Anna Veeder

När jag var i Jerusalem i fredags och åt middag med några vänner så talade vi bland annat om Dr Neve Gordons artikel i LA Times, där han förespråkar en global bojkott mot Israel.  Några av de närvarande höll med honom, och sade att det inte finns någon annan väg och att det fungerade i Sydafrika. Jag sade att jag å ena sidan förstår Dr Gordons pessimism, men å andra sidan är jag inte alls säker på att en sådan bojkott leder till det resultat han vill uppnå (slut på ockupationen, bl a). Jag tror snarare att en generell bojkott mot Israel skulle leda till ökad extremism.

Genom Bradley Burston fick jag nu syn på Uri Avinery, som skrivit en lång artikel på temat på Maannews. Obligatorisk läsning. Ett kort utdrag (artikeln är lång):

”True, the Israeli occupation and the South African apartheid system have certain similar characteristics. In the West Bank, there are roads ”for Israelis only.” But the Israeli policy is not based on race theories, but on a national conflict. A small but significant example: in South Africa, a white man and a black woman (or the other way round) could not marry, and sexual relations between them were a crime. In Israel there is no such prohibition. On the other hand, an Arab Israeli citizen who marries an Arab woman from the occupied territories (or the other way round) cannot bring his or her spouse to Israel. The reason: safeguarding the Jewish majority in Israel. Both cases are reprehensible, but basically different.

In South Africa there was total agreement between the two sides about the unity of the country. The struggle was about the regime. Both whites and blacks considered themselves South Africans and were determined to keep the country intact. The whites did not want partition, and indeed could not want it, because their economy was based on the labor of the blacks.

In this country, Israeli Jews and Palestinian Arabs have nothing in common – not a common national feeling, not a common religion, not a common culture and not a common language. The vast majority of the Israelis want a Jewish (or Hebrew) state. The vast majority of the Palestinians want a Palestinian (or Islamic) state. Israel is not dependent on Palestinian workers – on the contrary, it drives the Palestinians out of the working place. Because of this, there is now a worldwide consensus that the solution lies in the creation of the Palestinian state next to Israel.

In short: the two conflicts are fundamentally different. Therefore, the methods of struggle, too, must necessarily be different.”

Alex Fishman publicerade i Yediots helgbilaga ett ännu inte officiellt dokument som utarbetats av Geneveinitiativet, ett informellt detaljerat israeliskt-palestinskt fredsförslag, angående de framtida säkerhetsarrangemangen på Västbanken. Artikeln finns tyvärr inte på engelska, men har noterats t ex  här. Uppdateringar kommer.

Det handlar om ett extremt genomarbetat dokument som går in på detaljfrågor på markytan. Alla som jobbat med att utarbeta förslaget har gedigen erfarenhet av säkerhetsfrågor och de flesta är också högt uppsatta ex-officerare. Arbetsgrupperna träffas oftast utomlands på olika orter, bland annat i Stockholm för inte så länge sedan.

Alex Fishman nämner att Rahm Emanuel (behöver jag förklara vem det är? Om ja, googla) är väl förtrogen med både de generella riktlinjerna och detaljerna i Geneveinitiativet. Det nya dokumentet ska överlämnas till Hillary Clinton och den nationelle säkerhetsrådgivaren James Jones nästa vecka. Det ska bli väldigt intressant hur Netanyahu hanterar den händelsen: förra gången Geneveinitiativet gjorde rubriker, i oktober 2003, drog dåvarande premiärminister Ariel Sharon fram förslaget om ett tillbakadragande från Gaza för att minska trycket på ett tillbakadragande från Västbanken och att ”lägga fredsprocessen i formalin”, som hans rådgivare Dov Weissglas så vackert uttryckte det. Jag har svårt att tro att amerikanerna köper det konceptet en gång till. Inte under Obama.

Ett gäng israeler har skrivit på ett brev där de stöder J Streets lobbyingarbete angående israelisk-palestinskt fredsarbete. Namnen känns förmodligen igen…men blir väl inte mindre viktiga för det?? Från J Streets Facebooksida.

June 23, 2009

To the Supporters of J Street,
Congratulations on the initial success of J Street. You could not have chosen a more critical moment to mobilize American support for the two-state solution and to promote a broader conception of what it means to be pro-Israel in the United States.

Without diplomatic resolution of the Israeli-Palestinian and Arab-Israeli conflicts, the region faces a future of ever-escalating tension and violence. The remaining window of opportunity for the two-state solution is short. The future of a Jewish, democratic Israel is at stake, as are national and security interests critical to Israel, the United States, the Palestinians and the region as a whole.
We need your help to address this existential threat. Israelis and Palestinians have not and are unlikely to resolve this conflict alone. Majorities of both populations still desire a two-state solution, and we welcome J Street’s promotion of strong American leadership in reaching and implementing a comprehensive peace deal. Only serious, sustained international engagement – not simply further process – can forge a regional solution that addresses outstanding claims and results in comprehensive conflict resolution. And only the United States has the stature and prestige to lead an international effort and orchestrate a regional solution.

We were pleased that President Obama made resolution of the Israeli-Palestinian and Arab-Israeli conflicts an early and serious priority. We welcomed the appointment of Senator Mitchell as Special Envoy for Middle East Peace and are committed to supporting his efforts. Now, it is imperative that America moves ahead and exert the necessary leadership to help us move forward quickly and meaningfully.

We share J Street’s view that there is ultimately no military resolution to the political conflicts between Israel and our neighbors. We appreciate your voice of moral and strategic clarity on this point. We value the political space you are opening in Washington, and we believe the broad policy discussion you are encouraging there stands to benefit Israel and the broader Middle East.
As Israelis dedicated to our country, its future, security and progress, we support your effort to promote a safer and more prosperous future for both our countries and the entire Middle East. As Friends of J Street, we stand behind your goal of advancing regional comprehensive peace and security.

Sincerely,
Mr. Yossi Alpher
bitterlemons; former Senior Member of Mossad; former Director of the Jaffe Center for
Strategic Studies
Col (Ret.) Shaul Arieli
Council on Peace and Security; former Commander Gaza Brigade; former head of the
‘Peace Negotiations Administration’ under PM Ehud Barak
Rabbi Arik Ascherman
Executive Director, Rabbis for Human Rights
Haim Assa
Former National Security Advisor to PM Yitzhak Rabin
Bernard Avishai
Jerusalem Venue for Jerusalem Supporters and Recruitment; External Contact for David
Grossman
Colette Avital
Former Deputy Speaker of Knesset; Consul General
Adm (Ret.) Ami Ayalon
Former Minister and Member of Knesset; former head of the Shin-Bet, and Navy
Uzi Baram
Former Minister of Internal Affairs and Tourism; former Secretary General of the Labor Party
Shlomo Ben Ami
Former Foreign Minister and Public Security Minister
David Broza
Singer; writer; performer
Professor Naomi Chazan
Former Deputy Speaker of Knesset; founder, Israel Women’s Network
Sidra Dekoven Ezrahi
Professor, Hebrew University, Jerusalem
Maj Gen (Ret.) Shlomo Gazit
Former Commander of IDF Intelligence; former President of Ben Gurion University; member of the staff of Jaffee Center for Stretegic Studies, Tel Aviv University
Professor Galia Golan
Interdisciplinary Center, Herzlia
Micha Harish
Former Minister of Industry and Commerce and Secretary General of the Labor Party
Dave Kimche
Former Director General of the Foreign Ministry
Shlomo (Tchich) Lahat
Ret. Major General in the IDF and former Mayor of Tel Aviv
Maj Gen (Ret.) Amos Lapidot
Former Commander of Israel Air Force; former President of the Technion University, Haifa
Alon Liel
Former Director General of the Foreign Ministry
Maj Gen (Ret.) Amnon Lipkin-Shahak
Former Chief of the General Staff of the IDF; former Minister of Transport & Tourism
Eti Livni
Former Deputy Speaker of the Knesset
Maj Gen (Ret.) Amram Mitzna
Former Chairman of the Israel Labor Party and Knesset Member; former Commander of
the IDF Central Command and Planning Branch; former Mayor of Haifa
Ambassador Ora Namir
Former Minister of Labor and Social Affairs; Former Ambassador to China
Brig General (Ret.) Israela Oron
Former deputy National Security Council adviser; former Chief of the Women’s Corp
Amos Oz
Author
Brig Gen (Ret.) Ilan Paz
Former Head of the Civil Administration in the West Bank
Orni Petrushka
Businessman and Entrepreneur
Rabbi Andrew Sacks
Director General of the Rabbinical Assembly in Israel
Adv Talia Sasson
Former Special Adviser to Prime Minister Sharon; author of Sasson Report on Illegal Settlements
Amb. Shimon Shamir
Professor, Tel Aviv University; former Ambassador to Egypt and Jordan
Colonel (Ret.) Gilead Sher
Former Israeli Prime Minister’s Chief of Staff and Policy Coordinator
Professor David Shulman
Professor, Hebrew University, Jerusalem
Abu Vilan
Former Member of Knesset
Rabbi Levi Weiman Kelman
Kehilat Kol HaNeshama, Jerusalem
Danny Yatom
Former Knesset Member; former Head of the Mossad

Läste just vad Gideon Levy har att säga om Obama i artikeln Friend of Israel – och jag har nog aldrig hört just Gideon Levy uttrycka sig i så positiva ordalag om någon, någonsin. För vissa betyder detta förmodligen att Obama är att betrakta som Hamaskramare, men själv tenderar jag att hålla med. Ska Obama visa sig vara den förste svarte Messias, i alla fall, och rädda det israeliska folket från sig självt??

Glöm det där med tvåstatslösning. Det nya konceptet heter 57-statslösning, och drivs av bl a Kung Abdullah i samarbete med Mubarak, Obama och andra. Israel får alltså fred och normala relationer med hela arabvärlden från Marocko till Indonesien, i utbyte mot Golanhöjderna, Västbanken, Gaza, landutväxling här och där, någon form av lösning i Jerusalem (delning, internationell överhöghet) och kompensation för de palestinska flyktingarna (som får fritt medborgarskap i den nya palestinska staten, precis som under Israels ”lag om återvändande”).

Själv klarar jag mig rätt bra utan fred med t ex Djibouti, men som koncept så är det här faktiskt svårt att motstå. Sedan är jag väldigt nöjd med att det är Netanyahu som sitter i premiärministerposten och får ta itu med de amerikanska påtryckningarna – för det blir ju lite svårt att anklaga vänstern för att sälja ut landet om han skulle gå med på någonting. Även om Barak sitter i regeringen.

(Påstår dessutom någon att Barak är vänster så lägger jag härmed redan in en protest).

Fördelarna med en sådan fred? Officiellt slut på konflikten. Israel får fasta och internationellt erkända gränser och blir en helt accepterad del av världssamfundet, vilket öppnar för fulla (och inte som hittills hemliga) handelsförbindelser med bl a gulfstaterna. Mina palestinska vänner i Jerusalem får äntligen medborgarskap och slipper vara statslösa och ockuperade.

Gissa vad jag gör om ett sådant fredsfördrag skrivs under? Först blir det århundradets party i Haifa, och sedan åker jag till Beirut tillsammans med några kompisar. Landvägen. O Nasrallah, detta ska bli min ljuva hämnd för raketerna du skickade på oss i det andra Libanonkriget. Må det hända snart, i vår tid, amen.

DN SvD

Här kommer min enormt genomträngande, djupgående kommentar till Obama-Netanyahumötet som jag följt lite förstrött från åskådarläktaren: det väsentliga är att vi kommer från blablabla-stadiet till implementera-på-markytan-stadiet. Kom ihåg: när israeliska bosättare bränner bildäck på Ayalon, då börjar det eventuellt hända något.

Men även blablabla-stadiet verkar ha skakat upp den israeliska regeringen lite. Obamas administration har tydligen lagt fram en fredsplan som inte utarbetats tillsammans med Israel, o ve o fasa! Hörde just Uzi Landau (”inte en centimeter” och ”nej, nej och åter nej”) i radion och han var väldigt upprörd.

Till alla upprörda skulle jag vilja påminna om hur befolkningssituationen inom gränserna för det forna brittiska Palestinamandatet (utan Jordanien) ser ut idag, maj 2009, och ställa frågan: Vad händer om Israels vägran att gå med på en tvåstatslösning baserad på 67 års gränser plus landutväxling leder till att palestinierna inser att kampen har misslyckats och istället kräver medborgarskap??

Tabell med hänvisningar courtesy of Shaul Arieli.

Palestinians2	Jews[2]	Area
1,228,000	5,104,000	Within 1967 borders
270,000 (58.2%)	194,000 (41.8%)	East Jerusalem3
1,498,0004	5,298,000	Total (territory under Israeli law)
2,231,000 (88.3%)	295,000 (11.7%)	West Bank
1,460,000 (100%)	0	Gaza
5,189,000	5,593,0005	Total
0	320,000	Immigrants not registered as Jews (others)6
5,189,000 (46.7%)	5,913,000 (53.3%)	Total
7,411,000 Jews and others – 79.8% (75.5+4.3) Arabs – 20.2%		Residents of Israel7 (67′+Jerusalem+Jews in West Bank)
3,691,000		Residents of West Bank and Gaza8
11,102,000 Jews and others – 53.3% Arabs – 46.7%		Total number of residents

 

 

---

[1] The data about Jews and Arabs in The State of Israel is taken from Israeli Central Bureau of Statistics publications (May 2009).

2 The data about Arabs in the West Bank and in Gaza is taken from Palestinian Central Bureau of Statistics publications (May 2009).

3 70,500 dunam territory that is under Israeli law, jurisdiction, and administration since June 1967, after the Six Day War. Its Jewish residents are Israeli citizens, while the vast majority of its Arab residents aren’t Israeli citizens, but Israeli residents (Israeli ID), by virtue of the fact that annexed East Jerusalem is under Israeli law, and not because they applied for residence. The international community doesn’t recognize the Israeli annexation and considers the Jewish neighborhoods in that area to be illegal settlements as they consider settlements in West Bank. 300,000 more Jews live in western Jerusalem.

4 This number includes the Arab Christians, the Druze and the Bedouins that are Israeli citizens.

5 Considered as the formal number of Jews in Israel including those living beyond the green line, according to Central Bureau of Statistics publications.

6 Immigrants from the Soviet Union and their descendants that aren’t registered as Jews.

7 Considered as the formal number of Israeli residents including Jews living beyond the green line, according to Central Bureau of Statistics.

8 The Palestinian residents of the West Bank and Gaza are under the responsibility of the PA. This number doesn’t include the Palestinians in East Jerusalem. However, these have the right to participate in the PA parliamentary and presidential elections since 1996 in accordance with the interim agreement (Oslo).

 

Jag fortsätter med mina envisa försök att fokusera på sådant jag tycker är bra… Common Ground News Service har alltid bra artiklar, och i den senaste nätutgåvan publicerade de en speciellt läsvärd artikel med rubriken A Palestinian Remembers the Holocaust av Aziz Abu Sarah, som de senaste tio åren varit aktiv i Bereaved Families for Peace och idag är organisationens palestinske co-direktor.

Abu Sarah berättar om ett besök till Yad Vashem och om hur filmen ”Schindler’s List” påverkat honom. Men det jag tycker är intressantast är hur han beskriver sin tidigare motvilja att relatera till Förintelsen:

”I must admit that growing up I did not know much about the Holocaust. As Palestinians, we simply did not learn about it. There was a stigma attached to it, an understanding that Israel would use the Holocaust to lobby for sympathy, then turn and use the sympathy as a terrible weapon against the Palestinian people. So when I was asked about the Holocaust, I always felt that defensive urge to say “It was not my fault! I suffered for it too.”  Deep down, I think I felt that by acknowledging their pain, I would betray or marginalize my own suffering. Also, some part of me feared that if I sympathized with “the enemy”, my right to struggle for justice might be taken away. Now I know this is nonsense: you are stronger when you let humanity overcome enmity. However, it took me time to learn this lesson.”

Det där tror jag är väldigt symptomatiskt för många människor: om jag erkänner din (fiendens) smärta så betyder det att jag förråder eller marginaliserar mitt eget lidande. Om vi som israeler ser, erkänner och därmed ganska oundvikligen också känner empati eller skuld för hur palestinierna fått lida som en konsekvens av Israels upprättande eller diverse militära aktioner, då förråder eller marginaliserar vi det lidande som många israeler gått igenom - och fortfarande går igenom – på grund av palestinska terrordåd mot civila. Var och en kan nog hitta sitt ”vi” och fundera över hur den här mekanismen fungerar i sin egen grupp – det är ett fenomen som inte alls är begränsat till israeler, palestinier eller Mellanösternkonflikten.

Men som Abu Sarah säger så måste vi låta mänskligheten överkomma fiendskapen. ”Bereaved Families for Peace” gör just detta när de i par – en palestinier, en israel – går ut till grupper och berättar sina historier. Alla i Bereaved Families har förlorat nära och kära i konflikten. Alla vädjar de till vår grundläggande mänsklighet och kräver att detta vansinne ska få ett slut. Att lyssna på deras historier är på samma gång sorgligt, upprörande och hoppingivande.

Orginalartikeln publicerades på freds- och konfliktforskaren Marc Gopins websida. Hade tillfälle att lyssna på ett föredrag av honom organiserat av IPCRI i Jerusalem i februari, och det var väldigt intressant. Gopin är rabbin (jag tror reformrabbin, eller möjligen konservativ) , har en gedigen bakgrund inom religionsetiken och har varit inblandad i religionsdialog för konfliktlösning, bland annat i Syrien. Rekommenderas till alla som är intresserade av kombinationen religion-konfliktlösning.

”Peace Now” skickade just ett mail om att man kan beställa flaggor att hänga på balkongen till Självständighetsdagen:

Översättning: ”Varje flagga behöver en balkong! Häng en speciell prydnad till Självständighetsdagen på din balkong, du också: Peace Now i blåvitt!”

På själva flaggan står ordet ”Shalom” (som väl de flesta vet betyder ”fred”) , och ”Fred Nu” (Peace Now, Shalom Achshav) till vänster nere i hörnet. När man säger ”blåvitt” på hebreiska menar man inte bara färgerna, utan också ungefär ”made in Israel”.

Nice! Boende i Israel kan beställa genom Tammy på Peace Now, enligt angivelser i texten längst ner.

Minns vad jag skrev om Hebron-bosättarnas demo i Umm el-Fahm nyligen? Här är ett motinitiativ av forum Yud Bet b’Heshvan , en sammanslutning av religiösa sionistiska organisationer i Israel som vill verka för tolerans, dialog och samexistens. Kolla videon på Common Ground News Service (och när jag lärt mig hur man fixar automatiskt flöde därifrån, läs allt de publicerar.)

Medger: det är inte någon massrörelse. De fick inte femton mandat till Knesset. De har ingen representant som utrikesminister. Men jag är ändå benhårt övertygad om att det är väldigt viktigt att visa att det faktiskt finns alternativa tänkesätt och också en konkret protest mot den religiösa högerns idéer. Som killen säger i videon: det är jätteviktigt att judar och araber, religiösa och sekulära, kan demonstrera tillsammans på gatorna och synas. Inte bara sitta på hotell och diskutera gränsdragningar och vattenförsörjning, även om det naturligtvis också är bra.

F ö fick jag just ett mail om att Combatants for Peace i samband med minnesdagen för Israels soldater för fjärde året i rad håller en alternativ judisk-arabisk minneskväll för alla som dödats och skadats i konflikten, med uppträdanden av bl a Shlomi Shaban, Mira Awad, Rona Keinan. Tel Aviv, Tmoona-teatern, 27 april 21.00.

Kalla det ”peace journalism”, ”conflict sensitive journalism” eller ”responsible journalism” – det handlar om samma sak: en form av journalism som försöker avstå från ett dikotomiskt perspektiv, i stil med ”Vem ska vinna – Bush eller Saddam?” och istället föredrar en mer komplex rapportering. Common Grounds News Service har just nu en serie artiklar på temat. Väldigt läsvärt. För de som vill fördjupa sig: websidan Peace Journalism, IMPAC handbook om conflict sensitive journalism.

Uppdatering 1: läste just Claes Arvidsson på SvD:s ledarblogg om Timbrorapporten ”Mediernas Krig”. Nu är svenska media inte min främsta nyhetskälla eftersom jag föredrar israelisk press och BBC, men det är ändå en intressant rapport som jag ska läsa mer ingående efter helgen.

Uppdatering 2: För en artikel om medias roll i den israelisk-palestinska konflikten, läs Carol Daniel Kasbaris  artikel på temat. Carol leder UNESCO-sponsrade Israeli Palestinan Media Forum och är synnerligen insatt i problematiken.

Tillbaka till peace journalism: Vad handlar det om? Följande tabell av professor Johan Galtung ger en bra överblick.

PEACE/CONFLICT JOURNALISM	WAR/VIOLENCE JOURNALISM
I.    PEACE/CONFLICT-ORIENTATED   explore conflict formation, x parties, y goals, z issues general “win, win” orientation   open space, open time; causes and outcomes anywhere, also in history/culture making conflicts transparent   giving voice to all parties; empathy, understanding see conflict/war as problem, focus on conflict creativity   humanisation of all sides; more so the worse the weapons   proactive: prevention before any violence/war occurs   focus on invisible effects of violence (trauma and glory, damage to structure/culture)	I.    WAR/VIOLENCE ORIENTATED   Focus on conflict arena, 2 parties, 1 goal (win), war general zero-sum orientation   Closed space, closed time; causes and exits in arena, who threw the first stone   making wars opaque/secret   “us-them” journalism, propaganda, voice, for “us”   see “them” as the problem, focus on who prevails in war   dehumanisation of “them”; more so the worse the weapon   reactive: waiting for violence before reporting   focus only on visible effect of violence (killed, wounded and material damage)
II. TRUTH-ORIENTATED   expose untruths on all sides / uncover all cover-ups	II. PROPAGANDA-ORIENTATED   Expose “their” untruths / help “our” cover-ups/lies
III. PEOPLE-ORIENTATED   Focus on suffering all over; on women, aged children, giving voice to voiceless   Give name to all evil-doers   Focus on people peace-makers	III. ELITE ORIENTATED   Focus on “our” suffering; on able-bodied elite males, being their mouth-piece   give name to their evil-doers   focus on elite peace-makers
IV. SOLUTION ORIENTATED   Peace = non-violence + creativity   Highlight peace initiatives, also to prevent more war   Focus on structure, culture, the peaceful society   Aftermath: resolution, reconstruction, reconciliation	IV. VICTORY ORIENTATED   Peace = victory + ceasefire   Conceal peace-initiative, before victory is at hand   Focus on treaty, institution, the controlled society   Leaving for another war, return if the old flares up again

Eller ett utdrag ur Jake Lynch och Annabel McGoldricks ”Peace Journalism – What is it? How to do it?” som också är med i IMPACS handbok (länk ovan).
A checklist for conflict sensitive journalism
• Avoid reporting a conflict as consisting of two opposing sides. Find other affected interests and include their stories, opinions and goals. Interview merchants affected by the general strike, workers who are unable to work, refugees from the countryside who want an end to violence etc.
• Avoid defining the conflict by always quoting the leaders who make familiar demands. Go beyond the elites. Report the words of ordinary people who may voice the opinions shared by many.
• Avoid only reporting what divides the sides in conflict. Ask the opposing sides questions which may reveal common ground. Report on interests or goals which they may share.
• Avoid always focusing on the suffering and fear of only one side. Treat all sides’ suffering as equally newsworthy.
• Avoid words like devastated, tragedy and terrorized to describe what has been done to one group. These kinds of words put the reporter on one side. Do not use them yourself. Only quote someone else who uses
these words.
• Avoid emotional and imprecise words. Assassination is the murder of a head of state and no-one else. Massacre is the deliberate killing of innocent, unarmed civilians. Soldiers and policemen are not massacred.
Genocide means killing an entire people. Do not minimize suffering, but use strong language carefully.
• Avoid words like terrorist, extremist or fanatic. These words take sides, make the other side seem impossible to negotiate with. Call people what they call themselves.
• Avoid making an opinion into a fact. If someone claims something, state their name, so it is their opinion and not your fact.
• Avoid waiting for leaders on one side to offer solutions. Explore peace ideas wherever they come from. Put these ideas to the leaders and report their response.

As journalists, our most powerful tools are the words we use. And the pictures and sounds. We can use our tools to build understanding instead of fears and myths.

Satt i bilen i morse och lyssnade på Idaat ash-Shams (Radio Ashams), en arabisktalande kanal från Nasaret (ett aningen slött försök att lära sig begripa mer arabiska) och fattade plötsligt att jag just hörde en intervju med Dr Abu al-Aish från Gaza. Intervjun innehöll ord som Gaza, kvinnor, flickor, judar, Israel, palestinier, rättvisa, fred, politik, men sedan på slutet också Nobel och ”vi tackar er, Dr Abu al Aish, som talat med oss från Canada”. Very interesting. Så nu när jag kom till jobbet kollade jag nyheterna och titta! Ynetnews berättade att han verkligen har nominerats till Nobels fredspris!

Jag vet inte vilka de andra kandidaterna är, men han är verkligen en genuint värdig potentiell pristagare. Så nu håller jag tummarna för Dr Abu al-Aish.