Att (över)leva i Israel

Som illustration till problematiken angående social rättvisa/social trygghet i Israel beslöt jag mig att damma av en gammal post från november 2005. Alla siffror är naturligtvis högre idag, men problematiken är densamma, vilket föranledde flera israeliska analytiker att påpeka att Netanyahu förmodligen sitter och längtar till september och ett litet palestinskt väpnat uppror som kan få bort proteströrelsen från gator, torg och förstasidor. Så här skrev jag då det begav sig:

”Medger att det funnits ögonblick när jag hatade karln. Jag menar, Israel är inte världens rikaste land och om man väljer att bo här får man vänja sig vid tolv veckors betald mammaledighet, två veckors lagstadgad semester om året, heltidtjänster som innebär 42.5 timmar i veckan, timlön och en månads uppsägningstid. Så jag ska inte klaga – jag har ett jobb, tjänar genomsnittligt efter israeliska förhållanden och tycker att det är viktigt att kvinnor arbetar. Men när dagisfröknarna och skolväktarna tas ut i strejk, så att föräldrarna tvingas ta skift för att hålla dagiset öppet eller betala extra för en privat väktare och sedan betala barnvakt på eftermiddagen för att jobba igen de förlorade arbetstimmarna, då är gränsen nådd för mig.

Att strejken utlysts av någon orsak som ingen tycks begripa, men som möjligen har med elektricitetsverkets kollektivavtal att göra, gör inte saken bättre. Elektricitetsverket har landets starkaste fackförening, landets bästa kollektivavtal och landets högsta genomsnittsinkomst. Inklusive gratis el för alla fast anställda. När någon föreslår att beskatta eller begränsa deras förmåner dras alla stats- och kommunalanställda ut i strejk, inklusive mina dagisfröknar. Så ser det åtminstone ut från mitt håll.

Och vem var nu ansvarig för all denna huvudvärk? Jo, ordföranden för den israeliska landsorganisationen Histadrut, Amir Peretz. Som för två veckor sedan valdes till ordförande för det israeliska arbetspartiet och dess kandidat i nästa val, som förmodas hållas någon gång våren 2006.

Valkampanjer i Israel har en tendens att handla om säkerhet, terror, säkerhet och mera säkerhet. Och terror. Och vem som är bäst på att skapa säkerhet och kväva terrorn. Oftast är det generaler som anser sig vara bäst på det området. Saker som minimilöner, barnbidrag och utbildning skjuts helst åt sidan. För hur kan man diskutera barnbidrag och komma med krav på minimilöner när vi har palestinsk terror, Hizbollah i Libanon och kanske ett atombeväpnat Iran att bekymra oss om? När allt kommer till kritan ligger Israel i Mellanöstern och inte i Skandinavien, påminner oss generalerna. Och lovar säkerhet, säkerhet och mera säkerhet.

Så när Amir Peretz, icke-general och f d fackföreningsledare, har som första valfråga att höja minimilönen till 1 000 dollar är det inte bara ovanligt, det är revolutionerande. Eller kanske fullständigt vansinnigt. I en intervju i den israeliska dagstidningen Yediot Aharonot i fredags (18/11) försvarar han dessutom Osloavtalet, förespråkar utnämnandet av en arabisk minister för att minska spänningarna i den arabiska sektorn och påpekar att en palestinsk stat inte är en höger-vänsterfråga utan är helt i den israeliska nationens intresse. På anklagelsen att han inte skulle begripa något i försvarsfrågor svarar han att Arbetspartiet är fullt av kompetenta generaler och att aldrig någon frågat en general ”Vad begriper du om ekonomi och om social trygghet? Hur kan du vara premiärminister när du inte ens vet hur mycket vanligt bröd kostar, eller vad arbetarna gör på morgnarna i Fenicia (en stor glasfabrik)?”

Och det kan hända att han faktiskt har väljarna på sin sida. Enligt Yediot Aharonots opinionsundersökning har Arbetspartiet ökat med 8 mandat sedan Peretz valdes till ordförande. Den ekonomiska situationen för många israeliska familjer är usel. Enligt den israeliska statistiska centralbyrån (siffror för 2004) lever runt 1,5 miljon invånare under fattigdomsstrecket – av dem är 714 000 barn. Barnbidrag för tre barn under 18 år uppgår till ca 460 shekel (800 kronor). Den lagliga minimilönen ligger sedan januari 2005 på 3 335 shekel i månaden (ca 5 800 kronor). Brutto. Och då talar vi om legal arbetskraft. De illegala invandrarna (oftast palestinier men också afrikaner och andra) tjänar naturligtvis mindre.

Men hela den sociala debatten hänger på en skör tråd. Det är flera månader kvar till valet, en oändlig tid i det ombytliga Mellanöstern. Ingen vet vad som kommer att hända på den palestinska sidan efter valen i januari. Dessutom kan en serie explosioner i israeliska städer två, tre veckor före valet få opinionen att göra en helomvändning och återgå till de normala valfrågorna – säkerhet, säkerhet och mer säkerhet. Lycka till, Amir Peretz.”

Post script till Amir Peretz: han blev som eventuellt bekant utnämnd till försvarsminister eftersom industrimagnater och andra vägrade låta honom bli finansminister, med följd att Peretz grundligt gjorde bort sig i det andra Libanonkriget 2006. Sensmoral: man ska sätta en ära i att känna sina begränsningar.

Arabisk vår i Tel Aviv

Krönika idag i Fria Tidningar på samma tema.

Ikväll ska stora demonstrationer hållas i flera städer i landet

 

 

 

 

 

 

 

 

…och aktivisterna uppmanar till strejk på måndag den 1 augusti.

Rotschild Boulevard, i hörnet till Tahrirtorget

”En stat i protest”, lyder rubriken till helgens Yediot Aharonot. Framsidan täcks av en bild på hundratals föräldrar med barnvagnar som demonstrerade igår för gratis barnomsorg från tre månaders ålder.

Förra lördagkvällen demonstrerade runt 50 000 människor i Tel Aviv i protest mot de höga hyrorna och den orimliga bostadssituationen. På Rotschildboulevarden har aktivister upprättat ett stort tältläger med runt 400 tält som blivit centrum för den politiska protesten och diskussionen. Vem, var, hur och varför? Läs Noam Sheizaf på 972 magazine, It’s all about real estate: Understanding the tent protest, eller kolla på Youtubeklippet från demon i lördags:

Till en början rynkade både etablissemanget och de professionella vänsteraktivisterna på näsan åt fenomenet. ”Det är bara bortskämda ungar”, sade etablissemanget och hoppades att värmen skulle få aktivisterna att flytta hem igen efter några dagar. ”De saknar politiskt medvetande”, sade de professionella vänsteraktivisterna med förakt i rösten och påpekade att tältaktivisterna vägrade att överhuvudtaget diskutera Israels största och enda problem, ockupationen.

Idag, efter över två veckors protester inklusive nya tältläger i en rad städer, 50 000 demonstranter förra lördagen i Tel Aviv och något tusental deltagare i ”barnvagnsprotesten” igår emot de höga avgifterna för barnomsorg, låter det lite annorlunda. Ministrar, fackföreningsledare och diverse politiska NGOs och, bäst av allt, Israels rikaste familjer som tillhör den absolut översta hundradelen i samhället uttrycker sitt stöd för protesterna. (När vagnen väl kommit i rullning och 87% av befolkningen stöder protesterna är det ju ett rätt safe bet att hoppa på, inte sant? Opportunism i världsklass). Men när jag besökte tältlägret på Rotschildboulevarden i förrgår så var det ingen som gick på detta. ”Låt inte Ofer Eini (ordförande för den israeliska fackföreningsrörelsen Histadrut) ta över kampen!” ropade en kille i megafon. Histadrut bryr sig huvudsakligen om de välorganiserade statsanställda, och de tillhör definitivt inte de fattigaste i samhället. Den israeliska fackföreningen är en del av etablissemanget. Att döma av dem jag talade med höll så gott som alla med om detta: ingen ska få ta ifrån gräsrötterna äran att ha lyckats skaka om regeringen ordentligt.

För svenskar kanske det är märkligt hur israeler kan protestera utan att diskutera ockupationens påverkan på det israeliska samhället. Men ser man det inifrån så är det det enda möjliga just nu. Att diskutera ockupationen är att fastna i ett svart hål där alla argument är väldigt känslomässigt laddade, fulla av rädslor, tvivel, besvikelser, ilska och låsta positioner. En proteströrelse som börjar diskutera relationen med palestinierna skulle dessutom omedelbart delegitimeras av högern, och sådana försök till stämpling har också gjorts av organisationer som Im Tirtzu (som först stödde protesterna men drog sig ur efter att deras ärkefiende New Israel Fund gett pengar till ett av tältlägren) och högerextrema Moshe Feiglin från Likud. Aktivisterna vill inte fastna i det träsket – de vill diskutera statens resurser, mark, budget och inkomstfördelning, netto. Och det gör de. Folk sitter i grupper och diskuterar enligt spanskt föredöme – en person tar mikrofonen och pratar, de andra svarar med handrörelser. Allt går sansat och väldigt, väldigt demokratiskt till. Jag hamnade i livliga diskussioner med en liten mormor som diskuterade sina barns situation – ”utan en mormor som ständig extra barnvakt skulle de inte kunna jobba som de gör” – med studenter, mammor, datakillar som också jobbar som galningar men som ändå inte har råd att köpa en lägenhet och inte skulle klara sig utan hjälp från sina föräldrar. Inse: i Israel 2011 är det många par som har två-tre barn och som jobbar heltid men ändå inte klarar sig utan finansiell hjälp från föräldrarna i allt från bostadslån till barnvaktshjälp till semestrar. Den äldre generationen tryggar den yngre. Hyrorna i Israel har gått upp med 35% sedan december 2007. Lönerna under medellönen (som ligger på ca 17 000 kr i månaden brutto) har gått upp med några procent under samma tid. Ekonomin går bra, arbetslösheten är låg och skattemyndigheten har skatteintäkter över budget, men väldigt väldigt lite av detta droppar ner till medelklassen som får betala räkningen för i princip alla statens utgifter. De som är riktigt rika kan skatteplanera bort sin skatt, eller komma ”överens” med skattemyndigheten, medan alla vanliga löneslavar betalar till den sista agoran som de är skyldiga i skatt.

Och jag är inte ens vänster enligt svenska mått, bara en privatanställd tjänstekvinna som alltid jobbat nästan heltid och haft barnen i barnomsorgen och betalat huslån och aldrig haft ett ruttet öre över till någonting. Nästan alla semestrar har betalats av föräldrarna. Så är det bara.

Därför är det enormt, enormt befriande att se de här protesterna. Att se att vi faktiskt är väldigt många, och att när den här annars så tysta majoriteten verkligen går ut på gatan, då skakar hela etablissemanget i sina grundvalar. För det här är ingen perifer sektor, eller araber som man kan kalla ”illojala” och därmed kväsa protesternas legitimitet. Det här är de människor som håller Israel i gång. Och när de börjar bestämma vilka frågor som ska stå på dagordningen, då håller Lieberman och bosättarrörelsen plötsligt väldigt, väldigt tyst.

Bojkottslagen

Den nyligen antagna israeliska bojkottslagen har rönt uppmärksamhet även i svenska media, t ex på SvD:s ledarblogg. Många andra verkar dock ha missuppfattat lagen: det handlar inte om ett förbud mot bojkottsupprop utan om att affärsidkare som påstår sig ha skadats av eventuella bojkottsupprop kan kräva skadestånd av individer och organisationer som förespråkar en sådan bojkott utan några som helst beviskrav (för detaljer, läs ACRI:s Q&A), vilket i praktiken innebär en grav inskränkning av yttrandefriheten. Den omedelbara effekten blir självcensur och tystnad, som Joseph Dana skriver på 972 mag:

”Due to the fact that we are a small start up project, with no financial resources, we will take great efforts to make sure that we are not in violation of the new law. The intimidation of the law is enough for the process of self censorship to take full effect on our work. There are a number of opinions about BDS and settlement boycott on +972, this law has made it so that those who support or even flirt with such nonviolent initiatives no longer have a seat at the debate.”

Diskussionen om de israeliska människorättsorganisationernas aktiviteter och legitimitet har pågått i åratal, men speciellt sedan Goldstonerapporten har debatten stundvis varit både våldsam och hätsk (se t ex posten 2/2010, Borde de israeliska människorättsorganisationerna läggas ner?) 

Bojkottslagen är inte något tillfälligt, enstaka misstag i ett annars oklanderligt demokratisinnat parlament, utan bara ett av en brokig samling ”patriotiska” lagförslag i syfte att tysta kritik från vänster- och människorättsorganisationer  (se krönika i Fria Tidningar i november 2010. För en utförlig uppdaterad lista, se ACRI:s sammanställning av Knessets vintersession). Visserligen har förslaget att tillsätta en parlamentarisk undersökningskommitte för att granska människorättsorganisationernas finansiering återigen röstats ner i Knesset, men Danny Danon (Likud), Fania Kirshenbaum (Israel Beiteinu) och andra likasinnade kommer säkert inte att ge upp i första taget.

Gush Shalom har redan lagt in en petition mot bojkottslagen till Israels Högsta Domstol, och det kan mycket väl tänkas att HD ogiltigförklarar lagen. Just därför är det troligt att Danon och hans anhängare, t ex den självutnämnt patriotiska och ”sionistiska” organisationen Im Tirtzu, kommer att lägga en hel del energi på att attackera HD i media och att försöka begränsa HD:s befogenheter genom lagstiftning.

För de flesta ”vanliga” israeler är bojkottslagen varken speciellt intressant eller relevant. Det är däremot priset på Keso, hyror och bostadspriser. Shelly Yehimowitz, Arbetarparti-ledarkandidat, feminist och idog lagstiftare i frågor som rör arbetsrätt, hävdade i morse i radion att sociala frågor kommer att bli avgörande i nästa val. Rätt eller fel? Läs Dimi Reiders utmärkta reportage från tältprotesterna på Rotschildboulevarden i Tel Aviv Tent city protest: It’s politics, but not as usual. Vart det ska leda? Det får vi se i höst.