Som väntat ledde kanal 2:s reportage och den påföljande debatten i israeliska media till att utländska medier också spetsade öronen. Igår morse var jag med i ett inslag i P1 Morgon. Korrigering: nästa gång ska jag komma ihåg att en kippa är en ”kalott” på svenska och inte en ”liten hatt”.
Efter en rad incidenter där ultraortodoxa män attackerat och verbalt misshandlat kvinnor i bussar och på andra ställen har israeliska media den senaste veckan haft strålkastarna riktade mot fenomenet ”exkludering av kvinnor”. Tanya Rozenblit uppmanades av en ultraortodox man, och senare även av en polis, att flytta på sig till bakre delen av bussen eftersom mannen inte ville sitta bakom en kvinna, men vägrade och hamnade på förstasidorna. I fredags sände israeliska kanal 2 ett reportage från Beit Shemesh där en liten flicka från en nationalreligiös familj berättar att en grupp ultraortodoxa män spottat på och skrikit ”hora” efter henne då hon var på väg till skolan eftersom flickans kjol och tröja tydligen inte uppfyllde deras extrema krav på ”anständighet”, och sedan dess har israeliska media gått i spinn. Jag tror inte att jag någonsin hört så många ultraortodoxa rabbiner – och kvinnor – i radion. Vilket kanske är synd, men samtidigt är det på tiden att den religiösa extremismen som frodas i städer som Beit Shemesh kommer upp på bordet, för det handlar inte på något sätt om attityder som håller sig inom gränserna för de ultraortodoxa kvarteren. För att uttrycka det som killen i slutet av reportaget: ”Hela Israel kommer att bli ultraortodoxt, och det är inget ni kan göra åt det”.
Reportaget kan ses i sin helhet på Youtube (engelsktextat). En mer lättläst textad version finns på 972 magazine.
Relationen mellan sekulära och religiösa (och mellan ultraortodoxa och nationalreligiösa) är främst en intern israelisk fråga som handlar om det israeliska samhällets karaktär och värderingar, där vissa vill ha en teokrati styrd enligt halakha och andra vill se ett demokratiskt rättssamhälle. Samtidigt så påverkar de här processerna även judar utomlands, som ofta får problem om de invandrar till Israel och tvingas betjäna sig av det israeliska rabbinatets institutioner som idag styrs av ultraortodoxa rabbiner – som själva inte använder sig av rabbinatets tjänster – och när någon nu förfärdigat en översättning till engelska så råder det inga tvivel om att det här reportaget kommer att ses även utanför Israel.
Det är viktigt att komma ihåg att extremisterna, precis som i länder med muslimsk majoritet, är en högljudd och våldsam minoritet som inte drar sig för hot och terror mot en mer moderat befolkning för att få igenom sina krav. Majoriteten av de ultraortodoxa är laglydiga och sansade människor som inte stöder extremism, och judendomen som religion är inte våldsammare än någon annan religion – enligt min åsikt avsevärt mycket mindre. Men just därför måste den tysta majoriteten och de framträdande rabbinerna visa ledarskap och inte låta diskriminerande och kränkande uttryck för kvinnohat sprida sig ostört.
Vad handlar kampanjen om? Utdrag från Jerusalem peaceseeker;
”This year, there will be a particular resonance to my candle-lighting during Chanukah. At a time when Israel truly feels overcome with the darkness of hatred and violence, both towards Muslims and even towards Jews who dare to think differently, this Chanukah will see the launch of an initiative moving towards the light, and refusing to condone the actions of those who use the darkness of night to conceal their reprehensible acts. Each night during Chanukah there will be a candle-lighting event to support peaceful relations between Jews, Muslims and Christians in different parts of the country – at the various sites where Jewish extremists have perpetrated acts of ‘Tag Mechir’ terror over the course of the past months – whether the burning of mosques, the assaults on army officers or the attacks on peace activists. In Jerusalem, Tuba Zangaria and Yafo, in Palestinian villages and in the midst of Jewish cities, we will speak out against Tag Mechir – Price Tag – and in favour of Tag Meir (doesn’t really translate directly into English – Light Tag perhaps).”
Här lite bilder från ljuständningen utanför premärministerns bostad 
i Jerus
alem i tisdags:
”Light instead of terror”
Det här med religiös tolerans och Hanukka är inte så enkelt som storyn först låter: läser man lite noggrannare handlar det om att de självutnämt ”rena” mackabeerna, som var cohanim, beslutat sig för att få bort de här ”orena” judarna i Jerusalem som samarbetade med grekerna och, huvaligen, anammat grekisk kultur. Med detta i bakhuvudet kan man roa sig med att läsa Eli Valleys Hanukka-comic här, plus att fundera över de pågående religiös-sekulära striderna i Israel och hur samhället påverkas av detta. Generellt tror jag att man ska vara väldigt försiktig med vad man betecknar som ”rent judiskt” och vad som är ”hellenistiskt”. Är till exempel könssegregerade bussar att betrakta som ”rent judiska” eller är det ett nytt och modernt påfund i salafistisk anda? Är självständighetsdagens bön inherent judisk eller är det en nationalistiskt inspirerad nymodighet som kan kallas ”hellenistisk”? Själv trivs jag utmärkt med en egenhändigt utformad plocka-och-välj-religiös livsstil där det till exempel ingår att tända Hanukkaljus i toleransens och den ömsesidiga respektens tecken, som i Tag Meir-kampanjen. Chag sameach!
Uppdatering: tipsar om 972 magazines Hanukka Uncensored-svit.
Uppdatering 2: Anshel Pfeffer skriver om Christopher Hitchens och Hanukka i Time has come to reclaim Hanukka:
”According to Hitchens, the Maccabees were a sect of murderous religious fanatics, whose victims had been the open-minded Jews attracted to the modern Hellenistic culture and Greek philosophy. The Maccabean victory meant that the historical opportunity whereby ”the Jewish people might have been the carriers of philosophy instead of arid monotheism” and the ascendancy of the Hasmonean dynasty in Judea, allied with the Roman empire, ”was eventually to lead to Christianity (yet another Jewish heresy ) and thus ineluctably to lead to the birth of Islam.” Judah the Maccabee certainly has a lot to answer for.
Pfeffer skriver att rabbinerna också kände ett visst obehag inför mackabeernas maktlust:
”The sages of the Mishna and Talmud were not big fans of the Hasmoneans, who were a family of priests who appointed themselves as kings. The sages were very suspicious of the priests and did not want them as leaders. That’s why the Talmud emphasizes the religious aspect of Hanukkah. They didn’t want it to be about the Maccabees fighting for independence and their own power, but about the Jews struggling to be allowed to cling to their tradition. That’s why the prayer they wrote for Hanukkah, Al Ha-Nissim, stresses the Greek empire that tried to make the Jews ”forget your Torah and violate the decrees of your will”.
Inte helt överraskande kände de tidiga sionistiska pionjärerna samhörighet med mackabeerna, men dumpade det teologiska bagaget och fokuserade istället enbart på den militära självständighetskampen. Och idag?
”It is not rare to hear both Haredi rabbis and religious settlers from the hilltops refer to left-wing and secular Israelis as ”Hellenists” who have ditched ”true” Jewish values for foreign ideals such as human rights and equality for women. Xenophobia is alive and well in the second-age Zionist state, and it pervades mainstream discourse, eroding our basic freedom while secular Israel is celebrating an empty-headed holiday of glitzy childrens’ pageants and designer glazed doughnuts.”
Gillar Pfeffers avslutning: ”We can save Maccabean tradition though, whatever happened in BCE Judea, there is still light enough to go around. We don’t have to ditch Hanukkah, but we can reclaim it.”
I Sverige har Anna Ekström startat Stjärnkampanjen i solidaritet med judar som demonstrerar i Malmö och som fått stöd från en rad bloggar. Det är utan tvivel ett lovvärt initiativ som jag helhjärtat stöder så här på långt håll. Men i dagens israeliska verklighet med dess politiskt-religiöst motiverade attacker mot moskéer, Peace Now-aktivister och palestinsk egendom plus religiöst motiverade attacker mot kvinnor som sitter på ”fel” ställe i bussar så känns Tag Meir-kampanjen inte mindre angelägen. Se nästa post.
(Fast designer glazed doughnuts är faktiskt en hit, speciellt de från Roladin. Det är jobbigt att kämpa mot grekerna. En av favoriterna – vaniljkräm med chokladglasyr.)
SvT ska tydligen visa en film som heter Gazas Tårar och som lyckats orsaka en del oro och rabalder på min Facebooksida. Någon trogen Palestinavän tolkade faktum att visningen skjutits upp (den skulle sänts för några månader sedan) som ett uttryck för tryck från, ska vi gissa att hon/han menade ”lobbyn”, mot SvT. Så var det dock inte, enligt SvT, utan filmen skulle visas i samband med tvåårsminnet av kriget. Okej. Nu ska den alltså visas och då är en rad judiska vänner i Sverige upprörda över att en film med ett sådant ensidigt perspektiv visas utan någon motvikt, eller debatt, eller motargument, osv.
Jag ska försöka titta på filmen (”försöka” betyder ”om tekniken och bandbredden tillåter”). Men sådana här diskussioner får mig ofta att fundera över vad det ”israeliska” perspektivet är för något, om det nu skulle tjäna till att vara motvikt till det ”palestinska”. Mina israeliska vänner är nämligen helt ointresserade av det ovanstående, förmodligen mest för att de inte känner till vad SvT sänder och inte sänder. Sedan finns det ju en rad olika israeliska perspektiv. Menar folk att SvT borde sända en dokumentär gjord av regeringskansliet? Av fristående journalister? Av kritiska israeliska filmare som ju är bekanta för sin regeringskritiska position, t ex Raanan Alexandrowicz som bl a gjort den prisbelönta filmen The Law in These Parts? (Filmen handlar om militärdomstolarna på Västbanken och lär vara lysande, enligt mina vänner. Aktuellt nu apropå det här med lika rättigheter för judar och araber på VB och faktum att vissa nu vill att bosättarungdomar som misstänks för ”prislappsattacker” ska dömas i sådana. Mer effektivt, jag lovar. Den går i Haifa den 27 dec och då ska jag gå dit.)
Jag tycker att SvT i så fall borde undvika snyftfilmer, om det är en sådan Gazas tårar är, och istället sända en bitsk dokumentär med klipp från både israeliska och palestinska fotografer som visar hur kriget påverkade barn på båda sidor. Mer kunskap, mindre känslor.
Rabbi Marc D. Angel om Hanukka och religiös frihet – läsvärt på Institute for Jewish Ideas and Ideals. Chag urim sameach!
Efter diplomaten Ilan Baruchs avhopp från utrikesministeriet har turen nu kommit till f d ambassadören i Frankrike Daniel Shek som i en lång artikel i Haaretz lägger ut sina synpunkter på Israels hasbara (lit. ”förklarande”, i praktiken: PR) och varför han valde att inte fortsätta sin diplomatiska karriär. Liebermans kansli förklarade vid båda avhoppen att det endast handlar om bittra och besvikna anställda som är ute efter att hämnas på sin boss, vilket av en ren händelse ordagrant påminner om Moshe Katzavs förklaring till varför några av hans f d kvinnliga anställda vittnade emot honom.
Artikeln är lång, så här kommer några klipp:
”My crisis point,” Shek recalls, ”was at the ambassadors’ conference in 2009, an event that the Foreign Ministry organizes once a year, which is attended by ambassadors from all over the world. And there the [then-] new foreign minister said that the Foreign Ministry had become the Ministry for Palestinian Affairs, referring to Tzipi Livni’s tenure as foreign minister, and added that in his opinion the ministry should not deal with the peace process, because there wouldn’t be one in any case.
(Min fetstil. Detta är värt att uppmärksammas för alla som påstår att Israel är seriöst angående omedelbara förhandlingar i syfte att nå en fredlig överenskommelse med palestinierna, tycker jag.)
How is it that our hasbara (official public relations effort ) tries so hard and yet many Israelis are convinced it is unsuccessful?
”Because in Israel there are unreasonable expectations of hasbara. For example, nobody denies that the prime minister is a talented communicator and when he’s in front of a camera, whether for 30 seconds or 30 minutes – he’s powerful. He has been in the media arena for 30 years trying to explain our right to settle in the territories. Why isn’t the world convinced? Because it’s not a question of hasbara. It’s like writing a letter of complaint to Elite’s packaging department complaining that the chocolate isn’t tasty. It’s not the right ‘address.(…) There’s no hasbara in the world that can explain away an Israeli tank confronting a fighter with a Kalashnikov rifle who is standing in a street with an open sewer, in a refugee camp in Jabalya.”
Jag tenderar nog att hålla med. Även om jag inte på något sätt köper den värsta antiisraeliska retoriken och vinklingen i en del svenska media så ligger inte bara problemet i hur chokladen förpackats utan, tyvärr, även i själva chokladen. Och om vi nu pratar om Elite-choklad så bara måste jag länka till en sång från den israeliska litteraturens oslagbara höjdpunkt – Yonathan Gefens ”Hakeves Hashisha-asar”. Genialt.
Efter att ha läst morgonens nyheter så går det att konstatera att vi är mitt uppe i ett trefrontskrig. Inte mot grannländerna eller Iran, utan emot Israel som en demokratisk och modern stat. I korthet handlar det om politiskt motiverad religiös extremism på Västbanken, t ex då några hundra maskerade ungdomar bröt sig in i en militärbas (!) och levde rövare där, andra klippte sig igenom stängslet vid gränsen mot Jordanien nära Qasr al-Yahud och tog över några övergivna kyrkor på den jordanska sidan (de arresterades inom kort). Det handlar om extremnationalister och självutnämnda patrioter som MK Danny Danon, Fania Kirshenbaum och organisationer som Im Tirtzu och deras attack mot allt och alla som försvarar demokratiska principer och minoriteters rättigheter (tältprotesterna i Tel Aviv, statsvetenskapliga institutionen på Ben-Gurionuniversitetet i Beer Sheva, NGOs som får bidrag från EU-länder, Högsta Domstolen m fl i en lång, lång rad) samt nu ett förslag att förbjuda muezzin att använda högtalare. Det handar om religiös radikalisering som vill få bort kvinnor ur det offentliga livet överhuvudtaget, bl a på Jerusalems reklampelare som redan i flera år inte har kvinnobilder oavsett ålder eller funktion.
Jag avstår från att lägga upp länkar – det är bara att läsa rubrikerna på sajter som Haaretz, Ynetnews, Jpost och 972 mag, och se vart vinden blåser. Det handlar inte om enskilda incidenter utan om en fullt medveten tsunami i syfte att få bort allt som inte passar ihop med Israel Beiteinus och Likuds högerfalangs definition av sionism och patriotism. Vilket Israel som kommer att finnas på andra sidan av den här tsunamim törs jag i dagsläget inte svara på.
Hade inte tid att släpa mig till Tel Aviv så jag nöjde mig med att åka in till Haifa och ansluta mig till en skara demonstranter vid regeringsbyggnaderna i centrala Haifa.
Tippar att det rörde sig om hälften araber, hälften judar, och talen var blandat på arabiska och hebreiska.
Tyckte bäst om avslutningen – dikten ”Jag tror” (Ani Maamin) av poeten Shaul Tschernichovsky skrivet i Odessa 1894. Ett bra sätt att ta sig runt problemet att sjunga Hatikva, som är svårsmält för de flesta palestinska araber, om inte alla (det här med ”en judisk själ” och ”ett tvåtusenårigt hopp att bli ett fritt folk i Sion” och så vidare). Men vem sade att man därför måste ge upp den hebreisk-judiska kulturen??
Laugh, laugh at all my dreams!
What I dream shall yet come true!
Laugh at my belief in man,
At my belief in you.
Freedom still my soul demands,
Unbartered for a calf of gold.
For still I do believe in man,
And in his spirit, strong and bold.
And in the future I still believe
Though it be distant, come it will
When nations shall each other bless,
And peace at last the earth shall fill.
Hebreiska här.
Herzl fick också vara med – ”Bibi och Ishai – en stat säljer man inte! Stoppa stadsplaneringsreformen”.
Apropå en pågående debatt i SvD (se ”Problemfyllt med omskärelsekritik” och relaterade inlägg): sommaren 2009 skrev jag en kolumn i Fria Tidningar på temat som ledde till en del diskussion. Eftersom jag inte ändrat åsikt och inte har någon lust att uppfinna hjulet i onödan (ägnar mig istället åt en introduktionskurs i arkeologi, mycket intressant) vill jag passa på att damma av posten Omskärelsedebatten fortsätter som har länkar till bl a en artikelserie på Idagsidan, min krönika, några debattinlägg som kritiserade min krönika och Ali Esbati. Det här stycket sammanfattar väl vad jag anser om själva debatten:
”Intressant – och aningen tankeväckande – att just det här ämnet engagerar så många principfasta (oomskurna, kulturellt kristna) svenskar, som verkligen gör allt för att överträffa varandra med detaljer och argument. Är det bara jag som ser den moraliska helgongloran sväva över deras rättrådiga huvuden i striden mot de judiska och muslimska föräldrarnas barbariska övergrepp mot sina små värnlösa barn?”
