Anna Veeder

The Place Where We Are Right
by Yehuda Amichai

From the place where we are right
Flowers will never grow
In the spring.

The place where we are right
Is hard and trampled
Like a yard.

But doubts and loves
Dig up the world
Like a mole, a plow.
And a whisper will be heard in the place
Where the ruined
House once stood.

Som en uppföljning till posten om Israellobbyn: här är rekommenderad läsning för Palestinalobbyn, som onekligen existerar även om den inte kallas så. Den här mannen är svårsmält för många propalestinier, som ofta verkar föredra den romantiska, kaffiyehbeklädda stenkastande kampen framför konkreta statsbyggande aktiviteter.

Texten är från Yediots politiska helgbilaga som för mig är obligatorisk läsning och ingen helg är fullkomlig utan den. Översatte ganska snabbt och inte helt perfekt men jag hoppas att den är förståelig ändå.  ”Jag” i frågeställningarna är naturligtvis Nahum Barnea, som har ett eget sätt att skriva intervjuer. Läs och begrunda. Och tänk efter var den svenska Palestinarörelsen befinner sig i förhållande till Fayyad och hans program.

”Grand Park är Ramallahs mest exklusiva hotell. I söndags höll den palestinske premiärministern, Salam Fayyad, en presskonferens där. I ett litet rum i slutet på en korridor trängdes ett tjugotal lokala journalister, säkerhetspersonal, Fayyad själv, den amerikanske senatorn Joe Lieberman och ett antal amerikanska kongressmedlemmar. Luften var tung av cigarrök och syrehalten oroväckande låg.

Den sista frågan gick till Haaretz korrespondent Amira Hass, som ställde två frågor. Den första frågan riktades till Fayyad. Hon sade att tre palestinier från Fayyads hemby, Dir al-Rusun, hade arresterats av IDF när de demonstrerade emot separationsbarriären. Hur kan du tala om en överenskommelse med Israel när detta är vad Israel gör, frågade hon ilsket. Joe Lieberman fick frågan hur han som jude kan acceptera att Israel diskriminerar sina egna minoriteter.

Båda tillfrågade var förlägna. Lieberman är inte van vid att få sin bakgrund kastad i ansiktet. ”Vad kunde jag säga”, sade han till mig efteråt med ett sorgset leende. ”Jag svarade att jag stöder en tvåstatslösning.”

Fayyad träffade mig och Yediots reporter Roni Shaked dagen efter, på sitt kontor i Ramallah. Jag frågade hur han reagerat på Amira Hass fråga. Han var road. ”Det finns många som tycker att jag inte är tillräckligt trogen den palestinska saken”, svarade han. ”Många av dem är israeler.”

Amerikanerna – kongressmedlemmar och anställda i den amerikanska administrationen – dyrkar Fayyad. Inom området mellan Jordanfloden och havet finns det ingen nu levande politiker som de dyrkar mer än honom. Som en rad politiker som utbildats i USA och senare blivit regeringsmedlemmar i Östeuropa eller länder i den tredje världen kan Fayyad deras språk, deras värderingar, deras temperament. I kontrast till den destruktiva traditionen i palestinsk politik är han inte intimt förbunden med sin offerroll – han låter inte sitt öde styras av andra, arabiska diktatorer eller självmordsbombare. Han agerar.

Hans inspirationskälla är David ben Gurion och det sionistiska projekt som föregick staten Israels bildande. ”Staten Israel”, säger Fayyad, ”upprättades inte 1948. Den bara utropades 1948. Staten bildades innan, under de år då institutionerna byggdes upp. När jag säger detta till palestinierna anklagar de mig för att vara sionist.”

Inte vilken sionist som helst: Mapainik.

Hur tar den palestinska allmänheten emot ditt program, frågar jag.

”Med viss skepsis”, säger Fayyad. ”De frågar, kommer detta verkligen att hända? Om det är så bra, varför vänta i två år? Är vi verkligen intresserade av självständighet? Igår firade vi 21 år sedan den palestinska staten utropades, men vilken självständighet är det? Vi firar någonting som inte finns.”

Vid första anblick borde den israeliska regeringen ge Fayyad en varm kram. Hans program talar om att bygga en palestinsk stat nedifrån, från polisstationen, posten, ekonomiska initiativ, en statsbudget som alla kan ha insyn i. Det är den samarbetspartner som Israel längtat efter: terrorns fiende, ren från korruption, implementerar lagar, uppmuntrar affärsverksamhet, seriös och ärlig. Men ministrarna i den israeliska regeringen ser Fayyad som en av Israels värsta fiender. De är övertygade om att han nått en hemlig överenskommelse med den amerikanska administrationen: han ger dem ett organiserat Palestina, och de kommer inte lägga veto emot ett FN-beslut som erkänner 67 års gränser som den nya palestinska statens gränser. Även om det inte finns någon sådan överenskommelse i dagsläget, varnar ministrarna, i slutändan är det vad det handlar om. Världen kommer att tvinga Israel att utrymma området  till förmån för Fayyads mönsterstat.

Fayyad ler. ”De där misstankarna uppfattar jag som en komplimang, men sanningen är att jag inte har kommit överens med amerikanerna om någonting. Jag har sett några positiva reaktioner till mitt program. Jag vill avsluta institutionsbyggandet inom två år. Jag har sagt till folk, jag måste visa upp något som avslutar ockupationen. Det är inte istället för förhandlingar. Syftet är att uppmuntra förhandlingar.”

Och om förhandlingarna misslyckas? frågar jag.

”Om institutionerna fungerar enligt internationella normer så kommer ockupationen att framstå som mer och mer onormal”, svarar Fayyad. ”Trycket att avsluta den kommer att bli mycket stark.”

I Fayyads program finns en hel del hål: det förklarar inte hur Hamas ska försvinna från Gaza, löser inte kärnfrågorna som delar de två folken – Jerusalem, rätten till återvändande, gränserna, hur konflikten ska avslutas. Det representerar enbart Fayyad: högt uppsatta Fatahmedlemmar undergräver honom, både för att han inte tillhör deras parti och för att de anser honom vara en amerikansk agent. Abu Mazen hjälper inte till. Deras relation är ungefär lika bra som den mellan Zipi Livni och Shaul Mofaz.

På väggen, där andra oftast hänger upp en bild av Klippmoskén, Al Aqsa-moskén eller Arafat, har Fayyad hängt upp en väldigt vacker bild av rötterna till ett  2 000 år gammalt olivträd. Fotografen heter Osama Silwadi. Silwadi är ett av anarkins offer: en vilsegången kula som sköts av en palestinier gjorde honom invalid. Olivträdet är ingen tillfällighet, inte heller fotografens biografi.

”Israelerna säger två stater”, säger Fayyad, ”men jag är inte säker på att de har tagit in dess betydelse. Netanyahus tal på Bar Ilan var ett positivt steg, men jag är mycket mer intresserad av vart det ska leda någonstans, vad vi ska göra sedan.”

Förväntar du dig att IDF ska dra sig tillbaka från Västbanken, frågar jag.

”Absolut inte”, säger han. ”Vad jag vill ha är att IDF helt slutar att gå in på de områden som lyder under den palestinska myndigheten, A- och B-områdena.”

Men utan IDF, säger jag, är ni försvarslösa. Ni har tre divisioner. IDF har tjugo. Utan IDF riskerar Västbanken att bli Gaza.

”Jag håller inte med”, säger Fayyad. ”Du anser att bra saker händer här och inte i Gaza, för i Gaza finns inget IDF. Men det är inte helt korrekt att säga att IDF inte finns i Gaza och det är inte helt korrekt att säga att IDF finns här. För två år sedan, när israelerna trodde att situationen på Västbanken var okej, så var situationen i själva verket katastrofal. Det rådde total anarki. Förändringen har skett på grund av vårt nya säkerhetstänkande och rätt slags förvaltning.

Och de lärdomar som ledarna för säkerhetsorganisationerna drog efter sitt misslyckande i Gaza, säger jag.

”Det också, förstås”, säger Fayyad. ”Även palestinier som hatar oss medger att vi har lyckats implementera lag och ordning. Ingen trodde att det kunde ske. Deras anklagelser emot oss handlar om att vi har gått ifrån huvudprincipen, att vi stöder ockupationen. Idag kan vi säga till folk: ert liv är bättre, ekonomin är bättre, den personliga säkerheten är bättre. Vi gör inte allt detta för att göra ockupationen lättare att stå ut med, utan för att avsluta den.”

Hur hände det, frågar jag, att bråket om att frysa bosättningarna blev en enorm stoppkloss som förhindrar att förhandlingarna återupptas?

”Det som hände är löjligt”, säger Fayyad. ”Istället för att tala om bosättningarna i ett brett perspektiv så talar man om en veranda här och ett hus där. Ur vårt perspektiv är detta en politisk fråga. Nio månader har gått sedan Obama gjorde entré i Vita Huset, och byggandet fortsätter. Det gör det svårare för oss att sälja fredsprocessen till den palestinska allmänheten. Vi vill återuppta förhandlingarna, men vi minns misslyckandena från det förgångna. Om några månader kommer amerikanerna åter att säga, vi är ledsna, men detta är den enda lösning som vi har lyckats få Israel att gå med på. Ni bygger bosättningar på bergstoppar, och undrar varför vi bryr oss – bosättningarna tar bara några enstaka procent av marken på Västbanken. Men runt om bosättningarna upprättas säkerhetszoner, vägar, och våra vägar stängs av säkerhetsskäl. Bosättningarna kväver oss.”

Kan du tänka dig att samarbeta med den nuvarande israeliska regeringen, frågar jag.

”Jag sitter inte och väntar på att Netanyahu ska falla”, säger Fayyad. ”Jag respekterar alla premiärministrar. Ibland tycker jag att det inte är bra att träffas med den israeliska oppositionen – oavsett vilka det är. Det är bäst att lämna den israeliska politiken till israelerna.”

Arafat, säger jag, hävdade att han var expert på den israeliska politiken. I praktiken begrep han inte speciellt mycket.

Fayyad skrattar. ”Vi tror att vi känner israelerna bättre än de känner sig själva, och ni tror att ni känner palestinierna bättre än vi känner oss själva. Båda har fel.”

Fayyad är inte säker på att hans program kommer att lyckas. ”Vi kommer aldrig att få veta om vi inte prövar”, säger han. ”Jag inbjuder alla israeler att ge mig en chans.”

Under hundra år av konflikt har judarna varit de som tagit initiativ, lagt fram förslag, kompromissat. Palestinierna har varit de som väntat på ett under. Idag är det den israeliska regeringen som väntar på ett under, och palestinierna är de som tar initiativ. ”Alla dessa år har vi suttit i baksätet”, säger Fayyad. ”Min plan sätter oss för första gången i förarsätet. Enligt mitt sätt att se är detta det viktigaste.”

Läs också Daoud Kuttab på Huffington Post: Fayyad’s Brilliant Plan

Den här bloggen är, förutom en del annat, främst en samlingsplats för mig för saker jag tycker om. Som den här dikten, som min fransklärare i Montpellier använde för att lära oss uttals- och skrivreglerna angående aspirerat h. Tänkte på den så här i nostalgiska Berlinmurstider. Fast just den muren saknar jag fortfarande…(se en tidigare post om Cold war memories).

Je hais les haies
qui sont des murs.
Je hais les haies
et les muriers
qui font la haie
le long des murs.
Je hais les haies
qui sont de houx.
Je hais les haies
qu’elles soient de mûres
qu’elles soient de houx !
Je hais les murs
qu’ils soient en dur
qu’ils soient en mou !
Je hais les haies
qui nous emmurent.
Je hais les murs
qui sont en nous !

Raymond Devos

SvD

Efter att Donald Boström inte nöjt sig med att bli intervjuad (och rejält dissad) av Yair Lapid utan också envisats med att låta Avri Gilad racka ner på honom när han ändå är i landet så är jag rätt säker på att Boström inte är här för att övertyga israelerna om sin oskuld – han samlar helt enkelt material till en bok om ”Aftonbladetgate”. Koka soppa på en spik, skulle jag vilja kalla det. Vem sade att grundlös berömmelse inte är lukrativ?

Mitt tips på titlar: ”The Palestinian Mothers’ Right To Know: A Lone Journalist’s Quest for Truth”, eller varför inte ”Misunderstood, Defamed, Persecuted: My Fight Against the Israeli Propaganda Machine”?

Undrar om inte den boken kommer att komma ut innan Donald Boström lägger fram ett enda bevis för ICJ :)

Tills dess – två favoriter: Ahinoam Nini sjunger Lea Goldberg, och Evyatar Banai och Yonatan Razel.

Ynetnews om bråken kring Siloah-poolen i Silwan, och Akiva Eldar i Haaretz om utgrävningarna under palestinska hus, vilket är en av huvudorsakerna till spänningarna: palestinierna är övertygade om att utgrävningarna kan leda till att deras hus kollapsar. Lyssnar man på vad El’ads ledarfigur David Beeri säger så verkar det onekligen ligga något i dessa misstankar:

”Be’eri goes on to describe an excavation method in which ”we built from the top down” and ”everything’s standing in the air” [due to the removal of fill]. ”Then [the engineer] says, you have to shut the whole thing [because of danger of collapse]. I tell him, ‘are you crazy?’”

In February a pit appeared on the steps connecting the upper part of the village to the lower sections. Three months later, the plaza, beneath which Elad is conducting its intensive excavations, began to collapse. ”

Mer info om Silwan – se den lokala palestinska organisationen Madaas websida.

 Aftonbladet:  Vi kommer att publicera debatt­artiklar från Sverigedemokraterna efter normal redaktionell prövning. Innehåller texten nya uppgifter, nya argument, nya frågor? Håller sig texten inom pressetiska och juridiska ramar?

Eller ”ställer den bara en fråga”? :)

 Igår pratade jag med Zehorit från Bat Kol, som berättade att de tillsammans med Havruta organiserar en ”halakhisk och jämlik” Yom Kippur-gudstjänst i LGBT-centret i Tel Aviv (Gan Meir). Jag antar att det betyder att man använder en traditionell bönbok men att kvinnor och män sitter blandat.

Zehorit skickade en inbjudan (nedan).

Min personliga kommentar: att tala med sådana som Zehorit får mig att må bra. Att kolla på den senaste debatten på Publicistklubben gjorde mig deprimerad (trots Maciej Zaremba, och han var en tung motvikt). Exakt vad jag ska göra med den insikten vet jag inte riktigt. Åka till Tel Aviv över Yom Kippur kanske?

Btw,  Zehorit vet att jag är svensk och passade på att  förklara att hon var skitförbannad över publikationen i Aftonbladet, anser att artikeln är gravt antisemitisk och frågade hur i helvete en redaktör kan försvara en sådan publikation. Varför bad han inte om ursäkt?

Därför att både kulturredaktören, chefredaktören och andra framstående kolumnister på tidningen fortsätter att hävda att artikeln är jättebra, sade jag, och att det var helt riktigt att publicera den.

Jag förstår mig inte på Sverige, sade hon.

Det gör inte jag heller, sade jag.

Cecilia Uddén, Ulf Bjereld och Isak Nachman i Studio Ett. Lyssna speciellt på Cecilia Uddén på slutet, från 13.50 ungefär, där hon berättar om en israelisk vän i den israeliska fredsrörelsen som är väldigt upprörd och säger ”Jag ifrågasätter inte möjligheten att det här skulle ha hänt, det kan man undersöka. Men att publicera den i den anda som råder, det är det som är allvarligt, att använda sig av en så pass sloppy journalism helt enkelt, att inte gå vidare och undersöka om det finns någon sanningshalt i detta. Det är ju naturligtvis något som Donald Boström nu säger att ” jag tycker att saken bör undersökas”, och då överlåter han ju jobbet åt någon annan. God journalistisk sed är ju naturligtvis att från början göra jobbet själv.”

Precis min åsikt. Jag kan också tillägga att jag även kontaktat Gideon Levy, inte direkt känd som den israeliska högerns fanbärare, som sade att han aldrig stött på de påståenden som Donald Boström ger uttryck för i artikeln.

Och ett rätt underhållande inlägg av Magnus Betnér. Synd att han inte skrev tidigare på Newsmill, det hade kunnat bli kul.

Läs också Cordelia Edvardson:  Spekulativt missbruk av tryckfrihetslagen.

Som Charlotte uppmärksammat så har Omar gått till attack mot tidningen Expo, och i förbifarten lyckats häva ur sig pärlor som ”Charlotte Wiberg, en sionistisk aktivist med en lång meritlista av trogen tjänstgöring åt apartheidregimen i Israel” och ”Robert Aschberg fullföljer sin familjs långa tradition av judisk etnisk chauvinism”. 

Förutom en grundläggande analys av svenska journalisters familjebakgrund och kopplingar till onda judiska finansiella intressen (Charlotte, vänta bara tills Omar hittar den judiske läkare som din mormorsmormorsmor vänstrade med hösten 1842) så är Omar välbevandrad i judisk kultur och religion. Judar tycker nämligen om att äta icke-judar, det vet väl alla? Men sedan de fick inkvisitionen på sig på medeltiden ser de till att bara göra det symboliskt, så att det inte syns.

”Purim är en årlig judisk helg som firas i månaden Adar. Man firar då hur judarna på 400-talet anställde massaker på 75 000 perser. Bland annat så äter man bröd som benämns ”Hamans öra”. Haman var enligt Bibeln en persisk minister. Ätandet av detta bröd ska symbolisera hur man äter fienden, icke-juden Hamans kött.”

(Eh… vill man veta vad Purim är för en helg skulle jag hellre läsa Wikipedia. Men den är väl, som allt annat, uppköpt av sionister. )

Månaden Adar: rätt. Firar: inte massakern, utan att judarna räddades undan den massaker som Haman hade planerat för dem (går att läsa i Esthers bok). Äta: inte bröd utan en liten trekantig kaka av mördeg fylld med nötter, dadlar, choklad eller sylt, som aningens liknar ett grisöra. Symbolik: Haman hade grisöron. Min kommentar: OK, inte höjden av sofistikering, men någon kannibalism är det inte heller. Att Haman är en hatad figur inom judendomen är klart, likaså skälen för detta hat. Men Omar har fel - kakan är ingen symbol för hur man äter icke-juden Hamans kött.  Det låter snarare taget ur en medeltida ritualmordslegend i mina öron.

Omar fortsätter: ”Bland judar kallas denna makabra ritual ofta för en “glädjefest”. Det var under denna högtid som den judiska bosättaren Baruch Goldstein gick in i en moské i Hebron och sköt ned över 50 bedjande muslimer.”

Ja. Det var en fruktansvärd massaker. Att Baruch Goldsteins begravningsplats blivit något av en vallfartsort för extremnationalistiska judiska rasister (o ja, de existerar, men inte i det omfång eller på det sätt som Omar anser) är en skam. Tyvärr skedde också några av de värsta självmordsbombningarna i Tel Aviv just under Purimhelgen, vilket är ytterligare ett skäl till varför det är svårt att vara riktigt glad på Purim (jag skrev om det här).

Omars argument mot varför Expo inte är en trovärdig tidning är så klassiskt antisemitiska att de kan utgöra ett utmärkt underlag för undervisning på temat ”moderna antisemitiska föreställningar”. Själv anser jag det inte vara relevant om Robert Aschberg är jude eller inte, eller vad hans farfar gjorde i Ryssland.

Däremot har jag lite att invända mot hur Omar beskriver Israel.

”Israel var och är en nation skapad endast för judar”, skriver Omar.  Nja. Visst, vitsen med Israel är att det någonstans i världen ska finnas en stat där majoritetsbefolkningen är judisk och där judisk kultur och språk (hebreiska) är dominerande. Men i praktiken har staten Israel en 20% huvudsakligen arabisk minoritet, och i självständighetsförklaringen står det så här:

”Staten Israel skall vara öppen för judisk immigration från förskingringen, skall utveckla landet till förmån för alla invånare, skall baseras på frihet, rättvisa och fred i enlighet med Israels profeters vision; skall instifta fullständigt jämnställda politiska och sociala rättigheter för alla medborgare utan hänsyn till religion, ras eller kön; skall garantera religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet, rätt till utbildning och kultur; skall bevara alla religioners heliga platser; och skall vara trogen principerna i Förenta Nationernas stadgar.” (övers G Tikotzinsky och Anna Veeder, källa: Al Hamatzav)

Mitt problem här är att självständighetsförklaringen inte implementerats tillräckligt, inte att sionismen som ideologi skulle vara inherent rasistisk och en föregångare till nationalsocialismen, som Omar vill ha det till (vill. Han vill. Väldigt, väldigt gärna dessutom.)

Omar: ”Enligt den israeliska ”lagen om återvändo” definieras en jude inte genom sin religiösa tro utan genom sitt judiska arv, som beror på föräldrarnas härstamning.”

Ja. Och orsaken till detta är att nazisterna tillämpade samma kriteria när de beslutade vem som skulle få leva och vem som inte skulle få det. Israel är en tillflykt för dem som förföljts som judar. Min egen åsikt är att lagen om återvändande bör ändras i framtiden, men jag har svårt att se detta ske innan vi har ett fredsfördrag med palestinierna och ett slut på konflikten (då palestinierna också får sin egen lag om återvändande, enligt egna kriterier).

Omar: ”En palestinier som fötts inom gränserna för vad som är Israel, och vars familj levt där i tusentals år innan de fördrevs av den israeliska armén, kan inte återvända till sitt hemland och bli medborgare i staten Israel.”

Nej, fast med en modifikation: länge kunde palestinier få medborgarskap genom ”familjeåterförening”, dvs genom att gifta sig med en (oftast palestinier) med israeliskt medborgarskap, och efter fem år få fullt medborgarskap. Under den andra intifadan, jag tror det var 2002, ändrades lagen om medborgarskap och inskränkte den rättigheten efter anklagelser om att sådana palestinska nyblivna medborgare ägnat sig åt att hjälpa självmordsbombare på olika vis (alltså terrorism). Lagändringen är enligt min åsikt väldigt problematisk och i grunden mer fascistisk än rasistisk – det handlar inte om rasism pga hudfärg eller idéer om ”herrefolk” utan om ett synsätt där palestinier, alla palestinier, är Fienden. Den borde ändras så snart som möjligt.

Omar: ”De palestinier, som blev kvar i Israel efter den etniska rensningen, utsätts, trots att de officiellt är medborgare, för diskriminering.”

Ja. Men det är ändå extremt mycket bättre än hur de har det i Libanon eller ens Jordanien i fråga om medborgerliga rättigheter. Inte tillräckligt bra dock, och många medborgarrättsorganisationer i Israel (både palestinska som Adala och Musawa, och allmänt israeliska som ACRI eller Sikkuy) arbetar för en förbättring.

Omar: ”I Israel finns det städer och bosättningar där det är olagligt för palestinier att bo”.

För vem? För palestinier med israeliskt medborgarskap alternativt blått ID-kort, eller för palestinier från Västbanken? Var exakt är det ”olagligt” att bo? Tänker Omar möjligen på Katzir, ett gemenskapssamhälle där alla går igenom en inträdesprocess (judar också, jag själv har gjort något liknande) och där en palestinsk familj från Umm el-Fahm inte blev antagna just pga sin etnicitet, och HD förklarade detta olagligt och dömde att familjen hade rätt att bo i Katzir? Sådana här Omar-argument är så svåra eftersom det inte alls på något sätt är svartvitt.  Det finns också områden där marken ägs av JFN och där palestinier inte kan köpa marken. Men det betyder inte att de inte kan hyra en lägenhet där. Att skriva som Omar gör är demagogiskt (och det är ju den effekten han vill uppnå), osakligt och gynnar inte sakfrågan (att upphäva diskrimineringen/rasismen i Israel).

Omar: ”Landet har segregerade bostadsområden och bostadskomplex, skolor” – ja, och det är också något den arabiska befolkningen ofta vill ha. Problemet är inte att arabiska byar är arabiska eller arabiska skolor undervisar på arabiska, utan att de inte får tillräckligt med pengar från staten för att hålla en dräglig nivå, inklusive industriområden, arbetsmöjligheter, vägar, klassrum, lärare, simbassänger, parker, fritidsmöjligheter, och kanske viktigast – byggnadslov.

Ursäkta att jag avbröt dig, Omar: ”rekreationsanläggningar där palestinier inte släpps in.” Källa? Det är naturligtvis inte bra och sådant bör ändras. Men att beskriva det som institutionaliserad apartheid är inte heller korrekt. Det gym och den simbassäng jag går till utnyttjas av arabiska barn och vuxna, inklusive muslimska kvinnor i hijab som både använder stepmaskinen och tar sina barn till simundervisning. I en kibbutz. Men det finns exempel på rasism, där palestinska barn t ex inte accepterats på ett judiskt dagis. Det fick rubriker och inslag i radion. Vore det norm så vore det väl ingen nyhet.

Omar: ”Palestinier tillåts inte göra militärtjänst” - en klassiker. Wikipedia skriver följande:

”By law, all Israeli citizens are subject to conscription and it is the Defense Minister’s complete discretion to grant exemption to individual citizens or classes of citizens. A long-standing policy dating to Israel’s early years extends an exemption to all other Israeli minorities (most notably Israeli Arabs). However, there is a long-standing government policy of encouraging Bedouins to volunteer and offer them various inducements, and in some impoverished Bedouin communities a military career seems one of the few means of (relative) social mobility available. Also, Muslims and Christians are accepted as volunteers, even at an age greater than 18.”

Jag känner personligen inga kristna eller icke-beduinska muslimer som gjort militärtjänst i Israel, däremot en hel del beduiner, eftersom de efter fullgjord militärtjänst jobbar som vakter i vårt lokala köpcentrum. Det vet man eftersom de talar arabiska med beduinsk accent (”g” istället för ”q”). Men de kanske inte är palestinier enligt Omar?

Wikipedia fortsätter: ”From among non-Bedouin Arab citizens, the number of volunteers for military service—some Christian Arabs and even a few Muslim Arabs—is minute, and the government makes no special effort to increase it. Six Israeli Arabs have received orders of distinction as a part of their military service; of them the most famous is a Bedouin officer, Lieutenant Colonel Abd el-Amin Hajer (also known as Amos Yarkoni), who received the Order of Distinction. Recently, a Bedouin officer was promoted to the rank of Colonel.”

Omar: ”…och trots att de idag utgör mellan 15 och 20 procent av den israeliska befolkningen, har det aldrig suttit en enda palestinier i den israeliska regeringen.”

Nehej? Rekommenderar Omar att googla på Raleb Majadele, som 2007 blev den förste icke-drusiska palestinska (muslimska) ministern i Israels historia – först som minister utan portfölj, sedan kultur- och sportminister. Mer om detta går att läsa här (Wikipedia, igen, om Arab Participation in Israeli Government). Därmed inte sagt att det räcker – arabiska partier borde också sitta i regeringen lite då och då. Men Omar, i sin svartvita demagogvärld, har faktiskt fel.

Mer om rasism i Israel, och en intressant tråd med kommentarer, har jag skrivit här.

För dem som brukar besöka israeliska stränder i juli är fenomenet meduzot (brännmaneter) inte helt okänt. Ofta är det så fullt av dem att det inte går att bada. Igår hörde jag på radio att Israel Oceanographic and Limnological Research Institute har satt upp en speciell ”Jellyfish Watch” eftersom de här halvgenomskinliga gelefiskarna ökat i mängd på ett oroande vis de senaste åren och också anländer tidigare än förut.

En äkta israelisk meduza från Ashkelonstranden går att se på Youtube.

Det lär finnas blå och lila meduzot också, men jag har aldrig sett någon…förmodligen för att mina ungar föredrar den närmaste kibbutzens simbassäng framför sand och havsvatten.

SvD skriver också om manetinvasionen.