På grund av ett antal lagförslag som riktar sig mot HD:s självständighet och emot israeliska NGOs på vänsterkanten har israeliska media de senaste dagarna diskuterat hur detta påverkar den israeliska demokratin. Oppositionsledaren Zipi Livni påpekade igår i en lång intervju i radio att ”en svart flagga” vajar över dessa lagförslag. Livni är inte ”vänster” utan kommer från en stolt högerliberal tradition och hennes föräldrar var båda aktiva i Etzel, om jag inte minns fel. Det mest hoppingivande idag är de äkta liberaler i Likud och Kadima som inte är beredda att sälja ut Israels demokrati för nöjet att täppa till truten på oliktänkande grupper som diverse NGOs och Högsta Domstolen (den där ärkeashkenasiska, elitorienterade vänstergruppen, ”Rehavia-skrået”…) som envisas med att det här med internationell rätt och mänskliga rättigheter inte bara är fint i utlandet utan faktiskt något som Israel också behöver för att överleva som demokrati och ett öppet samhälle.
Fick ett mail från Rachel Liel från New Israel Fund som också publicerades på 972 magazine. Alla kan säkert läsa engelska, men något säger mig att texten går in bättre på svenska, så jag tog en liten paus från jobbet och snabböversatte. Svenskan är lätt knagglig men begriplig, hoppas jag. För mer info, se t ex min krönika i Fria Tidningar från för ett år sedan Att skada demokratin – i demokratins namn, eller Borde de israeliska människorättsorganisationerna läggas ner?. Eller ännu bättre Association for Civil Rights in Israel Knesset continues attempts to silence civil society.
Personlig anmärkning: Det går mig extremt på nerverna att denna utveckling tycks vara av ringa intresse för mina svenska Israelvänner, till skillnad från den svett och möda många lägger ner på Dirawis (rätt osmakliga och högst korkade, medges) blogguttalanden.
Alltså. Så här skriver Rachel Liel, NIF:
”Om hotet mot den israeliska demokratin inte erkänns och motarbetas så kommer det att trappas upp tills ett av demokratins vitala organ – den lagstadgade toleransen mot minoritetsgrupper och minoritetsåsikter – oundvikligen upphör att fungera.
En sak som nästan alla israeler från höger till vänster kan enas om är att mordet på Yitzhak Rabin, vars 16:e årsdag inföll i lördags kväll med den traditionella årliga minnesmanifestationen, visade att något verkligen hade gått fruktansvärt fel i detta lands demokrati . Slagorden ”Rabin är en förrädare”, de frekventa bilderna av honom iklädd en keffiyeh, skildringen av honom som en kollaboratör med palestinska terrorister – allt detta markerade en grov avvikelse från rationell, anständig politisk debatt och ett nedstigande i demagogi och demonisering som närapå oundvikligen måste resultera i våld. Mord.
Hoten emot Israels demokrati är idag inte lika uppenbara, lika svavelhaltiga som de var för 16 år sedan. Men det säger inte mycket. Det finns en fara i det här landet idag, som växt under de senaste åren – inte av politiska mord, Gud förbjude, men ett slut på toleransen för minoritetsgrupper och minoritetsåsikter, en lagstadgad tolerans som är ett av demokratins mest vitala organ. Utan detta upphör demokratin att fungera.
Det händer inte över en natt, utan lite i taget. Och om inte denna kampanj mot tolerans stoppas så kommer den att trappas upp tills luften blir kyligare utan att vi ens lagt märke till det. Oliktänkande och minoritetsgrupper respekteras inte längre som förkroppsligandet av samhällets frihet och mångfald, istället är de fruktade och hatade fiender till folket. Demokratins grundläggande principer – att alla medborgare är lika inför lagen och att lagen står över allt, även över majoritetens vilja – förlöjligas som vagt, eller till och med inte så vagt, subversiva.
Den bittra sanningen är att på senare år har denna anda fått vind i seglen. Se bara hur den kom till uttryck i Knesset under sommaren:
- En ny lag trädde i kraft som gör att israeler som kräver en bojkott av bosättningarna riskerar stämning och krav på att betala skadestånd;
- Stora ansträngningar gjordes för att förhöra människorättsorganisationer om källorna till deras finansiering – även om dessa organisationer överlämnar namnen på sina donatorer till staten och publicerar dem öppet. I söndags antog en ministerkommitté två lagförslag som strikt begränsar NGO-finansiering,
- En proposition föreslogs som skulle ge ännu större diskriminering av israeliska araber i den offentliga förvaltningen genom att kräva ”positiv särbehandling” av före detta värnpliktiga och IDF- veteraner i anställningsproceduren- med andra ord, obligatorisk kvotering i den israeliska förvaltningen för judiska medborgare.
Det mest skamlösa antidemokratiska förslaget var ”domstolspropositionen” som skulle göra Högsta Domstolen beroende av den politisk koalition som för tillfället innehar makten, och göra utnämningen av domare till Högsta Domstolen till en populistisk cirkus. Lagförslaget skulle göra alla domstolsutnämningar till är föremål för godkännande av den parlamentariska kommiten ”Konstitution, lag och rättvisa” och kräva offentliga utfrågningar innan val av domstolens ordförande och vice ordförande.
Men inför vintersessionen som bara börjat, är ”stjärnan” den här säsongen sannolikt den föreslagna grundlagen ” Israel – det judiska folkets nationalstat”. Detta lagförslag präntar tydligt och klart in i arabiska israeler att de har en andra klassens status genom att detta skrivs in i grundlagen. I propositionen förklaras Israel vara ett ”nationellt hem för det judiska folket”, vilket lämnar en av fem israeliska medborgare nationellt hemlösa. Det nedgraderar arabiska från ett ”nationellt språk” till ett ”språk med särställning”. Det föreslår att judisk religiös lag ska vara en ”inspirationskälla” för lagstiftare och glömmer att inte alla lagstiftare är judar, eller för den delen, religiösa. Slutligen legaliserar den etniska, religiösa och andra former av diskriminering i samhället, den typ av ”separat och ojämlik” praxis som förbjöds i USA av landets högsta domstol 1954.
Så här säger Knessets rättslige rådgivare Eyal Yinon om lagförslaget, som omedelbart fick automatiskt stöd av 40 Knessetmedlemmar (citat från Haaretz i oktober:
”Jag tror att det är omöjligt att överdriva betydelsen av detta förslag, på grund av dess konsekvenser och betydelse för israelisk konstitutionell rätt … Inte längre en horisontell balans mellan de två delarna av formeln [judisk och demokratisk], utan snarare att skapa en vertikal balans, så att efter att lagen går igenom så kommer principen om staten Israel som nationalstaten för det judiska folket att vara på toppen av den konstitutionella hierarkin, och endast därefter kommer principen om en demokratisk stat; och även då kommer det att vara en ”slimmad” formel som lyder ”staten Israel har en demokratisk regim” i motsats till ”staten Israel är en demokratisk stat”.
Att försvara demokratins principer – jämlikhet för alla medborgare inför lagen, att lagen står över majoritetens vilja – det är inte lätt någonstans. På grund av historia, geografi, demografi och ”situationen” är det möjligen svårare i Israel än i något annat demokratiskt land. Och det är just därför dessa dåliga vindar som blåser genom maktens salar utgör ett sådant hot, och varför samhället måste mobiliseras för att motstå dem – eftersom detta land är ovanligt känsligt för deras kraft.
Vi israeler måste stå emot de kyliga vindarna. Nej, landet är inte i samma ”pre-assassination”-läge som det var den kvällen för 16 år sedan. Men låt oss inte missta oss – vår demokrati hotas idag, och om inte hotet mot den israeliska demokratin erkänns och motarbetas så kommer det att trappas upp tills ett av demokratins vitala organ – den lagstadgade toleransen mot minoritetsgrupper och minoritetsåsikter – oundvikligen upphör att fungera.
Om det händer kommer vi inte att märka det direkt. Det kommer inte att åtföljas av ljudet av skottlossning. Istället kommer det att hända tyst, nästan obemärkt, lite i taget.”
Slutkläm: När man begrundar att Israels landsfäder och -kvinnor år 1948, mitt uppe i en väpnad nationell konflikt, hade sinnesnärvaro nog att sätta ihop det här beundransvärda dokumentet – Staten Israels självständighetsförklaring (svensk översättning av G. Tikotzinsky och A. Veeder) - då blir skillnaden gentemot dagens paranoida försök till åsiktsförtryck om så tydligare.
