Som en uppföljning till posten om Israellobbyn: här är rekommenderad läsning för Palestinalobbyn, som onekligen existerar även om den inte kallas så. Den här mannen är svårsmält för många propalestinier, som ofta verkar föredra den romantiska, kaffiyehbeklädda stenkastande kampen framför konkreta statsbyggande aktiviteter.

Texten är från Yediots politiska helgbilaga som för mig är obligatorisk läsning och ingen helg är fullkomlig utan den. Översatte ganska snabbt och inte helt perfekt men jag hoppas att den är förståelig ändå.  ”Jag” i frågeställningarna är naturligtvis Nahum Barnea, som har ett eget sätt att skriva intervjuer. Läs och begrunda. Och tänk efter var den svenska Palestinarörelsen befinner sig i förhållande till Fayyad och hans program.

”Grand Park är Ramallahs mest exklusiva hotell. I söndags höll den palestinske premiärministern, Salam Fayyad, en presskonferens där. I ett litet rum i slutet på en korridor trängdes ett tjugotal lokala journalister, säkerhetspersonal, Fayyad själv, den amerikanske senatorn Joe Lieberman och ett antal amerikanska kongressmedlemmar. Luften var tung av cigarrök och syrehalten oroväckande låg.

Den sista frågan gick till Haaretz korrespondent Amira Hass, som ställde två frågor. Den första frågan riktades till Fayyad. Hon sade att tre palestinier från Fayyads hemby, Dir al-Rusun, hade arresterats av IDF när de demonstrerade emot separationsbarriären. Hur kan du tala om en överenskommelse med Israel när detta är vad Israel gör, frågade hon ilsket. Joe Lieberman fick frågan hur han som jude kan acceptera att Israel diskriminerar sina egna minoriteter.

Båda tillfrågade var förlägna. Lieberman är inte van vid att få sin bakgrund kastad i ansiktet. ”Vad kunde jag säga”, sade han till mig efteråt med ett sorgset leende. ”Jag svarade att jag stöder en tvåstatslösning.”

Fayyad träffade mig och Yediots reporter Roni Shaked dagen efter, på sitt kontor i Ramallah. Jag frågade hur han reagerat på Amira Hass fråga. Han var road. ”Det finns många som tycker att jag inte är tillräckligt trogen den palestinska saken”, svarade han. ”Många av dem är israeler.”

Amerikanerna – kongressmedlemmar och anställda i den amerikanska administrationen – dyrkar Fayyad. Inom området mellan Jordanfloden och havet finns det ingen nu levande politiker som de dyrkar mer än honom. Som en rad politiker som utbildats i USA och senare blivit regeringsmedlemmar i Östeuropa eller länder i den tredje världen kan Fayyad deras språk, deras värderingar, deras temperament. I kontrast till den destruktiva traditionen i palestinsk politik är han inte intimt förbunden med sin offerroll – han låter inte sitt öde styras av andra, arabiska diktatorer eller självmordsbombare. Han agerar.

Hans inspirationskälla är David ben Gurion och det sionistiska projekt som föregick staten Israels bildande. ”Staten Israel”, säger Fayyad, ”upprättades inte 1948. Den bara utropades 1948. Staten bildades innan, under de år då institutionerna byggdes upp. När jag säger detta till palestinierna anklagar de mig för att vara sionist.”

Inte vilken sionist som helst: Mapainik.

Hur tar den palestinska allmänheten emot ditt program, frågar jag.

”Med viss skepsis”, säger Fayyad. ”De frågar, kommer detta verkligen att hända? Om det är så bra, varför vänta i två år? Är vi verkligen intresserade av självständighet? Igår firade vi 21 år sedan den palestinska staten utropades, men vilken självständighet är det? Vi firar någonting som inte finns.”

Vid första anblick borde den israeliska regeringen ge Fayyad en varm kram. Hans program talar om att bygga en palestinsk stat nedifrån, från polisstationen, posten, ekonomiska initiativ, en statsbudget som alla kan ha insyn i. Det är den samarbetspartner som Israel längtat efter: terrorns fiende, ren från korruption, implementerar lagar, uppmuntrar affärsverksamhet, seriös och ärlig. Men ministrarna i den israeliska regeringen ser Fayyad som en av Israels värsta fiender. De är övertygade om att han nått en hemlig överenskommelse med den amerikanska administrationen: han ger dem ett organiserat Palestina, och de kommer inte lägga veto emot ett FN-beslut som erkänner 67 års gränser som den nya palestinska statens gränser. Även om det inte finns någon sådan överenskommelse i dagsläget, varnar ministrarna, i slutändan är det vad det handlar om. Världen kommer att tvinga Israel att utrymma området  till förmån för Fayyads mönsterstat.

Fayyad ler. ”De där misstankarna uppfattar jag som en komplimang, men sanningen är att jag inte har kommit överens med amerikanerna om någonting. Jag har sett några positiva reaktioner till mitt program. Jag vill avsluta institutionsbyggandet inom två år. Jag har sagt till folk, jag måste visa upp något som avslutar ockupationen. Det är inte istället för förhandlingar. Syftet är att uppmuntra förhandlingar.”

Och om förhandlingarna misslyckas? frågar jag.

”Om institutionerna fungerar enligt internationella normer så kommer ockupationen att framstå som mer och mer onormal”, svarar Fayyad. ”Trycket att avsluta den kommer att bli mycket stark.”

I Fayyads program finns en hel del hål: det förklarar inte hur Hamas ska försvinna från Gaza, löser inte kärnfrågorna som delar de två folken – Jerusalem, rätten till återvändande, gränserna, hur konflikten ska avslutas. Det representerar enbart Fayyad: högt uppsatta Fatahmedlemmar undergräver honom, både för att han inte tillhör deras parti och för att de anser honom vara en amerikansk agent. Abu Mazen hjälper inte till. Deras relation är ungefär lika bra som den mellan Zipi Livni och Shaul Mofaz.

På väggen, där andra oftast hänger upp en bild av Klippmoskén, Al Aqsa-moskén eller Arafat, har Fayyad hängt upp en väldigt vacker bild av rötterna till ett  2 000 år gammalt olivträd. Fotografen heter Osama Silwadi. Silwadi är ett av anarkins offer: en vilsegången kula som sköts av en palestinier gjorde honom invalid. Olivträdet är ingen tillfällighet, inte heller fotografens biografi.

”Israelerna säger två stater”, säger Fayyad, ”men jag är inte säker på att de har tagit in dess betydelse. Netanyahus tal på Bar Ilan var ett positivt steg, men jag är mycket mer intresserad av vart det ska leda någonstans, vad vi ska göra sedan.”

Förväntar du dig att IDF ska dra sig tillbaka från Västbanken, frågar jag.

”Absolut inte”, säger han. ”Vad jag vill ha är att IDF helt slutar att gå in på de områden som lyder under den palestinska myndigheten, A- och B-områdena.”

Men utan IDF, säger jag, är ni försvarslösa. Ni har tre divisioner. IDF har tjugo. Utan IDF riskerar Västbanken att bli Gaza.

”Jag håller inte med”, säger Fayyad. ”Du anser att bra saker händer här och inte i Gaza, för i Gaza finns inget IDF. Men det är inte helt korrekt att säga att IDF inte finns i Gaza och det är inte helt korrekt att säga att IDF finns här. För två år sedan, när israelerna trodde att situationen på Västbanken var okej, så var situationen i själva verket katastrofal. Det rådde total anarki. Förändringen har skett på grund av vårt nya säkerhetstänkande och rätt slags förvaltning.

Och de lärdomar som ledarna för säkerhetsorganisationerna drog efter sitt misslyckande i Gaza, säger jag.

”Det också, förstås”, säger Fayyad. ”Även palestinier som hatar oss medger att vi har lyckats implementera lag och ordning. Ingen trodde att det kunde ske. Deras anklagelser emot oss handlar om att vi har gått ifrån huvudprincipen, att vi stöder ockupationen. Idag kan vi säga till folk: ert liv är bättre, ekonomin är bättre, den personliga säkerheten är bättre. Vi gör inte allt detta för att göra ockupationen lättare att stå ut med, utan för att avsluta den.”

Hur hände det, frågar jag, att bråket om att frysa bosättningarna blev en enorm stoppkloss som förhindrar att förhandlingarna återupptas?

”Det som hände är löjligt”, säger Fayyad. ”Istället för att tala om bosättningarna i ett brett perspektiv så talar man om en veranda här och ett hus där. Ur vårt perspektiv är detta en politisk fråga. Nio månader har gått sedan Obama gjorde entré i Vita Huset, och byggandet fortsätter. Det gör det svårare för oss att sälja fredsprocessen till den palestinska allmänheten. Vi vill återuppta förhandlingarna, men vi minns misslyckandena från det förgångna. Om några månader kommer amerikanerna åter att säga, vi är ledsna, men detta är den enda lösning som vi har lyckats få Israel att gå med på. Ni bygger bosättningar på bergstoppar, och undrar varför vi bryr oss – bosättningarna tar bara några enstaka procent av marken på Västbanken. Men runt om bosättningarna upprättas säkerhetszoner, vägar, och våra vägar stängs av säkerhetsskäl. Bosättningarna kväver oss.”

Kan du tänka dig att samarbeta med den nuvarande israeliska regeringen, frågar jag.

”Jag sitter inte och väntar på att Netanyahu ska falla”, säger Fayyad. ”Jag respekterar alla premiärministrar. Ibland tycker jag att det inte är bra att träffas med den israeliska oppositionen – oavsett vilka det är. Det är bäst att lämna den israeliska politiken till israelerna.”

Arafat, säger jag, hävdade att han var expert på den israeliska politiken. I praktiken begrep han inte speciellt mycket.

Fayyad skrattar. ”Vi tror att vi känner israelerna bättre än de känner sig själva, och ni tror att ni känner palestinierna bättre än vi känner oss själva. Båda har fel.”

Fayyad är inte säker på att hans program kommer att lyckas. ”Vi kommer aldrig att få veta om vi inte prövar”, säger han. ”Jag inbjuder alla israeler att ge mig en chans.”

Under hundra år av konflikt har judarna varit de som tagit initiativ, lagt fram förslag, kompromissat. Palestinierna har varit de som väntat på ett under. Idag är det den israeliska regeringen som väntar på ett under, och palestinierna är de som tar initiativ. ”Alla dessa år har vi suttit i baksätet”, säger Fayyad. ”Min plan sätter oss för första gången i förarsätet. Enligt mitt sätt att se är detta det viktigaste.”

Läs också Daoud Kuttab på Huffington Post: Fayyad’s Brilliant Plan

Anshel Pfeffer kommenterar i Haaretz Is the Israel lobby doing more harm than good? efter ett TV-program i engelska channel 4 som påstår sig avslöja den engelska Israellobbyns taktik och inflytande, men som enligt Pfeffer inte lyckades lägga fram någon ny information eller misstankar om oegentligheter.

Lobbying är faktiskt helt legitimt i sig, oavsett om det rör sig om AIPAC, tobaksindustri, miljövänner eller kvinnoorganisationer. Det jag personligen tycker är lite trist är att den utländska Israellobbyn ofta verkar köpa den israeliska högerns koncept utan att tänka efter, som en naturlig och helt förståelig motvikt till den propalestinska sidans anklagelser. Här är J Street en frisk fläkt som även om de inte kommer upp i AIPACs inflytande ändå har utmanat deras dominerande ledarskap och ruskat om etablissemanget lite.

Att alltid stödja den mest rånationalistiska, militaristiska och minst kompromissvilliga sidan (tänk Uzi Landau: Nej, nej och åter nej) är faktiskt inte nödvändigtvis i Israels bästa intresse. Till och med f d ÖB Shaul Mofaz talar nuförtiden högt och tydligt om att tiden definitivt inte är på Israels sida, att en enstatslösning skulle innebära slutet för Israel som judisk och demokratisk stat och går så långt att han förespråkar officiella samtal med Hamas, vilket inte accepterats ens i hans eget parti Kadima. Innan Mofaz nådde Sharon, Olmert och Livni samma slutsats - inte heller de kända för att vara radikala vänsteraktivister.

Pfeffer: ”We are at a pivotal point. The rise of the right in Israel’s last election does not signal that the voters are opposed to territorial compromise and a two-state solution. On the contrary, polls consistently show a clear majority of Israelis favoring this outcome, but they seem to prefer a right-wing prime minister to carry out a leftist policy. In effect, Israelis voted for Benjamin Netanyahu hoping that he’d go against his party’s manifesto. All the signs point to a prime minister on the brink of a decision. He could take the plunge or he could retreat back into his ideological and political comfort zone. International pressure will play a major role in persuading him to make a necessary decision, but the message emanating from the Israel lobby is that should he decide to hold out and play for time, he will continue to receive their unreserved support. Such support could prolong Israel’s procrastination – with deadly consequences.”

Marc Gopin skriver som vanligt bra på  Common Ground: Redefining the ”Jewish” in the Jewish state:

”A Jewish state, for example, can be Jewish because Jewish history and culture are taught, and Hebrew is honoured, but not because Jews are privileged in every job sector, or are given exclusive rights over security. A Jewish state can embrace Jewish refugees, without excluding other victims of persecution. It can embrace many cultures while ensuring the continued honouring of Jewish history and the Jews’ ancient connection to the land.

A proud Jewish state, for example, could embrace its ancient prophets who stood for social justice, love of strangers, hospitality and humility. If this were a prominent feature of its national character, it would not exclude the identity of non-Jewish citizens who can embrace those values through their own heritage. ”

Och för tyskläsande: min vän Ayala Goldmann (Berlin) skriver kåseri i Jüdische Allgemeine om passproblem respektive  Chabads världsbild och judiska själar.

Kan någon förresten förklara varför tyskarna är så hopplöst bakom när det gäller internet? Är det för att deras engelska inte alltid är helt på topp?

Den här bloggen är, förutom en del annat, främst en samlingsplats för mig för saker jag tycker om. Som den här dikten, som min fransklärare i Montpellier använde för att lära oss uttals- och skrivreglerna angående aspirerat h. Tänkte på den så här i nostalgiska Berlinmurstider. Fast just den muren saknar jag fortfarande…(se en tidigare post om Cold war memories).

Je hais les haies
qui sont des murs.
Je hais les haies
et les muriers
qui font la haie
le long des murs.
Je hais les haies
qui sont de houx.
Je hais les haies
qu’elles soient de mûres
qu’elles soient de houx !
Je hais les murs
qu’ils soient en dur
qu’ils soient en mou !
Je hais les haies
qui nous emmurent.
Je hais les murs
qui sont en nous !

Raymond Devos

SvD

Efter att Donald Boström inte nöjt sig med att bli intervjuad (och rejält dissad) av Yair Lapid utan också envisats med att låta Avri Gilad racka ner på honom när han ändå är i landet så är jag rätt säker på att Boström inte är här för att övertyga israelerna om sin oskuld – han samlar helt enkelt material till en bok om ”Aftonbladetgate”. Koka soppa på en spik, skulle jag vilja kalla det. Vem sade att grundlös berömmelse inte är lukrativ?

Mitt tips på titlar: ”The Palestinian Mothers’ Right To Know: A Lone Journalist’s Quest for Truth”, eller varför inte ”Misunderstood, Defamed, Persecuted: My Fight Against the Israeli Propaganda Machine”?

Undrar om inte den boken kommer att komma ut innan Donald Boström lägger fram ett enda bevis för ICJ :)

Tills dess – två favoriter: Ahinoam Nini sjunger Lea Goldberg, och Evyatar Banai och Yonatan Razel.

I måndags åkte jag till Dimona och var med i debatten i Studio Ett. Mitt starkaste intryck av evenemanget var den totala kontrasten mellan den dynamik, kreativitet och kompetens som de unga israeliska mediestudenterna från Dimona presenterade och det svenska ryktesspridande träsk som Donald Boström kallar ”seriös journalistik” och en ”helt normal artikel”. Vem jag beundrar och var min lojalitet ligger råder det väl inte direkt några tvivel om.

Seriösa bloggläsare kan sluta läsa här.

Jag gör mitt bästa att hålla mig utanför bloggträsket, men…när ”Bonniers-styr-svenska-media”-Jinge ”Anna Veeder i Studio Ett” passar på att återigen publicera ett foto på mig utan tillstånd så har jag svårt att låta bli att kommentera det. Jinge är en klassisk mobbare, och hans argumentation och bildillustration påminner mig väldigt mycket om den som de mer korkade killarna i min klass körde på högstadiet – när lilla tjejen visade sig smartare och bättre än de och fick bäst på alla proven så kontrade de med ”vindöga, har du sett dig själv i spegeln idag”?

Men det var länge sedan, och ironiskt nog för Jinge så är jag faktiskt väldigt nöjd med mitt utseende idag. Eftersom det här inte är någon modeblogg så avstår jag från att lägga upp bilder, men är Jinge intresserad av en beauty competition så lovar jag att ställa upp i bikini på en strand någonstans i Stockholmsområdet nästa sommar och låta valfritt antal förbipasserande besluta vem av oss som har mest sex appeal. Ta med din snyggaste Borat-tanga! Vem vet, du kanske vinner en fototävling med bilderna??

Uppdatering: Jinge påstår att han fått bilden av mig, och utan tidsbegränsning. Det är riktigt. Men han fick den av mig i god tro, på villkor att den skulle användas enbart i ett litet format, och enbart som byline till mina bloggposter. Tror inte att han riktigt uppfyller de villkoren idag. Om någon har tvivel: Jinge har inget som helst tillstånd av mig att publicera några som helst bilder på mig. Det enda syftet är att trakassera.

Ari Shavit skriver utmärkt i Haaretz idag (”Israel needs legitimacy to wage war and peace”):

”The campaign to renew Israel’s legitimacy is a vital one. Without legitimacy, Israel will be unable to contend with Iran in any way, shape or form. Without legitimacy, Israel will not achieve peace, nor will it be able to wage war. Nonetheless, to give Israel back what it has lost, the prime and defense ministers need to do more than deliver speeches. They need to act.

On one hand, there is an urgent need for a creative, daring diplomatic initiative that would prove that Israel is truly and genuinely striving to end the occupation. Without such an initiative, the world will not listen to Israeli justice, which today remains a concept largely invisible to the world. On the other hand, there is a need to enlist Israeli and Jewish elites in the struggle to once again strengthen the foundations of Israel’s legitimacy.

This diplomatic and moral effort is no less important than the struggles that produced the Balfour Declaration and the UN partition resolution. If such an effort is not launched immediately, and does not soon succeed, Israel will become an international pariah.”

Jag skulle vilja tillägga att det vore bra om ”Israeli and Jewish elites” samtidigt tog klar ställning för att Israel är berett att göra en genuin ansträngning att avsluta ockupationen, utan men och aber. En genuin ansträngning, btw, är t ex att sätta sig ner och diskutera Arabinitiativet. Eller Geneveinitiativet. Att säga ”vi är beredda att göra eftergifter, men bara om palestinierna gör A B C och D först”, det är ingen genuin ansträngning – det är att göra ingenting alls.

På Anna Westers blogg läste jag att representanter för israeliska Machsom Watch ska delta i ett morgonseminarium i Solidaritetshuset i Stockholm på torsdag 9.30-11.00 som organiseras av Världsbiblioteket, Diakonia och Palestinagrupperna i Sverige.

Precis som när representanter för Btselem och Peace Now kom till ABF för ett tag sedan så tycker jag att svenska proisraeler ska ta tillfället i akt och gå och lyssna och ställa frågor. Varken Peace Now, Btselem eller Machsom Watch är antisionistiska organisationer som vill förinta Israel. De kastar inte sten på militären.  De har noll komma noll ideologi gemensamt med Hamas eller Hizbollah. Deras kritik riktar sig huvudsakligen emot ockupationen och de konsekvenser som den medför både för palestinier och israeler som individer och för deras samhällen. Är det verkligen bara Diakonia och PGS i Sverige som är intresserade av att lyssna på vad de har att säga?

För några år sedan åkte jag runt lite med Machsom Watch och skrev bl a en artikel i Flamman om vägspärren Anin vid norra Västbanken. Se också videofilmer från vägspärrarna tagna av Machsomwatchaktivister på youtube.

En bild från en av vägspärrarna på norra Västbanken, vid Reihan. Nej, soldaterna gör inte flickorna illa – men eftersom deras by ligger på den israeliska sidan om separationsbarriären (som i det här området inte är en betongmur men som löper några kilometer in på andra sidan gröna linjen) så måste de passera soldaterna på väg fram och tillbaka från skolan och visa upp sina väskor.

Ynetnews om bråken kring Siloah-poolen i Silwan, och Akiva Eldar i Haaretz om utgrävningarna under palestinska hus, vilket är en av huvudorsakerna till spänningarna: palestinierna är övertygade om att utgrävningarna kan leda till att deras hus kollapsar. Lyssnar man på vad El’ads ledarfigur David Beeri säger så verkar det onekligen ligga något i dessa misstankar:

”Be’eri goes on to describe an excavation method in which ”we built from the top down” and ”everything’s standing in the air” [due to the removal of fill]. ”Then [the engineer] says, you have to shut the whole thing [because of danger of collapse]. I tell him, ‘are you crazy?’”

In February a pit appeared on the steps connecting the upper part of the village to the lower sections. Three months later, the plaza, beneath which Elad is conducting its intensive excavations, began to collapse. ”

Mer info om Silwan – se den lokala palestinska organisationen Madaas websida.

Lite sent men…Association for Civil Rights in Israel, Adalah, Bimkom, B’Tselem, Gisha, HaMoked, Physicians for Human Rights – Israel, The Public Committee Against Torture in Israel ochYesh Din skriver i ett pressmeddelande (15 sept):

”Human rights organizations in Israel believe that the State of Israel must conduct an independent and impartial investigation into these suspicions and to cooperate with an international monitoring mechanism that would guarantee both the independence of that investigation and the implementation of its conclusion (…) The groups expect the Government of Israel to respond to the substance of the report’s findings and to desist from its current policy of casting doubt upon the credibility of anyone who does not adhere to the establishment’s narrative.”

Aluf Benn (Haaretz; Common Ground News Service) anser också att Israel borde ha samarbetat med Goldstonekommissionen, men argumenterar lite annorlunda än MR-organisationerna:

”Rather than boycotting the commission, Israel should have flooded it with testimonies and information: presented Hamas as an organisation that advocates the destruction of the Jewish state and is responsible for firing rockets; emphasised Israel’s claim that its occupation of Gaza ended with the disengagement in 2005; justified the launch of the operation and its mode of conduct; proved that the IDF “is the most moral army in the world”; and offered detailed explanations for every incident under investigation (…) But the most significant missed opportunity had to do with the principle of adapting the rules of war to a situation where acts of terror are committed within civilian areas. (…) Israel should have taken advantage of the platform afforded by Goldstone and demanded that the rules set after World War II, when wars were fought between regular armies, ought to be subject to a re-evaluation.”

Benn konstaterar också att ”Even without cooperating though, Israel’s claim that the rockets fired from Gaza into civilian areas constitute a war crime, possibly even a crime against humanity, was upheld over the claim made by many Palestinians that they are a “legitimate form of resistance to the occupation”.”

Oavsett vilka slutsatser de olika undersökningarna kommer till så tror jag att den här automatiska reflexen att vägra samarbeta med internationella komissioner inte alltid är till Israels fördel. Definitivt inte på lång sikt.