Anna Veeder

Åsa Linderborg gör i sin senaste kulturkrönika ett ärligt försök i att tävla med den israeliska regeringen om vem som är bäst på att aldrig någonsin ta åt sig kritik, seriös eller oseriös.

Ur Gideon Levys artikel i SvD (länk i en tidigare post) fiskar hon endast upp åsikten att ”Genom att ständigt dra fram Förintelsen (…) omöjliggör Israel alla vettiga diskussioner om ockupationen – den som måste få ett slut.”

Visst, jag är helt med, så länge vi talar israeliska politiker som borde kunna hantera en sådan här situation på ett vettigt sätt (fast ska vi vara exakta så handlade det inte specifikt om Förintelsen utan om antisemitism, vilket inte är riktigt samma sak). Men Levy skrev också att ”Det är skandalöst dålig journalistik (…) Aftonbladet publicerade en historia som ingen bra tidning skulle ha publicerat (…)  Donald Boström och hans tidning lade inte fram några bevis för att detta slags grymheter har ägt rum. Utan bevis borde ingen professionell journalistik och ingen professionell redaktör ha låtit publicera historien (…) Jag har förresten hört många fruktansvärda berättelser om vad Israel gör på de palestinska områdena – men dit har aldrig hört att de skulle kidnappa palestinier, mörda dem, ta ut deras inre organ och sälja dessa (…) Att publicera sådana berättelser som Aftonbladet gjort är att hjälpa Israel att skyla över de verkliga övergrepp som äger rum på Västbanken och i Gaza varenda dag.”

I en artikel i Haaretz skriver Levy ”It has been a long time since such a propaganda asset has fallen into the hands of the friends of the occupation. It has been a long time since such damage has been caused to people seriously attempting to document its horrors.”

Hallå Åsa? Självinsikt och självkritik är svåra saker, speciellt när man klättrat så högt upp i ett träd som Aftonbladet gjort och hela tiden vägrat medge att jo, det kanske var lite överilat att publicera artikeln utan bevis. Då är det lättare att hoppa på den israeliska regeringen, som genom sin geniale (not) utrikesminister Lieberman utgör ett extremt tacksamt mål.

Den strategin funkar bra när det handlar om de redan övertygade, i Liebermans fall Israel Beiteinu-väljare och andra likasinnade. Den funkar säkert bra på redan övertygade så kallade propalestinier i Sverige också som inte behöver några fakta alls för att tro att Israel avsiktligt dödar palestinier för att sälja deras organ till rika amerikaner i USA genom den nu arresterade rabbinen.  Hur mycket trovärdighet man sedan får utanför sin egen  lilla krets av sympatisörer är väl en annan fråga.

Här kommer mer av Gideon Levy. Jag vet att det har sagts förut, men det känns som om budskapet ännu inte sjunkit in överallt.

””The Israeli occupation is ugly enough without the contribution of Nordic fairy tales. Its wrongs are abominable even without exaggerations and inventions. We, a small group of Israeli journalists trying to document the occupation, always knew that we must not publish an unfounded report. One mistake and the whole journalistic enterprise would fall into the hands of official propaganda, which automatically denies all suspicions and is just waiting for a mistake. Look what the IDF Spokesman’s Office did to the organization Breaking the Silence, just because it was set up as a nonprofit limited company and not a nonprofit organization; as if that were relevant to the quality of the testimony it presents.

Over the years, the IDF has killed thousands of innocent civilians, among them women and children. The Shin Bet security service has tortured hundreds of people under interrogation, sometimes to death. Israel prevents food and medicine from reaching Gaza. Sick people are extorted by the Shin Bet to become collaborators in return for medical treatment. Thousands of homes in the territories have been demolished for nothing. Dozens of people have been killed by special units when they could have been arrested instead. Thousands of detainees have sat in jail for months or years without trial. Is that not enough to draw a reliable portrait of the occupation? Is that not shocking enough?

Like the perverse comparison to the Nazis, any exaggeration in describing the occupation’s cruelty will ultimately damage the struggle against it. It’s easy to prove that Israel did not traffic in Palestinian organs, as it’s easy to prove that Israeli soldiers do not act like Nazis or that Israel is not commiting genocide. That doesn’t mean the occupation is not evil, criminal and brutal. The false stories serve Israeli propaganda: Look, we’ve issued a denial, we’ve proved that the occupation is not as cruel as they say, and we’ve cast doubt on all other, serious and well-founded testimony.”

Det var ungefär det jag menade när jag sade i radion (som den mes jag är) att en sådan spekulativ artikel bara bidrar till att stärka den israeliska högern och öka misstankarna emot utländsk inblandning i konflikten. Det drabbar speciellt alla människorättsorganisationer som är beroende av finansiellt stöd utifrån (eller trodde någon att de finansieras av det israeliska kulturministeriet?).

Här är en uppmaning till alla svenska Israelvänner: gå och lyssna på Noa Galili (Peace Now Settlement Watch) och Eyal Hareuveni (uttalas ha-rä-o-VÄ-ni) från Btselem på ett seminarium om bosättningarna, internationell rätt och EU som anordnas av ABF idag, 15-18. Medverkar gör också Hans Corell och Jens Orback, enligt websidan.

Börja nu inte blanda in Gilad Atzmon och ABF:s historia i det här, utan lyssna på vad de israeliska deltagarna har att säga och ställ frågor om ni har. Det är ett utmärkt tillfälle att sluta fokusera på Boström (jag avstår från att lägga till några adjektiv) och istället fokusera på något extremt mycket viktigare som enligt min åsikt är det största strategiska hotet mot Israel som judisk och demokratisk stat – den israeliska bosättningspolitiken. För lite bakgrund kan det vara lämpligt att läsa rapporten som jag länkade till i posten Hur mycket har bosättningarna på Västbanken kostat?

Efterlängtat inlägg på  Brännpunkt. I like. Om någon undrar varför – se mina tidigare poster i ämnet nedan (scrolla en bit under blommorna).

…och läkaren Mats Eriksson skriver också på Brännpunkt om under vilka förutsättningar det går att utföra en organtransplantation. Det var väl inte helt överraskande, egentligen? En till person som Boström kunde ha intervjuat, men lät bli.

J Street har lagt upp en film där prominenta israeler uttrycker sitt stöd för en tvåstatslösning på  youtube. Den är tydligt riktad till den amerikanska opinionen, men är kanske intressant för en del svenskar också.

Lite kuriosa: Busken bakom Ami Ayalon heter på hebreiska Almon hodi (Quisqualis indica) och blommar från i början av juli med rosa och vita blomklasar som doftar helt underbart, speciellt på kvällarna (jag har en bakom huset). Den tycker INTE om frost – när temperaturerna här gick ner under noll i nästan en hel vecka i januari förra året så dog de späda grenarna. Som tur var så klarade sig stammen och i år kom den tillbaka igen. En av mina absoluta favoritblommor.

…och apropå favoritblommor – den här är också helt makalös: Plumeria rubra (Fitna på hebreiska). Växer upp till ett mellanstort träd, som inte heller tål frost. Att gå förbi när det blommar är som att vandra förbi en krossad parfymflaska – doften är direkt bedövande. Men helt underbar i lagom doser.  Den i min trädgård är vit och gul, som den nedan, men den finns också i rosa.

Cecilia Uddén, Ulf Bjereld och Isak Nachman i Studio Ett. Lyssna speciellt på Cecilia Uddén på slutet, från 13.50 ungefär, där hon berättar om en israelisk vän i den israeliska fredsrörelsen som är väldigt upprörd och säger ”Jag ifrågasätter inte möjligheten att det här skulle ha hänt, det kan man undersöka. Men att publicera den i den anda som råder, det är det som är allvarligt, att använda sig av en så pass sloppy journalism helt enkelt, att inte gå vidare och undersöka om det finns någon sanningshalt i detta. Det är ju naturligtvis något som Donald Boström nu säger att ” jag tycker att saken bör undersökas”, och då överlåter han ju jobbet åt någon annan. God journalistisk sed är ju naturligtvis att från början göra jobbet själv.”

Precis min åsikt. Jag kan också tillägga att jag även kontaktat Gideon Levy, inte direkt känd som den israeliska högerns fanbärare, som sade att han aldrig stött på de påståenden som Donald Boström ger uttryck för i artikeln.

Och ett rätt underhållande inlägg av Magnus Betnér. Synd att han inte skrev tidigare på Newsmill, det hade kunnat bli kul.

Läs också Cordelia Edvardson:  Spekulativt missbruk av tryckfrihetslagen.

”Jag har ingen åsikt i frågan. Allt jag vill är att saken blir utredd”, sade Donald Boström i P1 Morgon.

Okej. Se till att den blir det då? Aftonbladet som tidning har väl både kompetens och resurser att få svar på de frågor som Boström ställer? Och kan man nu inte få hjälp av varken israeliska eller palestinska människorättsorganisationer (Boström sade att ingen ”ville ta i frågan” på grund av fredsprocessen. Ni vet den som kraschade någonstans år 2000, för nio år sedan, och i etapper även en bra stund innan dess) så får man väl lägga fram anklagelserna vid den internationella domstolen och låta dem bedöma om det finns tillräckliga indicier för att starta en internationell utredning om eventuella krigsförbrytelser.

Boströms artikel kom ju som på beställning för utrikesminister Lieberman, som äntligen, äntligen fått något att göra – identifiera en Äkta Fiende och så besluta att bara han verkligen kan göra något åt den. Istället för att sitta och damma i Jerusalem, medan ingen internationell representant vill tala med honom och alla viktiga beslut fattas utan honom, så får han äntligen lite efterlängtat strålkastarljus på sig och kan framställa sig själv som Mr Don’t Mess With Me i den israeliska allmänheten.

Samtidigt kör Aftonbladet hårt på yttrandefrihetsspåret och vägrar diskutera de eventuella (faktiska) journalistiska svagheterna i artikeln, och andra diskuterar antisemitism, hur var när och varför. Båda ämnena är ju viktiga, men…

Eftersom Aftonbladet är så säkra på sin sak så tycker jag att det vore helt oansvarigt att inte driva frågan vidare. Ta ansvar för artikeln och gör själva den utredning som ni kräver ska ske, och lägg fram bevisen för den internationella domstolen så att de kan ta ställning. På så vis kan vi slå tre flugor i en smäll: yttrandefriheten vinner, vittnesmålen granskas, och Aftonbladet bevisar att det handlar om seriös journalism och inte antisemitism. Vad väntar ni på?

Uppdatering: P1-s Medierna diskuterar journalistik och yttrandefrihet med bl a den israeliske journalisten Barak Ravid och Åsa Linderborg, som anser att kulturjournalistiken är en ”oas för fritt tänkande”. En ”kloak för fri ryktesspridning” vore en bättre benämning.

Israeliska regeringsföreträdare är som förväntat i högform och utnyttjar situationen för att befästa sina positioner, i en helt vansinnig overkill-kampanj. Lieberman (som är mitt uppe i en polisutredning angående misstankar om korruption och annat) talar om svensk ”dubbelmoral”, Uzi Landau passar på att påpeka att f d ÖB Moshe Yaalon hade alldeles rätt i att kalla Peace Now för ett ”virus” och att europeiska stater stöder människorättsorganisationer i Israel (underförstått: de är Israelhatare allihop och borde spärras in), och Danny Seaman på regeringens pressmyndighet vägrar att ge pressackreditering till Aftonbladets reporter och fotograf för att komma in i Gaza. Som någon sarkastiskt lagd person sade i radion: ”Om Sverige nu är ett sådant strategiskt hot mot Israel så borde vi kanske skicka dit flygvapnet”?

Hörde just Lena Posner-Körösi från den judiska församlingen i Stockholm förklara på hebreiska i Galatz (arméradion) att den israeliska regeringens reaktion är överdriven (dagens understatement). ”Han är en liten obetydlig journalist”, sade Lena. ”Men nu är han stor. Det är väldigt, väldigt synd.”

Jag tenderar att hålla med.

Uppdatering 2: Jill Sjölund på Aftonbladet ställer några frågor till Yigal Palmor på israeliska ambassaden. Hur svårt var det egentligen? Kunde Boström möjligen först släpat sig dit, innan han gjorde copy paste från sin bok och totade ihop en inledning och ett slut för att koppla händelsen till New Jersey-nätverket? Är det för mycket att begära av en journalist?

Okej, det var första gången jag talade i svensk radio…min enda erfarenhet hittills var BBC Have Your Say. Jag är väldigt stolt över att jag inte pratade för fort, vilket normalt är mitt stora problem. Sedan hade jag fler bra saker att säga som jag naturligtvis hade glömt bort eller inte hann med på rätt ställe…anyway. Döm själva. Länk P1 Morgon

Kolla här: Expressens ledarblogg länkar till min Newsmill-artikel. Väldigt tillfredsställande att läsa…och i  Dagen.  Angående pratminusen: jag ringde ju helt enkelt upp några från olika organisationer som jag ansåg vara relevanta och talade med dem. Efter publiceringen i Newsmill fick jag också ett officiellt svar från advokaten Limor Yehuda på ACRI (www.acri.org.il) som precis som de andra förklarade att hon aldrig stött på den här anklagelsen (att israeliska soldater skulle ha fångat in palestinier och dödat dem i syfte att handla med deras organ). Hon hade överhuvudtaget inte stött på anklagelser om organstöld för något syfte.

Får jag bara påminna alla om att detta inte är ett privat krig mellan mig och Donald Boström? För mig handlar det främst om vilken strategi som bör användas om man verkligen konkret vill förändra och förbättra situationen på markytan, specifikt i östra Jerusalem och i de ockuperade områdena som helhet. Nyckelordet är samarbete mellan israeliska och palestinska freds- och människorättsorganisationer och den palestinska civilbefolkningen, och använda de resurser och den kompetens som denna kombination av talanger faktiskt har.

Sedan är första instansen israeliska HD plus utländska media och politiska påtryckningar – och sådant kan man inte göra utan väldigt väl kontrollerade och vattentäta bevis. Man måste jobba, helt enkelt, inte sitta vid skrivbord i Sverige och förmedla teorier. Så nu ska jag till Jerusalem, närmare bestämt Silwan. Återkommer.

Min artikel på Newsmill.

Ingenting som skrivs om Israel på Aftonbladets kultursida förvånar mig längre. Det skulle i så fall vara varför de ännu inte publicerat en artikel som anklagar israeler för att praktisera statsfinansierad kannibalism genom ett internationellt nätverk som transporterar döda frysta palestinier till Argentina och sedan förpackar om dem och etiketterar dem som nötkött. Kosher, naturligtvis. Eller något åt det hållet.

Som så många andra intressanta teorier så har även Boströms teori en viss verklighetsförankring. Organ är en bristvara i Israel, eftersom många fortfarande av religiösa skäl inte vill donera organ. Bristvaror leder ofta till en svart marknad och illegal verksamhet, så också i detta fall. Det är inget att vara stolt över, men det är något som polis, åklagare och domstolar ska utreda – vilket de just nu gör. Precis som problemet med trafficking blivit avsevärt mycket mindre de senaste åren pga bättre lagstiftning och samarbete mellan polisen och kvinnoorganisationer, så borde det gå att med gemensamma ansträngningar bekämpa den illegala handeln med organ.

Men därifrån till att anklaga den israeliska armén för att avsiktligt (och jag antar att Boström menar systematiskt och med grönt ljus från regeringen) döda palestinier i syfte att använda deras organ är det ändå väldigt långt, speciellt som Boström inte har några bevis alls för sin teori utom lite kreativ fantasi där ett plus ett plus ett oundvikligen måste bli ”systematisk organstöld”. Det finns ingen annan möjlighet. Eller?

För några år sedan skrev Mike Kushner på Al Hamatzav om samma ämne. Känns aktuell i dag också. Läs dessutom gärna den här  bloggposten, som påpekar att ”det är förstås utomordentligt svårt att bevisa att organplundring inte förekommer, precis som det är svårt att bevisa frånvaron av precis vad som helst. (Jag kan inte bevisa att det inte ligger en tekanna i omlopp kring Pluto, men det betyder inte att det gör det” (stavfel korrigerade, min anmärkning). Men sådana petitesser intresserar väl inte Aftonbladets kultursida.

Uppdatering: på förekommen anledning, efter att ha läst Hampus inlägg i frågan på www.motbilder, se:

Hycklare, uppenbar: någon som utger sig för att värna om mänskliga rättigheter ochlusläser varenda mening i Jpost som kan diskreditera Israel, judar och allt de gör, men inte skriver ett (1) enda ord om Iran och övergreppen där.

Uppdatering II: Den israeliska arméradion Galatz tog upp ämnet i sin nyhetssänding imorse och berättade om artikeln. De nämnde bl a att IDF redan för länge sedan bekräftat att den israeliske pojke som Boström berättade om dödades efter stenkastning i en by på norra Västbanken 1992. De tog också upp faktum att artikeln publicerades på kultursidan och att den saknar faktiska bevis för sina anklagelser.

Jag undrar ändå mest hur seriösa journalister relaterar till en sådan artikel. Så länge man skriver på kultursidan verkar det vara OK att skriva vad som helst utan belägg. Det är ju ett trevligt sätt att komma undan krav på trovärdiga källor, att dubbelkolla fakta och att de saker man påstår hänger ihop (döda palestinier i den första intifadan 1992 och ett amerikanskt nätverk som drivit illegal organhandel och som uppdagades 2009) har någon form av faktiskt sammanhang. Jag tycker att det borde finnas mycket mer att säga om Boströms journalistiska metoder än om just antisemitismvinkeln, som ju ofta leder till en återvändsgränd – ”man får inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit”.

Jo.  Man får kritisera Israel. Men då är det bättre om man har torrt på fötterna. Vilket t ex Breaking the Silence har, till skillnad från Boström.