Anna Veeder

Vill passa på att dela med mig av de nyårshälsningar som jag fått…mi yiten att nästa år blir bättre än det förra, och mycket bättre än det förrförra. Först ut – ACRI (Association for Civil Rights in Israel):

”Kvinnor män israeler ashkenazim mizrahim palestinier homosexuella lesbiska transpersoner araber judar invandrare arbetare arbetslösa fattiga rika barn gamla arbetskraftsinvandrare fångar demonstranter handikappade sjuka friska flyktingar vi alla

Utan mänskliga rättigheter får vi inget gott (nytt) år”

Från Sikkuy – Shana tova/kull ‘am wa-intu bekheir (traditionell Ramadan- och helghälsning)

 Igår pratade jag med Zehorit från Bat Kol, som berättade att de tillsammans med Havruta organiserar en ”halakhisk och jämlik” Yom Kippur-gudstjänst i LGBT-centret i Tel Aviv (Gan Meir). Jag antar att det betyder att man använder en traditionell bönbok men att kvinnor och män sitter blandat.

Zehorit skickade en inbjudan (nedan).

Min personliga kommentar: att tala med sådana som Zehorit får mig att må bra. Att kolla på den senaste debatten på Publicistklubben gjorde mig deprimerad (trots Maciej Zaremba, och han var en tung motvikt). Exakt vad jag ska göra med den insikten vet jag inte riktigt. Åka till Tel Aviv över Yom Kippur kanske?

Btw,  Zehorit vet att jag är svensk och passade på att  förklara att hon var skitförbannad över publikationen i Aftonbladet, anser att artikeln är gravt antisemitisk och frågade hur i helvete en redaktör kan försvara en sådan publikation. Varför bad han inte om ursäkt?

Därför att både kulturredaktören, chefredaktören och andra framstående kolumnister på tidningen fortsätter att hävda att artikeln är jättebra, sade jag, och att det var helt riktigt att publicera den.

Jag förstår mig inte på Sverige, sade hon.

Det gör inte jag heller, sade jag.

För några veckor sedan läste jag en artikelserie i SvD om manlig omskärelse, blev ganska förbannad över artikelns väldigt tydliga vinkling och beslöt att utnyttja min kolumn i Fria Tidningar för att beskriva min egen version av ”könsstympning”. Speciellt tack till Magnus Lindberg och Ida Dzanovic för inspiration…

Ingen påstår ju att alla barn i Sverige ska omskäras, eller att det inte ska ske under kontrollerade och vettiga former. Tvärtom. Men den här svenska reflexen att ropa på lagar och förbud istället för att gå ut med info och upplysning, den går mig extremt på nerverna. Vill ni förbjuda något som har en katastrofal inverkan på både barn och vuxnas hälsa, livslängd, mental hälsa och så vidare så börja med att förbjuda svenskarnas käraste sedvänja – alkoholen. För att inte tala om vilken inverkan alkoholen har på sexlivet. Börja där. Sedan kan vi tala omskärelser igen.

För intresserade bifogar jag en artikel som jag skrev för några år sedan i ämnet.

Israeliska kvinnor berättar om omskärelse

Fredag, lunchtid. Festlokalen i utkanten av den israeliska staden Afulas industriområde fylls långsamt med finklädda människor som lägger sina vackert inslagna presenter i en vagn vid ingången. En del står i klungor och pratar, andra ger sig förtjust i kast med den imponerande buffén som dagen till ära är prydd med nappformade ballonger i ljusblått och rosa. Litet längre in i salen står en hög stol med en bländvit ny kudde uppställd mot väggen. Det är här som Richard och Sarit snart ska låta omskära sin åtta dagar gamla son, välsigna honom och ge honom ett namn. Snart. För tillfället sover han tryggt i vagnen, obekymrad om oväsendet omkring honom.

 Litet drygt en timme försenad kommer den som ska utföra omskärelsen, en mohel, och plötsligt ska allting gå blixtsnabbt. De församlade gästerna skockas runt stolen där gudfadern sitter med kudden i knäet och väntar på att Richard ska komma med babyn. Inom några minuter ligger babyn tillrättalagd i gudfaderns knä. Församlingen stämmer unisont upp de traditionella välsignelserna, ett tecken på att ceremonin har börjat. För mig personligen betyder det att smärtgränsen är nådd och att det är hög tid att dra sig tillbaka. Inte min grej helt enkelt, även om det långt ifrån är första gången som jag befinner mig på en sådan här tillställning.

 Så jag avlägsnar mig från folkmassan och sällar mig istället till en liten klunga kvinnor som står vid dörren, på behörigt avstånd från händelsernas centrum. Den finns alltid där, den där gruppen av kvinnor som står vid sidan om vid omskärelseceremonier. Som å ena sidan ser omskärelsen som ett kulturellt fenomen, ett tecken på tillhörighet till det judiska folket som de vill låta sina söner bli en del av, men som å andra sidan finner själva ingreppet outhärdligt och som lider med babyn. I vissa fall möjligen mer än babyn. Jag räknar mig till dem.

 Darya, en elegant modern religiös kvinna i fyrtioårsåldern som till vardags är chef för exportavdelningen i en hitechfirma står i ett hörn med ett glas i handen.

-Jag kan inte höra det, säger hon med spänd röst. Jag står inte ut med det. Vi går på fest och ska vara glada medan babyn gråter och har ont. Hoppas det är över snart.

De andra kvinnorna nickar instämmande.

 Nära 100% av alla judiska (och muslimska) pojkar i Israel är omskurna. Omskärelsen är utan tvivel det religiösa bud som har störst genomslagskraft också hos sekulära judar: de kan gifta sig civilt på Cypern eller inte alls, de har inte varit i synagogan sedan sin bar mitzva, de åker gladeligen och shoppar eller ser på fotbollsmatcher på sabbaten, de blandar utan några större skrupler kött och mjölk och struntar i att fasta på Yom Kippur. Men så snart en son föds så ringer de till en mohel och skickar expressinbjudan per email till släkt och vänner att komma och delta i ceremonin. Och jag kan inte låta bli att undra: vad är det som får moderna, utbildade, jämställdhetsmedvetna och uppplysta kvinnor – både religiösa och sekulära – att låta sina åtta dagar gamla söner genomgå den här proceduren idag, år 2006?

* * *

 I ett litet idylliskt villasamhälle i norra Israel träffar jag Efrat och Dagmar, som på intet sätt kan påstås tillhöra det israeliska samhällets mer traditionsbundna mainstream: homosexuella partnerskap erkänns inte ens av det israeliska civila folkbokföringsregistret, än mindre av rabbinatet. Till detta kommer att Dagmar varken är israel eller judinna, utan en kristen tyska som bott mer än tjugo år i Israel. När Efrat ville ha barn, blev gravid och det visade sig att fostret var en pojke ställdes de inför frågan: skulle de låta omskära honom eller inte?

-Jag minns när vi kom ut från ultraljudsundersökningen, berättar Dagmar. Vi satt tysta brevid varandra i bilen. Omskärelse, stammade jag. Militärtjänstgöring, svarade Efrat, lika skärrad hon. Men det var uppenbart för mig att vi skulle låta göra det – framför allt för att jag inte ville att han skulle vara annorlunda. Han är tillräckligt annorlunda som det är, tillägger hon och syftar på faktum att han har två mödrar. Även om jag samtidigt inte kan låta bli att tycka att det är barbariskt att utföra något sådant på ett så litet barn.

För Efrat, som är född och uppvuxen i Israel, var det självklart att de måste låta omskära babyn.

-Inte av religiösa skäl, understryker hon. Inte ens för att bli en del av det judiska folket eller något sådant. Men det israeliska samhället sätter högt värde på en stark kollektiv identitet, från förskolan till armén, som är viktig också för mig. Jag definierar mig i första hand som israel. Och i den starka identiteten och känslan av att höra till ligger också mycket positivt. Jag vill att min son ska vara en del av den gemenskapen. Och för israeliska pojkar är det nu så att omskärelsen är en del av den kollektiva kulturella identiteten.

Trots att de båda var överens i sak medger Efrat att själva omskärelseceremonin både för henne och Dagmar var väldigt traumatisk.

-Någon religiös ritual var det ju inte frågan om, vi ville ju så att säga bara ha det gjort, förklarar Efrat. Dessutom väntade vi tills han var ungefär en månad gammal för hans då tvååriga syster var sjuk och vi var oroliga för infektionsrisken. Bekanta rekommenderade en bra mohel som kom hem till oss för att göra omskärelsen. Men när jag räckte över babyn så kände jag mig som om jag lämnade honom för att offras. Som när Abraham band Isak. Jag gick därifrån och grät. Det var fruktansvärt.

Om det var fruktansvärt för dem, hur reagerade då babyn?

-Han? De första dagarna var vi väldigt noga med att byta blöja på honom väldigt ofta, så att det inte skulle svida när han kissade, berättar Dagmar. Det är klart att själva ingreppet måste ha gjort ont, men han var faktiskt helt som vanligt igen dagen efter. Som tur var tillstötte inga komplikationer och såret läkte fort.

Möjligheten att leta rätt på en mohel som också är läkare och kan ge en bedövningsspruta var inget de funderade på just då, även om det är just tanken på att tillfoga en liten baby smärta utan någon medicinsk orsak som de båda anser vara så problematisk.

-En bedövningsspruta gör ju också ont, fast antagligen mindre, säger Efrat. Men man ska också komma ihåg att det inte bara behövs smärtlindring för själva ingreppet. Det är ju ett sår som tar tid att läka, även om det går väldigt snabbt hos ett så litet barn.

Dagmar nickar instämmande.

-Kunde man göra det garanterat smärtfritt så vore det inga problem alls för mig. Resultatet är faktiskt också rätt estetiskt, tillägger hon leende.

För religiösa kvinnor, som i sitt dagliga liv lever enligt judisk lag (halacha), är omskärelseceremonin något fullständigt självklart vars betydelse och nödvändighet aldrig ifrågasätts. Men detta betyder inte att de inte kan identifiera sig med den känslomässiga konflikt som Efrat och Dagmar vittnar om. Skuldkänslor och medlidande med barnet är inga obekanta fenomen, medan vikten av att tillhöra en gemenskap, att vara en del av ett kollektiv och en tradition också betonas starkt av religiösa kvinnor.

-Jag har hemskt svårt för omskärelseceremonier, medger Sarah, en trettioårig religiös kvinna från den judiska bosättningen Kiryat Arba nära Hebron på Västbanken. Men omskärelsen är idag det starkaste bandet mellan alla delar av det judiska folket, med traditionen. För mig handlar det mer om tillhörighet än om ett Guds bud. Jag vill att mina barn ska veta att de är en del av ett sammanhang. Om vi väntar tills de är arton så är det för sent. Dessutom tror jag att det finns en logisk grund till varför det görs, hygien och så, men det är inte det viktigaste.

När Sarahs första son föddes upplevde hon omskärelseceremonin som smärtsam och påfrestande , både för henne och babyn. Hon hade skuldkänslor och led med babyn, som hon säger hade ont i två veckor.

-Du är mamma till den här babyn, och även om du inte gör babyn illa själv så går du med på att lämna ifrån dig babyn och låta någon annan göra det, förklarar hon. Och sedan till råga på allt så firar man händelsen. Det var för mig det värsta, jag kunde inte acceptera det. Så jag var inte med på festen alls. Jag tog min son och gick hem.

När Sarah var gravid med sin andra son fick de rekommendationer om en väldigt skicklig mohel som påstods åsamka babyn minimal smärta. De blev inte besvikna.

-Med min andra son var det mycket lättare, fortsätter hon. Redan nästa dag var min son som vanligt igen. Men trots den mer positiva upplevelsen gillar jag inte att gå på sådana här tillställningar. Helst försöker jag komma när själva ceremonin redan är över.

Sarah funderade mycket på varför omskärelseceremonier firas med en fest, och letade i den rabbinska litteraturen för att försöka hitta en förklaring. Hon berättar att festen från början var en tacksägelsefest för att fira att både modern och barnet klarat födseln oskadda, vilket ju genom tiderna varit långt ifrån självklart. En sådan fest, som inte heller var beroende av barnets kön, var något som hon kände att hon kunde acceptera och identifiera sig med. När deras tredje barn föddes – en dotter – krävde hon av sin man att de skulle ha en likadan fest som för sönerna. Och så blev det.

* * *

Tillbaka till festlokalen i Afula. Folkmängden stämmer upp nya välsignelser, vi hör fadern proklamera babyns namn – Nerya – och inom några minuter är ceremonin över. Babyn, som till allas vår lättnad inte gav ifrån sig mer än ett litet utdraget pip, ammas och somnar hos sin mamma. Gästerna sätter sig vid de dukade borden och äter medan barnen kivas om de nappformade ballongerna eller leker kurragömma mellan borden. En fotograf kommer och tar kort av släkt och vänner med föräldrarna och den sovande babyn. För dem är det en väldigt speciell dag, en glad dag att minnas. Mazal Tov!

Om Obama: Religion and Ethics har intressanta kommentarer från den akademiska världen: Yvonne Haddad, professor i islamsk historia och muslimsk-kristna relationer från Georgetown University; Omdi Saif, assoc. professor i religionsvetenskap vid North Carolina University; Tariq Ramadan, professor i islamvetenskap vid Oxford; Marc Gopin, direktor för Center for World Religions, Diplomacy, and Conflict Resolution at George Mason University’s Institute for Conflict Analysis and Resolution; Amir Hussain, teologiprofessor från Loyola Marymount University i Los Angeles diskuterar Obamas tal ur ett religiöst-etiskt-politiskt perspektiv.

Bosättningar: Läs om hur Gershom Goremberg går och letar hus på Västbanken, apropå det här med ”naturlig tillväxt”.  Hillary Clinton påstår dessutom i Haaretz att Bushadministrationen aldrig samtyckte med byggandet i bosättningarna på Västbanken.  Hon har förmodligen rätt – de samtyckte inte, de tittade bara åt andra hållet förutom angående E1-området, där de sade stopp.

E1-området kommer förmodligen att bli en av de tydligaste stötestenarna mellan Obamaadministrationen och Netanyahuregeringen. Netanyahu har lovat att bygga. Vägarna är klara, skyltarna är uppe, och bulldozrarna kan komma vilken minut som helst. Obama har tydligt sagt nej. Det går inte att göra både och.

Läste hos Nordic Dervish om ”könsapartheid” på en konferens organiserad av Sveriges Unga Muslimer, där de (ganska heltäckta) kvinnorna satt på ena sidan och männen på den andra sidan. Min instinktiva inställning till kritik av sådant är att hur folk väljer att klä och sätta sig på en privat/medlemsbaserad tillställning helt borde vara deras egen ensak, förutsatt att deltagarna är med på reglerna.

(Kuriosa: jag var på ett möte om Geneveinitiativet en gång i byn Iksal, nära Nasaret, där Yossi Beilin och någon palestinier från Ramallah skulle tala, fast palestiniern kom inte pga vägspärrarna…i alla fall var det typ 300 män i skinnjackor på ena sidan gången i sporthallen…och tre kvinnor – jag och två slöjbeklädda tjejer – på den andra sidan. Att klämma sig in på killarnas sida i det läget, när jag dessutom var ungefär den enda judiska personen bland åskådarna, var lite mer än otänkbart. Det kändes aningen ensamt och utsatt. Jag är nog inte Rosa Banks, när allting kommer omkring.)

Men samtidigt som jag tycker att religiösa människor ska ha rätt att klä sig heltäckande, sitta brevid andra kvinnor i soffan, bada på kvinnotider (finns sånt i Sverige? Här gör det det) osv så finns det en absolut gräns när dessa värderingar börjar glida ut i det offentliga. Ett konkret exempel är det 30-tal segregerade offentliga busslinjer som sedan några år kör linjer i Jerusalem och från och till det väldigt ultraortodoxa Beit Shemesh. Kvinnorna ska sitta längst bak, männen längst fram. Kvinnor som vägrar acceptera detta har slagits,  förödmjukats och på andra sätt trakasserats. Kvinnoorganisationer har lagt in en petition till HD och säger att de segregerade linjerna är olagliga. (Vad hände förresten med petitionen? Måste kolla upp).

Ingen tvingar religiösa ortodoxa män att acceptera kvinnliga rabbiner eller att män och kvinnor måste sitta tillsammans i synagogan. Men en synagoga är en sak och en buss en helt annan. Eller för att citera Naomi Ragen:

”There is nothing in any code of Jewish law that says a man and woman can’t sit next to each other on public vehicles,” Ragen said. ”This is brought in by religious extremists who are imitating the Taliban.”

Idag är påven i Nasaret. Min vana trogen håller jag mig undan när utländska dignitärer kommer på besök till Holy Land, så jag sitter på jobbet i Haifa istället och tittar på havet. Igår var jag i Reine hos  min kompis Areen (kristen palestinska från Nasaret), som sade att hon skulle gå på mässan idag tillsammans med några familjemedlemmar.

-Besöket är både bra och dåligt, förklarade hon. Å ena sidan ska han träffa Netanyahu, som leder en regering som jag tycker väldigt illa om. Å andra sidan kommer det massor med turister till Nasaret, vilket är bra för ekonomin.

Jag var lite förvånad över att hon inte sade något om hans religiösa status, men OK. Areen är djupt fäst vid Jungfru Maria, men utöver det tar hon inte så förskräckligt hårt på religionen även om hon är maronit. Hennes mamma däremot satt som klistrad vid antingen radio eller TV och följde påvens minsta steg, trots att hon är grekisk-ortodox.

Min andra kompis Nouha är mer politiskt radikal, och hon vill inte gå och se påven alls eftersom hon tycker att han visar stöd för Netanyahuregeringen och därmed bör bojkottas.

Apropå steg: i radion hörde jag om ”pop-mobil”, och fattade inte riktigt vad det handlade om först. Men efter lite googlande förstod jag att det handlar om Popemobile. Kanske jag borde åkt till Nasaret i alla fall?

Jag fortsätter med mina envisa försök att fokusera på sådant jag tycker är bra… Common Ground News Service har alltid bra artiklar, och i den senaste nätutgåvan publicerade de en speciellt läsvärd artikel med rubriken A Palestinian Remembers the Holocaust av Aziz Abu Sarah, som de senaste tio åren varit aktiv i Bereaved Families for Peace och idag är organisationens palestinske co-direktor.

Abu Sarah berättar om ett besök till Yad Vashem och om hur filmen ”Schindler’s List” påverkat honom. Men det jag tycker är intressantast är hur han beskriver sin tidigare motvilja att relatera till Förintelsen:

”I must admit that growing up I did not know much about the Holocaust. As Palestinians, we simply did not learn about it. There was a stigma attached to it, an understanding that Israel would use the Holocaust to lobby for sympathy, then turn and use the sympathy as a terrible weapon against the Palestinian people. So when I was asked about the Holocaust, I always felt that defensive urge to say “It was not my fault! I suffered for it too.”  Deep down, I think I felt that by acknowledging their pain, I would betray or marginalize my own suffering. Also, some part of me feared that if I sympathized with “the enemy”, my right to struggle for justice might be taken away. Now I know this is nonsense: you are stronger when you let humanity overcome enmity. However, it took me time to learn this lesson.”

Det där tror jag är väldigt symptomatiskt för många människor: om jag erkänner din (fiendens) smärta så betyder det att jag förråder eller marginaliserar mitt eget lidande. Om vi som israeler ser, erkänner och därmed ganska oundvikligen också känner empati eller skuld för hur palestinierna fått lida som en konsekvens av Israels upprättande eller diverse militära aktioner, då förråder eller marginaliserar vi det lidande som många israeler gått igenom - och fortfarande går igenom – på grund av palestinska terrordåd mot civila. Var och en kan nog hitta sitt ”vi” och fundera över hur den här mekanismen fungerar i sin egen grupp – det är ett fenomen som inte alls är begränsat till israeler, palestinier eller Mellanösternkonflikten.

Men som Abu Sarah säger så måste vi låta mänskligheten överkomma fiendskapen. ”Bereaved Families for Peace” gör just detta när de i par – en palestinier, en israel – går ut till grupper och berättar sina historier. Alla i Bereaved Families har förlorat nära och kära i konflikten. Alla vädjar de till vår grundläggande mänsklighet och kräver att detta vansinne ska få ett slut. Att lyssna på deras historier är på samma gång sorgligt, upprörande och hoppingivande.

Orginalartikeln publicerades på freds- och konfliktforskaren Marc Gopins websida. Hade tillfälle att lyssna på ett föredrag av honom organiserat av IPCRI i Jerusalem i februari, och det var väldigt intressant. Gopin är rabbin (jag tror reformrabbin, eller möjligen konservativ) , har en gedigen bakgrund inom religionsetiken och har varit inblandad i religionsdialog för konfliktlösning, bland annat i Syrien. Rekommenderas till alla som är intresserade av kombinationen religion-konfliktlösning.

Minns vad jag skrev om Hebron-bosättarnas demo i Umm el-Fahm nyligen? Här är ett motinitiativ av forum Yud Bet b’Heshvan , en sammanslutning av religiösa sionistiska organisationer i Israel som vill verka för tolerans, dialog och samexistens. Kolla videon på Common Ground News Service (och när jag lärt mig hur man fixar automatiskt flöde därifrån, läs allt de publicerar.)

Medger: det är inte någon massrörelse. De fick inte femton mandat till Knesset. De har ingen representant som utrikesminister. Men jag är ändå benhårt övertygad om att det är väldigt viktigt att visa att det faktiskt finns alternativa tänkesätt och också en konkret protest mot den religiösa högerns idéer. Som killen säger i videon: det är jätteviktigt att judar och araber, religiösa och sekulära, kan demonstrera tillsammans på gatorna och synas. Inte bara sitta på hotell och diskutera gränsdragningar och vattenförsörjning, även om det naturligtvis också är bra.

F ö fick jag just ett mail om att Combatants for Peace i samband med minnesdagen för Israels soldater för fjärde året i rad håller en alternativ judisk-arabisk minneskväll för alla som dödats och skadats i konflikten, med uppträdanden av bl a Shlomi Shaban, Mira Awad, Rona Keinan. Tel Aviv, Tmoona-teatern, 27 april 21.00.

Förra terminen läste jag en kurs på temat ”Judar i den muslimska världen 1750-1914″, vilket var en av de mest intressanta och spännande kurser jag haft. Bland annat läste vi ingående om ritualmordsanklagelsen i Damaskus 1840 , som väldigt tydligt belyser det europeiska och kristna inflytandet i Mellanöstern vid den här tiden, och hur detta inflytande påverkade maktbalansen mellan de etniska och religiösa grupperna i området.

Haaretz publicerade imorse en artikel med rubriken Damascus 1840: Inception of the Blood Libel in the Arab World av Dr Yaron Har’el från Bar Ilan-universitetet. Jag tycker dock att rubriken är något missvisande: såvitt jag vet förekom liknande anklagelser även tidigare (se artikel om ritualmordsanklagelsen på Rhodos 1840 som nämner Aleppo 1810 och Antiochia 1826). Dessa anklagelser fick dock inget gehör hos sultanen i det Ottomanska Imperiet, vars officiella politik sedan 1600-talet var att fördöma ritualmordsanklagelserna och aldrig gav dem legitimitet.

Som Dr Har’el skriver ändrades detta när europeiska kristna stormakter (främst Frankrike och de katolska ordnar som bedrev mission i Mellanöstern) fick ökat politiskt och kulturellt inflytande i området. En av de pådrivande krafterna i ritualmordsanklagelsen i Damaskus var ingen mindre än den franske konsuln, Ratti Menton, som var fast övertygad om judarnas skuld och även deltog i ”förhören”, som skedde under svår tortyr vilket ledde till att flera dog under ”förhören”.  

Damaskusaffären är trots sin brutalitet enormt fascinerande och lärorik vad det gäller kristna-muslimska-judiska relationer i modern tid. Från Wikipedia, Antisemitism in the Arab World;

”Större delen av de senaste 1400 åren, skriver Bernard Lewis, har araber inte hyst antisemitism i den betydelse som ordet har i västvärlden. Enligt Lewis beror detta på att araber till största delen inte är kristna som växt upp i en tradition där judarna är gudsmördare. I Islam är sådana historier tillbakavisade i Koranen som en blasfemisk absurditet. Eftersom muslimer inte anser sig vara det ”sanna Israel” känner de sig inte hotade av judarnas överlevnad. Eftersom Islam inte behöll det Gamla Testamentet finns inte heller någon konflikt angående olika texttolkningar mellan de två religionerna. Det finns ingen muslimsk teologisk dispyt mellan deras religiösa institutioner och judarna”.

Idag är det erev Pessach, och huset har övergått till matza-mode. Dessutom säger man idag Birkat Hachama , Välsignelsen över Solen, vilket man bara gör en gång vart 28-e år när solen enligt för mig rätt komplicerade matematiska beräkningar står i samma läge som den gjorde vid skapelsen. Så för mig är detta första gången. Välsignelsen lyder ungefär ”Välsignad vare du Herre, vår Gud, världens härskare, som skapar skapelsen” .

Den som påminde mig om detta var spinninginstruktören Nir, efter ett rätt hårt pass klockan åtta på morgonen tillsammans med tjugofem andra svettiga trogna. Det är för mig en av vitserna med en ”judisk stat” – att den judiska traditionen och kulturen helt ohämmat och självklart kan bli en del av något så prosaiskt som ett spinningpass på ett gym. I like.

Lilla hebreiskahörnet: om någon har en bättre översättning på ”oseh maaseh bereshit” så är ni välkomna att komma med förslag så ändrar jag. Ordagrant blir det ”som gör det förstas handling”, men ”maaseh bereshit” är en skapelsehandling och Bereshit, som betyder ”i början”, är det första ordet i (och därmed namnet på) boken Genesis eller första Moseboken. 

Nu ska jag laga mat. Chag kasher vesameach till alla som firar! Och kom ihåg att det är tre gånger så många kalorier i en matza som i en brödskiva.