Narrativ och tolerans

En pågående (och förmodligen oändlig) diskussion angående narrativ i Israel handlar om vad som är ”politiskt” och vad som inte är det. Grundinställningen verkar vara att det narrativ som främjas officiellt av regering, myndigheter och skolor inte är ”politiskt”, medan kritik mot den officiella linjen är ”politisk” – ett  ord som de senaste åren fått en tydligt negativ innebörd. ”Politisk” betyder vinklad, sektoriell, korrupt, utan övergripande moraliska värderingar eller intresse för landets bästa.

Enligt denna syn är det inte ”politiskt” att ta skolelever på bosättarorganisationen El’ads tur av den arkeologiska parken ”City of David” i det palestinska Silwan nära Tempelberget. Det är inte heller ”politiskt” att ta dem på en marsch i  Jerusalem som går från den relativt nya judiska enklaven  Shimon Hazaddik i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem, där deltagare skanderar ”död åt Muhammed” eller ”död åt vänstern” och skolbarn i sjätte-sjunde klass får se polisen sparka palestinier och släpa in dem i polisbilar eftersom de vägrat flytta på sig. Det är inte ”politiskt” när Israels utbildningsminister Gideon Saar föreslår att israeliska skolbarn ska besöka Hebron och Machpela-grottan/Ibrahimi-moskén för att öka deras kunskap om det judiska folkets historia. Alla dessa aktiviteter är sponsrade av utbildningsministeriet och därmed opolitiska och endast patriotiska.

Att protestera mot denna slags aktiviteter, emot rasism och emot den sjunkande respekten för demokratiska värderingar är däremot väldigt politiskt. Ett gäng lärare i Jerusalem har därför startat ett forum för gymnasielärare och lärarstudenter med beteckningen Jag är en politisk lärare där de diskuterar ämnen som rasism, demokratiskt medborgarskap, olika uppenbara och underförstådda narrativ i historieundervisningen och hur man som lärare kan och bör förhålla sig till detta. Utdrag från websidan:

”Den politiska och sociala diskussionen är otvivelaktigen öppet och implicit närvarande i skolan, vare sig den sker utanför skolan eller om den är inbäddad i läroplanen och den pedagogiska agendan. I vårt arbete som lärare varseblir vi ofta uttryck för rasism, utanförskap och rädsla och söker efter rätt sätt att hantera dem. Under träffarna diskuterar vi hur vi som lärare kan utgöra en annan röst och hur vi kan bidra till att bredda horisonten för eleverna i det israeliska samhället.  Vi diskuterar lärarnas förmåga att undervisa i humanism, ömsesidigt ansvar och respekt för människan utifrån vår önskan att skapa en annan verklighet i landet – en positiv framtid för de judar och araber som lever i det.”

Forumet organiseras bl a av Sheikh Jarrah-aktivisterna för ett rättvist Jerusalem.

Galileiska synagogor

För några dagar sedan åkte jag på utflykt runt Genesarets sjö med Tagliot (”Upptäckter”) som specialiserat sig på högkvalitativa historiska  turer ledda av otroligt kunniga arkeologer, konsthistoriker och andra. Besökte synagogorna i Wadi HamamKorazim och Kfar Nachum/Capernaum samt Umayyad-slottet Khirbat al-Minya. Vädret var perfekt, guiden lysande. På de flesta platser var vår grupp helt ensam, utom i Kapernaum där vi räknade till 18 turistbussar…men på det hela taget – en helt underbar dag.  Är någon intresserad av att besöka synagogor i Gailleen (200-600-talet CE) så bidrar jag gärna med guidning, tips och råd. Synagogornas arkitektur, utsmyckningar och karaktär kan lära oss väldigt mycket intressant om dåtidens judiska befolknings relation till omgivningen och dess kulturer.

Wadi Hamam ligger alldeles norr om Arbelmassivet som stupar rakt ner i Genesarets sjö (till vänster om bilden).

Synagogan i Wadi Hammam. Man vet inte vilken judisk ort som låg här – en av spekulationerna är Magdala, som det fanns två av.

Khirbat al-Minya, ett Ummayad-palats från 700-talet nära Genesarets sjö. 

Synagogan i Korazim

Synagogan i Kfar Nahum/Capernaum

…och utsikt över Genesarets sjö.

Hot mot den israeliska demokratin

På grund av ett antal lagförslag som riktar sig mot HD:s självständighet och emot israeliska NGOs på vänsterkanten har israeliska media de senaste dagarna diskuterat hur detta påverkar den israeliska demokratin. Oppositionsledaren Zipi Livni påpekade igår i en lång intervju i radio att ”en svart flagga” vajar över dessa lagförslag. Livni är inte ”vänster” utan kommer från en stolt högerliberal tradition och hennes föräldrar var båda aktiva i Etzel, om jag inte minns fel. Det mest hoppingivande idag är de äkta liberaler i Likud och Kadima som inte är beredda att sälja ut Israels demokrati för nöjet att täppa till truten på oliktänkande grupper som diverse NGOs och Högsta Domstolen (den där ärkeashkenasiska, elitorienterade vänstergruppen, ”Rehavia-skrået”…) som envisas med att det här med internationell rätt och mänskliga rättigheter inte bara är fint i utlandet utan faktiskt något som Israel också behöver för att överleva som demokrati och ett öppet samhälle.

Fick ett mail från Rachel Liel från New Israel Fund som också publicerades på 972 magazine. Alla kan säkert läsa engelska, men något säger mig att texten går in bättre på svenska, så jag tog en liten paus från jobbet och snabböversatte. Svenskan är lätt knagglig men begriplig, hoppas jag. För mer info, se t ex min krönika i Fria Tidningar från för ett år sedan Att skada demokratin – i demokratins namn, eller Borde de israeliska människorättsorganisationerna läggas ner?. Eller ännu bättre Association for Civil Rights in Israel Knesset continues attempts to silence civil society.

Personlig anmärkning: Det går mig extremt på nerverna att denna utveckling tycks vara av ringa intresse för mina svenska Israelvänner, till skillnad från den svett och möda många lägger ner på Dirawis (rätt osmakliga och högst korkade, medges) blogguttalanden.

Alltså. Så här skriver Rachel Liel, NIF:

Om hotet mot den israeliska demokratin inte erkänns och motarbetas så kommer det att trappas upp tills ett av demokratins vitala organ – den lagstadgade toleransen mot  minoritetsgrupper och minoritetsåsikter – oundvikligen upphör att fungera.

En sak som nästan alla israeler från höger till vänster kan enas om är att mordet på Yitzhak Rabin, vars 16:e årsdag inföll i lördags kväll med den traditionella årliga minnesmanifestationen, visade att något verkligen hade gått fruktansvärt fel i detta lands demokrati . Slagorden ”Rabin är en förrädare”, de frekventa bilderna av honom iklädd en keffiyeh, skildringen av honom som en kollaboratör med palestinska terrorister – allt detta markerade en grov avvikelse från rationell, anständig politisk debatt och ett nedstigande i demagogi och demonisering som närapå oundvikligen måste resultera i våld. Mord.

Hoten emot Israels demokrati är idag inte lika uppenbara, lika svavelhaltiga som de var för 16 år sedan. Men det säger inte mycket. Det finns en fara i det här landet idag, som växt under de senaste åren – inte av politiska mord, Gud förbjude, men ett slut på toleransen för minoritetsgrupper och minoritetsåsikter, en lagstadgad tolerans som är ett av demokratins mest vitala organ. Utan detta upphör demokratin att fungera.

Det händer inte över en natt, utan lite i taget. Och om inte denna kampanj mot tolerans stoppas så kommer den att trappas upp tills luften blir kyligare utan att vi ens lagt märke till det. Oliktänkande och minoritetsgrupper respekteras inte längre  som förkroppsligandet av samhällets frihet och mångfald, istället är de fruktade och hatade fiender till folket. Demokratins grundläggande principer – att alla medborgare är lika inför lagen och att lagen står över allt, även över majoritetens vilja – förlöjligas som vagt, eller till och med inte så vagt, subversiva.

Den bittra sanningen är att på senare år har denna anda fått vind i seglen. Se bara hur den kom till uttryck  i Knesset under sommaren:

  • En ny lag trädde i kraft som gör att israeler som kräver en bojkott av bosättningarna riskerar stämning och krav på att betala skadestånd;
  • Stora ansträngningar gjordes  för att förhöra människorättsorganisationer om källorna till deras finansiering – även om dessa organisationer överlämnar namnen på sina donatorer till staten och publicerar dem öppet. I söndags antog en ministerkommitté två lagförslag som strikt begränsar NGO-finansiering,
  • En proposition föreslogs som skulle ge ännu större diskriminering av israeliska araber i den offentliga förvaltningen genom att kräva ”positiv särbehandling” av före detta värnpliktiga och IDF- veteraner i anställningsproceduren- med andra ord, obligatorisk kvotering i den israeliska förvaltningen för judiska medborgare.

Det mest skamlösa antidemokratiska förslaget var ”domstolspropositionen” som skulle göra Högsta Domstolen  beroende av den politisk koalition som för tillfället innehar makten, och göra utnämningen av domare till Högsta Domstolen till en populistisk cirkus. Lagförslaget skulle göra alla domstolsutnämningar till är föremål för godkännande av den parlamentariska kommiten ”Konstitution, lag och rättvisa” och kräva offentliga utfrågningar innan val av domstolens ordförande och vice ordförande.

Men inför vintersessionen som bara börjat, är ”stjärnan” den här säsongen sannolikt den föreslagna grundlagen ” Israel – det judiska folkets nationalstat”. Detta lagförslag präntar tydligt och klart in i arabiska israeler att de har en andra klassens status genom att detta skrivs in i grundlagen. I propositionen förklaras Israel vara ett ”nationellt hem för det judiska folket”, vilket lämnar en av fem israeliska medborgare nationellt hemlösa. Det nedgraderar arabiska från ett ”nationellt språk” till ett ”språk med särställning”. Det föreslår att judisk religiös lag ska vara en ”inspirationskälla” för lagstiftare och glömmer att inte alla lagstiftare är judar, eller för den delen, religiösa. Slutligen legaliserar den etniska, religiösa och andra former av diskriminering i samhället, den typ av ”separat och ojämlik” praxis som förbjöds i USA av landets högsta domstol 1954.

Så här säger Knessets rättslige rådgivare Eyal Yinon om lagförslaget, som omedelbart fick automatiskt stöd av 40 Knessetmedlemmar (citat från Haaretz i oktober:

”Jag tror att det är omöjligt att överdriva betydelsen av detta förslag, på grund av dess konsekvenser och betydelse för israelisk konstitutionell rätt … Inte längre en horisontell balans mellan de två delarna av formeln [judisk och demokratisk], utan snarare att skapa en vertikal balans, så att efter att lagen går igenom så kommer principen om staten Israel som nationalstaten för det judiska folket att vara på toppen av den konstitutionella hierarkin, och endast därefter kommer principen om  en demokratisk stat; och även då kommer det att vara  en ”slimmad” formel som lyder ”staten Israel har en demokratisk regim”  i motsats till ”staten Israel är en demokratisk stat”.

Att försvara demokratins principer – jämlikhet för alla medborgare inför lagen, att lagen står över majoritetens vilja – det är inte lätt någonstans. På grund av historia, geografi, demografi och ”situationen” är det möjligen svårare i Israel än i något annat demokratiskt land. Och det är just därför dessa dåliga vindar som blåser genom maktens salar utgör ett sådant hot, och varför samhället måste mobiliseras för att motstå dem – eftersom detta land är ovanligt känsligt för deras kraft.

Vi israeler måste stå emot de kyliga vindarna. Nej, landet är inte i samma ”pre-assassination”-läge som det var den kvällen för 16 år sedan. Men låt oss inte missta oss – vår demokrati hotas idag, och om inte hotet mot den israeliska demokratin erkänns och motarbetas så kommer det att trappas upp tills ett av demokratins vitala organ – den lagstadgade toleransen mot  minoritetsgrupper och minoritetsåsikter – oundvikligen upphör att fungera.

Om det händer kommer vi inte att märka det direkt. Det kommer inte att åtföljas av ljudet av skottlossning. Istället kommer det att hända tyst, nästan obemärkt, lite i taget.”

Slutkläm: När man begrundar att Israels landsfäder och -kvinnor år 1948, mitt uppe i en väpnad nationell konflikt, hade sinnesnärvaro nog att sätta ihop det här beundransvärda dokumentet – Staten Israels självständighetsförklaring (svensk översättning av G. Tikotzinsky och A. Veeder) - då blir skillnaden gentemot dagens paranoida försök till åsiktsförtryck om så tydligare.

Bibi och Barak planerar attack mot Iran

…samtidigt som försvarsledningen inte förespråkar en attack i nuläget: ”Nahum Barnea wrote in Yediot Aharonot that the four security/intelligence chiefs – Benny Gantz (IDF), Aviv Cochavi (IDF Intelligence), Tamir Pardo (Mossad) and Yoram Cohen (Shin Bet) were all opposed to an attack. Since then, none of them have denied it, none of them or “sources close to” them have said a word. Which means it’s confirmed – all four leaders of Israel’s professional military-intelligence establishment are against bombing Iran”, skriver Larry Derfner på 972 magazine, vilket stärker min uppfattning att militären ofta är den ”ansvariga föräldern” i den här regionen och förevisar ett mer långsiktigt säkerhetstänkande än en snabb attack och sedan, just det. Vad händer dagen efter?

Nahum Barnea var den som startade den nuvarande Iran-diskussionen med en förstasidesnyhet i Yediot i fredags under rubriken ”Atomic Pressure”. Hörde honom just i en intervju i arméradion med Ilana Dayan angående frågan om det är ansvarslöst att publicera en så stor artikel om motsättningarna mellan politiker och säkerhetsansvariga i en så känslig fråga som en attack mot Iran.  ”Det kan hända att en stor del av det israeliska folket stöder en attack mot Iran”, sade Barnea och refererade till en opinionsundersökning i Haaretz som säger att 41% av israelerna stöder en attack, 39% är emot. ”Men även om man stöder en attack är det bättre att göra det med ögonen öppna”.

För en lysande och mer utförlig redogörelse och en massa bra länkar, läs Roys blogg.