inbördeskrig i Libanon, Syrien och Hizbollah angriper Golanhöjderna och islamisterna gör revolution i Jordanien och Egypten?

Varken svenska eller utländska media tycks vilja vara sämre. Att satsa på en negativ utveckling i Mellanöstern är ju också traditionellt ett rätt säkert kort, ens jämfört med att komma med några uttalanden om “försiktig optimism” som utrikesminister Carl Bildt faktiskt dristar sig att göra på DN-s debattsida.

Så trots att jag själv inte hyser någon enorm optimism angående vad som kommer att hända under och efter Annapoliskonferensen tycker jag att Burston har en poäng. Här är listan - nio skäl till varför Annapolis kommer att lyckas:

1.  Bosättarna antar att den kommer att misslyckas och har därför inte utövat någon enorm press på regeringen (än, skulle jag vilja tillägga)

2. Hamas antar att den kommer att misslyckas och har därför inte förhindrat den genom några större terrordåd (än, skulle jag vilja tillägga)

3. Ehud Barak antar att den kommer att misslyckas och har därför avstått från att lägga sig i (och förstöra alltihop som i Camp David)

4. Alla Mellanösternexperter antar att den kommer att misslyckas. Precis som de enhetligt förutspådde ett krig mellan Syrien och Israel förra sommaren. Som inte blev av.

5. Intifadan var ett misslyckande. Fler intifador kommer inte nödvändigtvis att leda till den slutliga segern.

6. Tillbakadragandet från Gaza var ett misslyckande. Ensidiga handlingar leder inte till någon lösning utan till nya (och ibland värre) problem.

7. Ingen gillar Iran. Och det finns inget så effektivt för att få folk att samarbeta som en gemensam fiende.

8. Syrien är inte övertygad om att Annapolis kommer att misslyckas. Alltså har Assad fått något i utbyte. Vad?

9. George Bush (sist men inte minst) är desperat. Och behöver en framgång. Fort. Och när man sågar ner träd så ryker stickorna.  

 Så vi får se. Och som jag skrivit förut - det är inte förrän deltagarna kommer tillbaka hem och måste konfrontera sina egna väljare (utom i Syrien, där det inte spelar någon roll) som det går att utvärdera Annapolis och dess eventuella konsekvenser. Tålamod.

SvD

SvD2

Syrierna kommer!

Till Annapolis förstås. Bara på vice utrikesministernivå, men ändå. Inte dåligt jobbat alls. Nu är vi bara väldigt nyfikna på vad Condoleezza Rice lovade dem i utbyte mot att de samtycker till att vara med och leka.

 Huvudloggan: istället för att visa Carmelberget nerifrån så tänkte jag att det vore en bra ide att visa hur Yizreeldalen ser ut uppifrån just Carmelberget vid klostret Muchraka. Där enligt traditionen Eliyahu gjorde sitt stora brännoffer (som Gud tände på) för att täppa till Baalsdyrkarna. Väldigt lämpligt som utflyktsmål, och åker man inte dit på en söndag eller en kristen helgdag så kan man också besöka klostret.