Jerusalems byggnämnd ger grönt ljus för husrivningar i Bustan-kvarteret

Sheikh Jarrah gick om ett tag, men nu kommer förmodligen Bustan-kvarteret i Silwan tillbaka till rubrikerna igen. Meir Margalit, Meretzrepresentant i byggnadsnämnden, kallade beslutet att riva 22 hus för att bygga ”Gan Hamelech” (Kungsparken) i Bustankvarteret i Silwan för ”pyromani”.

Jag promenerade omkring i Silwan i fredags och allt var lugnt och tyst (och varmt). Men jag är helt medveten om att stillheten ofta bedrar, och att den kan explodera på ungefär tre sekunder. Invånarna kommer att protestera emot beslutet, speciellt eftersom Netanyahuregeringen redan dragit på sig enorm internationell kritik och fortfarande är i strålkastarljuset, vilket gör att deras kamp med säkerhet kommer att få rubriker utomlands.

Missförstå mig inte: det är bra att bygga parker i östra Jerusalem. Men det måste ske i samförstånd och samarbete med de lokala palestinska invånarna och inte över deras huvuden och till priset av deras boningshus i syfte att stärka den judiska bosättningen i Silwan samt locka fler (judiska och utländska) turister som tror att de kommer för att se Kung Davids privata trädgård.

Målet är fred – Abbas Suan

Jag är i princip helt ointresserad av fotboll, men när  Bnei Sakhnin vann Israelcupen år 2004 så var det även för mig ett oförglömligt ögonblick. Ett judiskt-arabiskt fotbollslag från den dammiga staden Sakhnin i Galileen, ungefär en timme från där jag bor, som inte ens hade en vettig fotbollsplan att träna på tog hem pokalen. Och när Abbas Suan 2005 gjorde ett avgörande mål mot Irland inför World Cup för det israeliska landslaget, då blev han den första arabisk-israeliska nationalhjälten i historien. Grant Wahl från Sports Illustrated nominerade Suan till Sportsman of the Year. Så här skrev han om matchen:

”If I ever get too cynical about modern-day sports, I’ll pull out a cassette tape, hook up my headphones and listen to the most inspiring highlight broadcast anywhere on the planet in 2005. I don’t understand the language of the commentators, but that hardly matters, because sometimes emotions and events have the power to transcend the most imposing of barriers. Sometimes, even, sports do too. When I push play, the Hebrew-speaking voices transport me to Ramat-Gan Stadium near Tel Aviv on March 26. Israel is trailing Ireland 1-0 in the 90th minute of a World Cup qualifier, and the home team is in danger of losing its longshot bid to reach the world’s biggest sporting event. On their final desperate push forward, the Israelis pass the ball until it lands on the right foot of midfielder Abbas Suan, a devout Muslim, an Israeli-Arab who has heard racist taunts his entire career.

”To my ears, the broadcast goes something like this, the decibels rising steadily to a roar: ”Suan . . . ABBAS SUAN!!!!! … ABBAS SUAN!!!!! … ABBAS SUAN!!!!” And suddenly I close my eyes and the images of Suan’s miraculous goal wash over me again: his teammates, all but one of them Jews, piling on their Muslim brother in ecstasy; the sold-out crowd going bonkers, filling the air with blue and white crepe paper. . .”

Suan har aldrig stuckit under stol med sina åsikter. I en ny intervju i Haaretz berättar han att han ville spela för Beitar (vars fans räknas till den israeliska fotbollens värsta huliganer och som gärna sjunger ”Död åt araberna” på Beitars matcher), men att det inte blev av på grund av att Beitars ägare fick kalla fötter.

Ur intervjun:

”Suan agreed that being a symbol means taking a lot of racist abuse.

”It’s true, unfortunately,” he said. ”There’s anti-Semitism against Israel in this world. Racism led to the Holocaust, but instead of people learning from that, they continue to hate. And Beitar’s leaders have a lot to learn from [Maccabi Haifa owner] Yaakov Shahar. He’s the bravest and most brilliant figure in Israeli soccer. I’m sure if he were Beitar’s owner, there would be at least one Arab player on the team.”

Did you ever feel discriminated against during your career?

”I never felt discriminated against in anything that had to do with soccer. I didn’t let anyone do it to me. Everywhere I went, I felt not merely at home, but like the boss. I have a lot of Jewish friends and they are like brothers to me. But I do feel discriminated against when it comes to infrastructure and development in the Arab sector. When my children have a sports lesson in a courtyard without a pitch, that’s discrimination. It makes my blood boil. It’s unacceptable that in a city like Sakhnin, there is not one tennis or basketball court worthy of the name.”

Läs också Sarah Wildmans utmärkta artiklar The Goal is Peace ur Reader’s Digest (4/2006) och Soccer, Racism and Israel’s Unlikely World Cup Hero: Abbas Suan, Arab Muslim

Liberal judisk diaspora

Jag talar inte för mig själv här – jag har aldrig levt som judinna i Europa och det närmaste jag kommit den sortens upplevelse är genom väldigt nära vänner i Berlin, under det första Gulfkriget 1991, och genom vänner i Sverige idag.

Men Linda Grants artikel i Haaretz känns ändå väldigt välbekant.

”I define my political orientation as being on the left – the same left as authors David Grossman, Amos Oz and Etgar Keret, though not the left of historian Ilan Pappe. (…) My piece had been published in the newspaper’s print edition, but was being held from the online site until after 8 A.M., when a dedicated moderator to monitor readers’ comments would become available. Since the beginning of the week, she told me, the site’s supervisors had been dealing with ”appalling levels of anti-Semitism and Islamophobia and hatred.” This is the tight place in which liberal Jews in the Diaspora find ourselves, and we can hardly breathe, let alone speak. Wanting to articulate the same critique of Israeli policy as Israeli critics, we find ourselves adding our voices to a condemnation of the Jewish state, which is turning into hate speech here. There is no evil crime of which Israel cannot be accused: It’s an outlaw state, a pariah state, a demonic force. Calls for an end to the occupation are now regarded as merely propping up Zionism, an apartheid system. The right of return is sacred; the law of return is a racist abomination.”

Det är ett bra tag sedan jag märkte att det är enormt mycket svårare att vara Israelkritisk i Sverige än det är i Israel. Jag är inte förvånad över att liberala judar föredrar att hålla tyst. Om jag bodde i Sverige skulle jag förmodligen demonstrera under en israelisk flagga och försvara allt Israel gör, mer än de flesta. Men eftersom jag bor här har jag en trygghet och en självsäkerhet, och inte minst – en massa väldigt goda, smarta och erfarna vänner och bekanta som tycker ungefär likadant (eller snarare – jag tycker likadant som dem). Det gör livet oändligt mycket lättare. Samtidigt: jag längtar efter en officiell svensk JStreet-avdelning. Den saknas enormt. Men jag har inte några som helst planer på att flytta härifrån, så det får ni fixa utan mig.

Diakonia bloggar

Jag är mitt uppe i fredagsbestyren men jag måste lägga upp den här länken till Diakonias blogg där Joakim Wohlfeil diskuterar debatten angående Ship to Gaza på ett extremt tänkvärt sätt. Läs hela.

”Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.”

Precis som Joakim också skriver i början av artikeln är rasism och hatpropaganda inte bara något som Israelhatare sysslar med. Igår var jag på ett seminarium till minne av David Kimchi, ex-Mossad, som organiserades av Geneveinitiativet. Israels f d ambassadör till USA påpekade att den mest högljudda proisraeliska falangen i USA inte drivs så mycket av kärlek till Israel som av arabhat. Det finns en del exempel på sådant i Sverige också, där SD som bekant beskriver sig som det enda partiet som verkligen stöder Israel och vars Israelvänner mest verkar se Israel som Västs sista utpost mot islamismen.  Personligen anser jag att Israel inte upprättades varken för att uppfylla den evangeliska kristna högerns visioner om ”the Rupture” eller stävja islamismen, utan att…(har jag sagt det förut? ursäkta om jag upprepar mig) vara en självständig, demokratisk rättstat med judisk befolkningsmajoritet och en tillflyktsort för förföljda judar i hela världen. Israels intresse är att leva i fred och samarbete med sina grannar. Att stödja ett evigt krig är inte i Israels intresse.

Bojkott mot bojkott

Den franska biokedjan ”Utopia” beslöt att avboka alla planerade visningar av den israeliska filmen ”Fem timmar från Paris”, en helt opolitisk kärlekshistoria så vitt jag vet, för att protestera mot den israeliska regeringens agerande mot Ship to Gaza-konvojen. Men den israelisk-holländske regissören och producenten Ludi Boeken blev förbannad, skrev ett brev och förklarade att han i så fall avstår från att låta sin nya film ”Saviors in the night”, med planerad premiär nästa vecka, visas på Utopias biografer.

”The company’s decision not to screen the film ["Five Hours from Paris"] because of the Israeli policy is unjustified. The French public has been exposed, over the last decade, to brave works by Israeli filmmakers – which were the diametric opposite of propaganda,” Boeken wrote to the Utopia management. ”These films are partly sponsored by a public trust, the Israeli Film Foundation, which is under constant attack from the Israeli right.”

Boeken said the Utopia management was wrong to take Israeli artists hostage, ”as most of them do not support the policy of the Israeli government. For this reason, I am withdrawing my film from the Utopia cinemas, in solidarity with the censored.”

Detta hjälpte tydligen, för Utopia ändrade sitt beslut och kommer att fortsätta att visa ”Five hours from Paris”. Samtidigt har beslutet fått stor uppmärksamhet i media och gett filmen massor med PR, enligt Haaretz.

 Skulle någon i Sverige komma på idén att bojkotta iransk film för att protestera mot den iranska regeringens brott mot mänskliga rättigheter? Förmodligen inte.

Arkeologi i skuggan av konflikten

Organisationen Emek Shaveh publicerade i början av veckan en rapport om arkeologi och politik i Silwan -Archaeology in the Shadow of the Conflict. Om de israeliska arkeologerna i Emek Shaveh har jag skrivit bl a i Fredstidningen Pax.

Rapporten – eller broschyren, vet inte riktigt vad man ska kalla den – är extremt läsvärd och intressant (och det säger jag inte bara för att jag jobbar frivilligt för dem som fundraiser). Vi har fått en del skäll från de mer radikala israeliska vänstergrupperna för att den inte är ”tillräckligt politisk” utan mest pratar arkeologi och vad arkeologin har att säga om mänskliga kulturer, men det tycker jag snarast är en komplimang. Läs själva - jag är faktiskt väldigt nyfiken på era åsikter, speciellt från dem som är mer välbevandrade i judisk historia generellt och i Jerusalems historia specifikt.  

Läs t ex om inskriptionen i Shiloah-tunneln:

”From the day the inscription was discovered, there still remain many unanswered questions. For example, when was it written? Why was it found in the depths of the tunnel and not at the entrance? Why did it not mention the name of the ruler who may have commissioned the tunnel? Based on the script, some researchers have dated the inscription to the Hellenistic period, but the majority of scholars think it dates to the 8th century BCE, to the time of the Kings of Judea. The Bible mentions King Hezekiah as the one who dug the tunnel (Kings II, 20, 20), so, although the inscription does not mention a year or a king, it is assumed by many that the inscription was commissioned by Hezekiah or under his instructions.

If we put the Biblical story aside for a moment, however, we are privy to a unique story about a group of engineers and workers who documented their success away from the eyes of the ruler. One would assume that an inscription ordered by a ruler or king to glorify his name would have been placed at the entrance to his enterprise. The fact that the inscription is located inside the tunnel, and the absence of names, strengthens the assumption that this was an effort undertaken by a collective. The location of the inscription suggests that the workers purposefully decided not to place it at the entrance to the royal enterprise.

Studying this inscription independently of the biblical story affords a rare opportunity to learn about the ordinary people living in Jerusalem during the time of the Kingdom of Judea, a perspective that is absent from the biblical portrayal of the city, because the latter was written by a representative of the political and religious elite.
That the inscription was prepared by workers, or commissioned by them, attests to the widespread knowledge of script at the time. The Canaanite writing which gave rise to Hebrew writing was a lot easier to execute than Egyptian hieroglyphs or Mesopotamian cuneiform script. The first people who used the Alef, Bet (Hebrew letters) were Canaanite miners working for the Egyptians in the turquoise mines of the Sinai, hundreds of years before the Shiloah inscription. It is possible that this script was kept alive amongst the working class, and that the person who carved the inscription was either a worker or a professional scribe who carved the inscription on behalf of those who dug the tunnel. A responsible and faithful presentation of the facts surrounding the find can give rise to discussions of universal relevance, such as: the relationship between technology and political power, between subjects and rulers, between work and ownership. In such way, the past of Jerusalem becomes a valuable asset to our global cultural heritage.”

Tännsjö II

Lyssnade på Jonathan Leman och Torbjörn Tännsjö i P1 om Tännsjös krav att judar i Sverige ska ta avstånd från Israels agerande mot Ship to Gaza för att ”stävja antisemitismen”.

Jag har två spontana kommentarer:

1) Israel agerar inte i ”judendomens namn”, som Tännsjö påstår. Israel är visserligen en judisk stat, men är inte Vatikanen och talar inte för någon ”världsjudendom”. Israel agerar enbart i sina egna medborgares namn. Om svenska medborgare har svårt att förstå detta så är det i så fall ett problem för svenska skolor, inte något som svenska judar ska förväntas förklara. Israel agerar inte mer i judendomens namn än Saudiarabien, Iran eller Irak agerar i islams namn. De är suveräna stater. Att vi bara har en judisk stat i världen gör det kanske lite mer svårbegripligt (ska vi upprätta en till? Vi har förresten redan en, Sheinkin) men i grunden är det samma distinktion. Tännsjö talar mycket om ”vuxna människor”. Men vuxna människor borde klara av att fatta skillnaden: en stat är inte samma sak som en religion eller en etnisk grupp.  

2) ponera att alla judar i Sverige stöder Israels agerande i frågan. De stöder den israeliska regeringens linje. Inget var fel. De demonstrerar med israeliska flaggor i Kungsträdgården. Betyder detta ställningstagande enligt Tännsjö att judar är ansvariga för eventuella antisemitiska dåd, som att någon slänger in en brandbomb i en synagoga eller ringer upp folk med förmenat judiska efternamn och hotar dem? Att de får skylla sig själva om de har ”fel” politisk uppfattning?

Något som störde mig väldigt i samband med Reepalu var den underliggande uppfattningen att man inte får ha en sådan åsikt i Sverige. Att vara israelisk råhöger i Sverige är inte en legitim åsikt som bör debatteras, det är en farlig idé som bidrar till antisemitism. Jag tycker att står man för yttrandefrihet och låter nazister marschera i Salem så borde Malmös judar ha all rätt i världen att hålla en totalt proisraelisk anti-Hamas demo på Stortorget om de har lust, utan att be om ursäkt för några civila offer alls, om det är vad de tycker, och polisen borde ha kompetens och auktoritet att skydda dem.

Tännsjös grundinställning är att judarnas lojalitet är alltid misstänkt – men istället för att försöka ändra på fördomarna mot judar så vill han ändra på judarna. Istället för att motarbeta fördomar mot muslimer så  ska muslimer hela tiden bevisa att de inte är terrorister. Och så vidare. Som Jonathan sade, socialism, judendom och islam är inte jämförbara storheter. Att kräva av judar i Sverige att bevisa att de ska ha ”rätt” politiska åsikter, annars får de skylla sig själva om de blir skadade i antisemitiska dåd (och kan dessutom anklagas för att själva bidragit till dåden), det är i sig en rasistisk och djupt diskriminerande inställning. Tännsjö verkar inte fatta det. Eftersom han inte vill fatta det.

Politisk autism

”Grief, sadness, and yes, anger are the feelings that have emerged in the face of a temptation that I know exists in the hearts of some Israeli leaders − a temptation to believe that the “whole world is against us” and that “we are damned if we do and damned if we don’t” and to therefore act accordingly. Autism can never be a government policy and it most certainly can never be a strategy. This is a statement that must be made. And it must be made emphatically”, skriver den franske filosofen Bernhard-Henri Levy som var i Israel för ett israeliskt-franskt seminar på temat Demokrati och dess utmaningar samtidigt som Ship to Gaza-konvojen bordades och därmed varseblev israeliska reaktioner realtime. Levy är en av signatorerna till JCall och han verkar inte ha ändrat åsikt, tvärtom.

Carlo Strenger skriver om israelisk bunkermentalitet:

 ”Israel’s leadership has gone into a bunker mentality. Like a city besieged in the times before telecommunications, nothing reaches its hearts and minds. (…) It may be more surprising that Israel’s leadership doesn’t even listen to its own professional intelligence echelon. During the media frenzy of the last days a crucial headline has received close to no attention: Mossad chief Meir Dagan told the Knesset’s Foreign Relations Committee that Israel is gradually turning from a strategic asset into a liability for the United States of America. (…) I wish I could end on a note of optimism; I wish I could point out a psychological mechanism that will unblock Israel’s leadership from fear and self-righteousness. But I share David Grossman’s despair. All that is left for those of us who want to save Israel from itself – whether Israelis, Jews in the Diaspora or gentiles – is to continue the call to reason, even if we don’t know if, when and how it will be heard.”

Allahu Akbar

Förra veckan gick jag och handlade som vanligt på fredagsmorgonen i vårt köpcentrum. Eftersom det finns många arabiska byar här runtomkring kommer det många arabisktalande dit, både för att jobba och för att handla. Eftersom jag försöker vara lite miljömedveten och inte använda plastpåsar så tog jag med mina stora gröna Shufersalkassar och fyllde dem till bristningsgränsen. Men en kasse hade tydligen varit med lite för länge, och när jag lyfte upp kassen  för att sätta ner den i vagnen igen så brast den på ena sidan och en stor flaska med druvsaft började falla till golvet. ”Akta!” ropade en kille som stod brevid kassan och såg vad som hände. Mina reflexer brukar inte vara så snabba vid den tiden på morgonen men jag hann precis greppa flaskhalsen i tid för att förhindra en druvsaftexplosion och mängder av krossat glas. ”Allahu Akbar”, sade killen med samma tonfall som i ”Å vilken tur”. Jag nickade och tänkte nästan svara ”Allahu Akbar” jag också, för det var verkligen tur, men jag hade slagit tummen i vagnen så jag nöjde mig med att nicka och plocka ut alla varorna från den trasiga kassen in i en ny kasse.

När jag bodde i Jerusalem var ”Allahu Akbar” någonting jag associerade till att palestinier ropade innan de stack en kniv i ryggen på någon israel, eller när de kastade sten mot polisen, eller blev slagna av polisen med batonger – ett kampens och våldets Allahu Akbar. Det här ”Allahu Akbar” var ett tacksamt Allahu Akbar, ett samförståndets, turens och den goda viljans Allahu Akbar. Jag älskar det där köpcentret.

Mitt i vansinnet – artiklar från Common Ground

Sitter och lyssnar på diverse deltagare och analytiker angående Ship to Gaza, av vilka många – bland dem Dror Feiler – tycker att nio döda visserligen är beklagligt, men eftersom det bara är Israels fel så var det ändå en lyckad aktion. De har lyckats skada Israel och Israel ska få betala för det här.

En lyckad aktion.

”Bereaved Families for Peace” är en israelisk-palestinsk organisation bestående av anhöriga till israeler och palestinier som dött i konflikten. De går bl a går ut i skolor tillsammans och pratar med elever om sin sorg, sin smärta och sitt krav på en fredlig lösning i regionen. Robi Damelin skriver på Common Ground News Service ”What can we do in the midst of the madness”:

”How many more people need to die before we realise the need for compromise and a new way of acting? We cannot go on with the same old patterns leading to more and more violence—both planned and random—which fuels the conflict. We the bereaved families of this world can tell you that nothing—no need to be right, no proving of points, no piece of land—is worth the life of our children who are screaming out from their graves for us to stop the killing and insanity. (…) The blame game just makes us feel better about ourselves so that we do not have to give up our national pride, or our allegiances or our dogmatic attachment to ideas. But where is the contribution we can make to changing the situation and creating a more peaceful world?

I, for one, believe that we must all take a stand and demand that the world leaders become involved, not in taking sides and blaming one side or the other, but in finding a way to put an end to the violence and look for a lasting solution. Such a solution cannot be achieved merely through paper agreements. It must include a reconciliation process. Otherwise we will have another cease-fire and not peace.”

De som inte delar Dror Feilers världsbild utan mer dras till koncept som dialog, samarbete, brobyggande, acceptans, empati och förståelse plus konkreta åtgärder som kan göras för att minska våldet rekommenderas att läsa resten av artiklarna på Common Ground.