Anna Veeder

Lite sent men…Association for Civil Rights in Israel, Adalah, Bimkom, B’Tselem, Gisha, HaMoked, Physicians for Human Rights – Israel, The Public Committee Against Torture in Israel ochYesh Din skriver i ett pressmeddelande (15 sept):

”Human rights organizations in Israel believe that the State of Israel must conduct an independent and impartial investigation into these suspicions and to cooperate with an international monitoring mechanism that would guarantee both the independence of that investigation and the implementation of its conclusion (…) The groups expect the Government of Israel to respond to the substance of the report’s findings and to desist from its current policy of casting doubt upon the credibility of anyone who does not adhere to the establishment’s narrative.”

Aluf Benn (Haaretz; Common Ground News Service) anser också att Israel borde ha samarbetat med Goldstonekommissionen, men argumenterar lite annorlunda än MR-organisationerna:

”Rather than boycotting the commission, Israel should have flooded it with testimonies and information: presented Hamas as an organisation that advocates the destruction of the Jewish state and is responsible for firing rockets; emphasised Israel’s claim that its occupation of Gaza ended with the disengagement in 2005; justified the launch of the operation and its mode of conduct; proved that the IDF “is the most moral army in the world”; and offered detailed explanations for every incident under investigation (…) But the most significant missed opportunity had to do with the principle of adapting the rules of war to a situation where acts of terror are committed within civilian areas. (…) Israel should have taken advantage of the platform afforded by Goldstone and demanded that the rules set after World War II, when wars were fought between regular armies, ought to be subject to a re-evaluation.”

Benn konstaterar också att ”Even without cooperating though, Israel’s claim that the rockets fired from Gaza into civilian areas constitute a war crime, possibly even a crime against humanity, was upheld over the claim made by many Palestinians that they are a “legitimate form of resistance to the occupation”.”

Oavsett vilka slutsatser de olika undersökningarna kommer till så tror jag att den här automatiska reflexen att vägra samarbeta med internationella komissioner inte alltid är till Israels fördel. Definitivt inte på lång sikt.

Akiva Eldar i Haaretz: How Israel silenced its Gaza war protesters, efter en rapport av Adalah.

Man kan ha olika åsikter om kriget i Gaza, men om ett demokratiskt land inte kan stå ut med att några hundra aktivister demonstrerar mot kriget lite här och där, inklusive på universiteten och i Tel Aviv, då är det faktiskt illa.  Universiteten borde stå i första ledet för att försvara yttrandefriheten, och också ha tillräckligt med intellektuell kapacitet för att begripa att protester mot kriget inte är samma sak som att stödja Hamas eller deras ideologi.

Så här skrev jag i min första krönika i Fria Tidningar, en översättning av ett mail som jag fick av min vän Ruthy under kriget:

”Sitter just nu i biblioteket på Haifas universitet och ser några dussin studenter jagas av ungefär lika många magavnikim (gränssoldater)… det är helt surrealistiskt eftersom demonstrationen var stillsam. Jag har svårt att beskriva den groteska scenen… de upprymda fullt beväpnade soldaterna, studenterna som förgäves försöker undvika konfrontation, faktum att universitetet kallade in en sådan säkerhetsstyrka och inte tillåter protest. Tyvärr lyckades jag inte ta några bilder med min mobiltelefon. Värre – jag tror inte att bilderna skulle ha gjort någon skillnad”.

Sammanlagt runt 800 personer arresterades under demonstrationerna mot kriget.

– Verkligheten är helt dikotomisk, säger Ruthy. Antingen är du patriot, eller så är du Hamasanhängare. Samtidigt hänger hotet om en akademisk bojkott ständigt över oss. Det finns inget mellanläge, inget utrymme för en alternativ diskurs.”

Det måste alltid finnas utrymme för en alternativ diskurs. Alternativet är att lämna walkover till åsiktslikriktning och tyranni.

Vill passa på att dela med mig av de nyårshälsningar som jag fått…mi yiten att nästa år blir bättre än det förra, och mycket bättre än det förrförra. Först ut – ACRI (Association for Civil Rights in Israel):

”Kvinnor män israeler ashkenazim mizrahim palestinier homosexuella lesbiska transpersoner araber judar invandrare arbetare arbetslösa fattiga rika barn gamla arbetskraftsinvandrare fångar demonstranter handikappade sjuka friska flyktingar vi alla

Utan mänskliga rättigheter får vi inget gott (nytt) år”

Från Sikkuy – Shana tova/kull ‘am wa-intu bekheir (traditionell Ramadan- och helghälsning)

 Aftonbladet:  Vi kommer att publicera debatt­artiklar från Sverigedemokraterna efter normal redaktionell prövning. Innehåller texten nya uppgifter, nya argument, nya frågor? Håller sig texten inom pressetiska och juridiska ramar?

Eller ”ställer den bara en fråga”? :)

Hade lite annat att göra idag på morgonen, men jag hann ändå höra att arméradion ägnade en stor del av sin morgonsändning åt Goldstone-rapporten (575 sidor… så jag laddade bara upp press releaser), som anklagar både Israel och Hamas för krigsförbrytelser under det senaste Gazakriget. Bland annat intervjuades Shlomo ben Ami, som förklarade att Israels ställning i världen har eroderats de senaste tjugo eller så åren, och att Israel självt bär största delen av skulden till detta på grund av den fortsatta ockupationen, även om långt ifrån alla anklagelser som riktas mot Israel är sakligt välunderbyggda (som exempel nämnde han ”artikeln i den norska tidningen”. ”Den svenska”, rättade programledaren Razi Barkai).

Ben Ami påpekade bland annat något väldigt viktigt: eftersom Israel självt inte gjort någon grundlig undersökning av anklagelserna så öppnar detta för rättsprocesser på olika ställen i världen, vilket förmodligen kan få konsekvenser för de generaler och andra befälhavare som var inblandade i krigföringen. Även om detta inte leder till några fällande domar så är det väldigt besvärande för de som anklagas och enligt min åsikt ett ganska effektivt påtryckningsmedel – just för att det är mot en specifik person grundat på en specifik handling, och inte det här generella ”vi ska bojkotta allt och alla i Israel”-tänkandet.

Sedan kom en general (tat aluf, jag är dålig på militära beteckningar) som förde befäl under  Gazaattacken och sade att det enda problemet är att Israel är så dåligt på hasbara och om utrikesministeriet inte vore så odugligt så skulle vi inte ha de här problemen. Då blev jag trött. Och dessutom var jag framme vid posten och hade en bra ursäkt att inte lyssna mer. Enligt Haaretz ska Israel nu starta en ”hasbaraattack”.

Tips: istället för en hasbaraattack, vore det inte bättre med en diplomatisk offensiv som omväxling? Frysa bosättningarna? Nå någon form av överenskommelse med Abu Mazen på Västbanken?

Min åsikt, som inte grundar sig på lusläsande av HRW och andra rapporter utan lite mer generellt läsande av olika vittnesmål här och där, är att jo, jag förmodar faktiskt att det begicks en del krigsbrott både på den israeliska och palestinska sidan. Till skillnad från Boström (som får finna sig att ha blivit ett skolexempel på usel journalistik, jag ber om ursäkt men så är det) så är de här anklagelserna nog ändå lite mer underbyggda och inte helt gripna ur luften. Det här går inte att sopa ner från bordet som om inget hänt, och trycket på Israel kommer att öka.

Sedan kan vi göra en av två saker (jag vänder mig till israeler/proisraeler här): säga att alla andra har fel, USA och Storbritannien gör mycket värre saker i Irak och ingen klagar på dem, Hamas klarar sig undan för de är ingen stat, osv osv,  Um Shmum och låtsas som om en stat med sju miljoner invånare är helt oberoende av den internationella opinionen och vänskapsrelationer med strategiska supermakter (Obama).

Eller så kan vi säga att alla andra har fel, USA och Storbritannien gör mycket värre saker i Irak och ingen klagar på dem, Hamas klarar sig undan för de är ingen stat, osv osv,  Um Shmum men bita i det sura äpplet och enligt traditionell Mapaiideologi samarbeta med USA, EU och palestinierna på andra plan för att få bort den här besvärande rapporten från rubrikerna.

Tippar att Netanyahu utan att blinka skulle välja alternativ II.

Haaretz

 Igår pratade jag med Zehorit från Bat Kol, som berättade att de tillsammans med Havruta organiserar en ”halakhisk och jämlik” Yom Kippur-gudstjänst i LGBT-centret i Tel Aviv (Gan Meir). Jag antar att det betyder att man använder en traditionell bönbok men att kvinnor och män sitter blandat.

Zehorit skickade en inbjudan (nedan).

Min personliga kommentar: att tala med sådana som Zehorit får mig att må bra. Att kolla på den senaste debatten på Publicistklubben gjorde mig deprimerad (trots Maciej Zaremba, och han var en tung motvikt). Exakt vad jag ska göra med den insikten vet jag inte riktigt. Åka till Tel Aviv över Yom Kippur kanske?

Btw,  Zehorit vet att jag är svensk och passade på att  förklara att hon var skitförbannad över publikationen i Aftonbladet, anser att artikeln är gravt antisemitisk och frågade hur i helvete en redaktör kan försvara en sådan publikation. Varför bad han inte om ursäkt?

Därför att både kulturredaktören, chefredaktören och andra framstående kolumnister på tidningen fortsätter att hävda att artikeln är jättebra, sade jag, och att det var helt riktigt att publicera den.

Jag förstår mig inte på Sverige, sade hon.

Det gör inte jag heller, sade jag.

Libanesiska Daily Star och Haaretz om filmen.

Samuel Maoz i  The Observer:   ”The point of a film like mine is to open a dialogue, to get people talking to each other about important issues. This is something you can’t do if films are boycotted. It makes no sense to boycott art. Maybe I wouldn’t have won if Jane Fonda was on the jury, but she wasn’t.”

”I suppose every filmmaker has the naive, even pathetic dream that his film could be the one that finally stops a war. (…) But making this film has got me my life back and that is more precious than any award. Without fully knowing it, I have been deeply traumatised since 1982, as has a whole generation of Israelis, people who are now running the country. Making Lebanon and finally confronting what happened in that war, has given me my true feelings back and I can cry real tears once more.”

Vårt Vietnam, kallade någon det.

…och i fredags var det skottlossning i Silwan igen. En av mina vänner var precis på väg därifrån när polisstyrkorna anlände. Jag är inte insatt i detaljerna, men alla som känner till Givati-parkeringen och de mängder av säkerhetsvakter och polisstyrkor som ständigt är stationerade i eller patrullerar området vet väl att det här med ”självförsvar” låter litet märkligt, med tanke på att det står en Magavnik var tjugonde meter ungefär. Plus City of David-säkerhetsvakter och civilklädda säkerhetsstyrkor.  En fredageftermiddag dessutom, under Ramadan.

…i Fria Tidningar, min avslutningskommentar till ”Aftonbladetgate”. 

Viktigt och aktuellt om i skolsystemet i Östra Jerusalem och israelisk-palestinskt samarbete:  A New Model for Resident Participation in East Jerusalem på Common Ground News Service och också ACRI:s och Ir Amims nypublicerade rapport i ämnet, som fått uppmärksamhet bl a i engelska Aljazeera.

När jag var i Jerusalem i fredags och åt middag med några vänner så talade vi bland annat om Dr Neve Gordons artikel i LA Times, där han förespråkar en global bojkott mot Israel.  Några av de närvarande höll med honom, och sade att det inte finns någon annan väg och att det fungerade i Sydafrika. Jag sade att jag å ena sidan förstår Dr Gordons pessimism, men å andra sidan är jag inte alls säker på att en sådan bojkott leder till det resultat han vill uppnå (slut på ockupationen, bl a). Jag tror snarare att en generell bojkott mot Israel skulle leda till ökad extremism.

Genom Bradley Burston fick jag nu syn på Uri Avinery, som skrivit en lång artikel på temat på Maannews. Obligatorisk läsning. Ett kort utdrag (artikeln är lång):

”True, the Israeli occupation and the South African apartheid system have certain similar characteristics. In the West Bank, there are roads ”for Israelis only.” But the Israeli policy is not based on race theories, but on a national conflict. A small but significant example: in South Africa, a white man and a black woman (or the other way round) could not marry, and sexual relations between them were a crime. In Israel there is no such prohibition. On the other hand, an Arab Israeli citizen who marries an Arab woman from the occupied territories (or the other way round) cannot bring his or her spouse to Israel. The reason: safeguarding the Jewish majority in Israel. Both cases are reprehensible, but basically different.

In South Africa there was total agreement between the two sides about the unity of the country. The struggle was about the regime. Both whites and blacks considered themselves South Africans and were determined to keep the country intact. The whites did not want partition, and indeed could not want it, because their economy was based on the labor of the blacks.

In this country, Israeli Jews and Palestinian Arabs have nothing in common – not a common national feeling, not a common religion, not a common culture and not a common language. The vast majority of the Israelis want a Jewish (or Hebrew) state. The vast majority of the Palestinians want a Palestinian (or Islamic) state. Israel is not dependent on Palestinian workers – on the contrary, it drives the Palestinians out of the working place. Because of this, there is now a worldwide consensus that the solution lies in the creation of the Palestinian state next to Israel.

In short: the two conflicts are fundamentally different. Therefore, the methods of struggle, too, must necessarily be different.”

Wall Street Journal om pro- och kontra-bosättningsdemonstrationer i E1-området idag. Inte helt överraskande. Det går nämligen inte att både bygga i E1 och att inte bygga där. Om E1 har jag skrivit förut här, här, här och här. Eller sök ”E1″ i bloggen.