Anna Veeder

Läs Fadi Eyadats artikel i Haaretz om Yasmin Melsha, 24, från Haifa.

Makalöst. Här går landet och väljer en högerregering, och vad får vi? En rekordstor regering, höjd moms, höjd bensinskatt och nu kronan på verket – en engångsskatt till National Insurance Institute som ska betalas i september. Skatten ska gå till en speciell fond som ska använda pengarna för att stödja företag som råkat i finansiella svårigheter på grund av den globala ekonomiska krisen. På en bruttolön på 12,000 shekel handlar det om en extrautgift på sammanlagt 200 shekel, jämlikt fördelat mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Att hjälpa företag i nöd låter ju i princip som ett solidariskt och bra initiativ. Om det inte vore för den förbaskade listan på alla som INTE är med och bidrar till kakan:

1. Hemmafruar och andra som arbetar i privata hushåll
2. Statligt anställda
3. Diverse institutioner som får stöd enligt budgetparagraf 21 eller 32, vad nu det är. Men det verkar inkludera privata sjukhus och alla former av lärosäten, och säkert – sääääkert – alla religiösa institut inklusive yeshivot.

”Vem blir kvar? Du och jag,” konstaterade min kollega Suzanne. Helt korrekt, eftersom självständiga kan trolla lite med sina utgifter och kompensera förlusten utan några större problem.

Vilka är då dessa ”företag i svårigheter” som ska få pengarna? Det är i nuläget oklart, men någon form av kommitte, där bl a Histadrut och industriarbetsgivarna (hur översätter man Hitagdut Hataasiyanim?) har något att säga till om, ska besluta i frågan.

”Den som styr National Insurance Institute hör väl till Shas”? undrade vår utvecklingschef. ”Och deras yeshivot är väl att betrakta som ”företag i svårigheter”? Då är det dit pengarna kommer att gå”.

Riktigt så cynisk är inte jag. Men jag har en känsla av att om Amir Peretz hade kommit på den här fiffiga iden så hade halva landet gått ut och demonstrerat. När Bibi gör det håller alla tyst. Även om det som vanligt, enbart, är den produktiva, privatanställda, skattebetalande medelklassen som ska betala notan. För vem skulle annars göra det?

Som Charlotte uppmärksammat så har Omar gått till attack mot tidningen Expo, och i förbifarten lyckats häva ur sig pärlor som ”Charlotte Wiberg, en sionistisk aktivist med en lång meritlista av trogen tjänstgöring åt apartheidregimen i Israel” och ”Robert Aschberg fullföljer sin familjs långa tradition av judisk etnisk chauvinism”. 

Förutom en grundläggande analys av svenska journalisters familjebakgrund och kopplingar till onda judiska finansiella intressen (Charlotte, vänta bara tills Omar hittar den judiske läkare som din mormorsmormorsmor vänstrade med hösten 1842) så är Omar välbevandrad i judisk kultur och religion. Judar tycker nämligen om att äta icke-judar, det vet väl alla? Men sedan de fick inkvisitionen på sig på medeltiden ser de till att bara göra det symboliskt, så att det inte syns.

”Purim är en årlig judisk helg som firas i månaden Adar. Man firar då hur judarna på 400-talet anställde massaker på 75 000 perser. Bland annat så äter man bröd som benämns ”Hamans öra”. Haman var enligt Bibeln en persisk minister. Ätandet av detta bröd ska symbolisera hur man äter fienden, icke-juden Hamans kött.”

(Eh… vill man veta vad Purim är för en helg skulle jag hellre läsa Wikipedia. Men den är väl, som allt annat, uppköpt av sionister. )

Månaden Adar: rätt. Firar: inte massakern, utan att judarna räddades undan den massaker som Haman hade planerat för dem (går att läsa i Esthers bok). Äta: inte bröd utan en liten trekantig kaka av mördeg fylld med nötter, dadlar, choklad eller sylt, som aningens liknar ett grisöra. Symbolik: Haman hade grisöron. Min kommentar: OK, inte höjden av sofistikering, men någon kannibalism är det inte heller. Att Haman är en hatad figur inom judendomen är klart, likaså skälen för detta hat. Men Omar har fel - kakan är ingen symbol för hur man äter icke-juden Hamans kött.  Det låter snarare taget ur en medeltida ritualmordslegend i mina öron.

Omar fortsätter: ”Bland judar kallas denna makabra ritual ofta för en “glädjefest”. Det var under denna högtid som den judiska bosättaren Baruch Goldstein gick in i en moské i Hebron och sköt ned över 50 bedjande muslimer.”

Ja. Det var en fruktansvärd massaker. Att Baruch Goldsteins begravningsplats blivit något av en vallfartsort för extremnationalistiska judiska rasister (o ja, de existerar, men inte i det omfång eller på det sätt som Omar anser) är en skam. Tyvärr skedde också några av de värsta självmordsbombningarna i Tel Aviv just under Purimhelgen, vilket är ytterligare ett skäl till varför det är svårt att vara riktigt glad på Purim (jag skrev om det här).

Omars argument mot varför Expo inte är en trovärdig tidning är så klassiskt antisemitiska att de kan utgöra ett utmärkt underlag för undervisning på temat ”moderna antisemitiska föreställningar”. Själv anser jag det inte vara relevant om Robert Aschberg är jude eller inte, eller vad hans farfar gjorde i Ryssland.

Däremot har jag lite att invända mot hur Omar beskriver Israel.

”Israel var och är en nation skapad endast för judar”, skriver Omar.  Nja. Visst, vitsen med Israel är att det någonstans i världen ska finnas en stat där majoritetsbefolkningen är judisk och där judisk kultur och språk (hebreiska) är dominerande. Men i praktiken har staten Israel en 20% huvudsakligen arabisk minoritet, och i självständighetsförklaringen står det så här:

”Staten Israel skall vara öppen för judisk immigration från förskingringen, skall utveckla landet till förmån för alla invånare, skall baseras på frihet, rättvisa och fred i enlighet med Israels profeters vision; skall instifta fullständigt jämnställda politiska och sociala rättigheter för alla medborgare utan hänsyn till religion, ras eller kön; skall garantera religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet, rätt till utbildning och kultur; skall bevara alla religioners heliga platser; och skall vara trogen principerna i Förenta Nationernas stadgar.” (övers G Tikotzinsky och Anna Veeder, källa: Al Hamatzav)

Mitt problem här är att självständighetsförklaringen inte implementerats tillräckligt, inte att sionismen som ideologi skulle vara inherent rasistisk och en föregångare till nationalsocialismen, som Omar vill ha det till (vill. Han vill. Väldigt, väldigt gärna dessutom.)

Omar: ”Enligt den israeliska ”lagen om återvändo” definieras en jude inte genom sin religiösa tro utan genom sitt judiska arv, som beror på föräldrarnas härstamning.”

Ja. Och orsaken till detta är att nazisterna tillämpade samma kriteria när de beslutade vem som skulle få leva och vem som inte skulle få det. Israel är en tillflykt för dem som förföljts som judar. Min egen åsikt är att lagen om återvändande bör ändras i framtiden, men jag har svårt att se detta ske innan vi har ett fredsfördrag med palestinierna och ett slut på konflikten (då palestinierna också får sin egen lag om återvändande, enligt egna kriterier).

Omar: ”En palestinier som fötts inom gränserna för vad som är Israel, och vars familj levt där i tusentals år innan de fördrevs av den israeliska armén, kan inte återvända till sitt hemland och bli medborgare i staten Israel.”

Nej, fast med en modifikation: länge kunde palestinier få medborgarskap genom ”familjeåterförening”, dvs genom att gifta sig med en (oftast palestinier) med israeliskt medborgarskap, och efter fem år få fullt medborgarskap. Under den andra intifadan, jag tror det var 2002, ändrades lagen om medborgarskap och inskränkte den rättigheten efter anklagelser om att sådana palestinska nyblivna medborgare ägnat sig åt att hjälpa självmordsbombare på olika vis (alltså terrorism). Lagändringen är enligt min åsikt väldigt problematisk och i grunden mer fascistisk än rasistisk – det handlar inte om rasism pga hudfärg eller idéer om ”herrefolk” utan om ett synsätt där palestinier, alla palestinier, är Fienden. Den borde ändras så snart som möjligt.

Omar: ”De palestinier, som blev kvar i Israel efter den etniska rensningen, utsätts, trots att de officiellt är medborgare, för diskriminering.”

Ja. Men det är ändå extremt mycket bättre än hur de har det i Libanon eller ens Jordanien i fråga om medborgerliga rättigheter. Inte tillräckligt bra dock, och många medborgarrättsorganisationer i Israel (både palestinska som Adala och Musawa, och allmänt israeliska som ACRI eller Sikkuy) arbetar för en förbättring.

Omar: ”I Israel finns det städer och bosättningar där det är olagligt för palestinier att bo”.

För vem? För palestinier med israeliskt medborgarskap alternativt blått ID-kort, eller för palestinier från Västbanken? Var exakt är det ”olagligt” att bo? Tänker Omar möjligen på Katzir, ett gemenskapssamhälle där alla går igenom en inträdesprocess (judar också, jag själv har gjort något liknande) och där en palestinsk familj från Umm el-Fahm inte blev antagna just pga sin etnicitet, och HD förklarade detta olagligt och dömde att familjen hade rätt att bo i Katzir? Sådana här Omar-argument är så svåra eftersom det inte alls på något sätt är svartvitt.  Det finns också områden där marken ägs av JFN och där palestinier inte kan köpa marken. Men det betyder inte att de inte kan hyra en lägenhet där. Att skriva som Omar gör är demagogiskt (och det är ju den effekten han vill uppnå), osakligt och gynnar inte sakfrågan (att upphäva diskrimineringen/rasismen i Israel).

Omar: ”Landet har segregerade bostadsområden och bostadskomplex, skolor” – ja, och det är också något den arabiska befolkningen ofta vill ha. Problemet är inte att arabiska byar är arabiska eller arabiska skolor undervisar på arabiska, utan att de inte får tillräckligt med pengar från staten för att hålla en dräglig nivå, inklusive industriområden, arbetsmöjligheter, vägar, klassrum, lärare, simbassänger, parker, fritidsmöjligheter, och kanske viktigast – byggnadslov.

Ursäkta att jag avbröt dig, Omar: ”rekreationsanläggningar där palestinier inte släpps in.” Källa? Det är naturligtvis inte bra och sådant bör ändras. Men att beskriva det som institutionaliserad apartheid är inte heller korrekt. Det gym och den simbassäng jag går till utnyttjas av arabiska barn och vuxna, inklusive muslimska kvinnor i hijab som både använder stepmaskinen och tar sina barn till simundervisning. I en kibbutz. Men det finns exempel på rasism, där palestinska barn t ex inte accepterats på ett judiskt dagis. Det fick rubriker och inslag i radion. Vore det norm så vore det väl ingen nyhet.

Omar: ”Palestinier tillåts inte göra militärtjänst” - en klassiker. Wikipedia skriver följande:

”By law, all Israeli citizens are subject to conscription and it is the Defense Minister’s complete discretion to grant exemption to individual citizens or classes of citizens. A long-standing policy dating to Israel’s early years extends an exemption to all other Israeli minorities (most notably Israeli Arabs). However, there is a long-standing government policy of encouraging Bedouins to volunteer and offer them various inducements, and in some impoverished Bedouin communities a military career seems one of the few means of (relative) social mobility available. Also, Muslims and Christians are accepted as volunteers, even at an age greater than 18.”

Jag känner personligen inga kristna eller icke-beduinska muslimer som gjort militärtjänst i Israel, däremot en hel del beduiner, eftersom de efter fullgjord militärtjänst jobbar som vakter i vårt lokala köpcentrum. Det vet man eftersom de talar arabiska med beduinsk accent (”g” istället för ”q”). Men de kanske inte är palestinier enligt Omar?

Wikipedia fortsätter: ”From among non-Bedouin Arab citizens, the number of volunteers for military service—some Christian Arabs and even a few Muslim Arabs—is minute, and the government makes no special effort to increase it. Six Israeli Arabs have received orders of distinction as a part of their military service; of them the most famous is a Bedouin officer, Lieutenant Colonel Abd el-Amin Hajer (also known as Amos Yarkoni), who received the Order of Distinction. Recently, a Bedouin officer was promoted to the rank of Colonel.”

Omar: ”…och trots att de idag utgör mellan 15 och 20 procent av den israeliska befolkningen, har det aldrig suttit en enda palestinier i den israeliska regeringen.”

Nehej? Rekommenderar Omar att googla på Raleb Majadele, som 2007 blev den förste icke-drusiska palestinska (muslimska) ministern i Israels historia – först som minister utan portfölj, sedan kultur- och sportminister. Mer om detta går att läsa här (Wikipedia, igen, om Arab Participation in Israeli Government). Därmed inte sagt att det räcker – arabiska partier borde också sitta i regeringen lite då och då. Men Omar, i sin svartvita demagogvärld, har faktiskt fel.

Mer om rasism i Israel, och en intressant tråd med kommentarer, har jag skrivit här.

Alex Fishman publicerade i Yediots helgbilaga ett ännu inte officiellt dokument som utarbetats av Geneveinitiativet, ett informellt detaljerat israeliskt-palestinskt fredsförslag, angående de framtida säkerhetsarrangemangen på Västbanken. Artikeln finns tyvärr inte på engelska, men har noterats t ex  här. Uppdateringar kommer.

Det handlar om ett extremt genomarbetat dokument som går in på detaljfrågor på markytan. Alla som jobbat med att utarbeta förslaget har gedigen erfarenhet av säkerhetsfrågor och de flesta är också högt uppsatta ex-officerare. Arbetsgrupperna träffas oftast utomlands på olika orter, bland annat i Stockholm för inte så länge sedan.

Alex Fishman nämner att Rahm Emanuel (behöver jag förklara vem det är? Om ja, googla) är väl förtrogen med både de generella riktlinjerna och detaljerna i Geneveinitiativet. Det nya dokumentet ska överlämnas till Hillary Clinton och den nationelle säkerhetsrådgivaren James Jones nästa vecka. Det ska bli väldigt intressant hur Netanyahu hanterar den händelsen: förra gången Geneveinitiativet gjorde rubriker, i oktober 2003, drog dåvarande premiärminister Ariel Sharon fram förslaget om ett tillbakadragande från Gaza för att minska trycket på ett tillbakadragande från Västbanken och att ”lägga fredsprocessen i formalin”, som hans rådgivare Dov Weissglas så vackert uttryckte det. Jag har svårt att tro att amerikanerna köper det konceptet en gång till. Inte under Obama.

Aluf Benn rapporterar i Haaretz att den amerikanska administrationen har skickat en skarp varning till Netanyahus regering att inte bygga i E1-området, mellan Maale Adumim och Jerusalem. Planerna, som jag bl a har skrivit om här, här och här , skulle i praktiken innebära att det inte längre går att upprätta en territoriellt sammanhängande palestinsk stat på Västbanken och att Jerusalem inte kan bli palestinsk huvudstad, vilket av en ren händelse är exakt vad den nuvarande regeringen eftersträvar.

Det vet den amerikanska administrationen alldeles utmärkt. Därför har byggnadsplanerna i E1 hittills inskränkts till en polisstation och ett enormt, välutvecklat vägnät. För detaljer, se Shaul Arielis  The_story_of the_Ma’ale_Adumim_area_comp från maj 2009 och lite mer närgångna bilder i Mevaseret Adumim (december 2008).

Maarivs politiska kommentator Ben Caspit påpekade i radion igår (Galatz, ca 8.15 varje morgon israelisk tid) att Netanyahuregeringen spelar ett spel där Jerusalem är ett av trumfkorten, eftersom byggande i östra Jerusalem är konsensus i stora delar av den israeliska befolkningen och även i den amerikanska judenheten. ”Ni låter oss bygga i Östra Jerusalem (fokus just nu: Sheikh Jarrah, Silwan och Abu Tor), och i utbyte går vi med på att frysa bosättningarna på Västbanken utanför Jerusalems municipala gräns”.

Logiken är häpnadsväckande. Men det mest häpnadsväckande är att det här systemet fungerat utmärkt i femton-tjugo år, minst. Frågan är om Obamaadministrationen verkligen menar allvar. Jag hoppas innerligt att den gör det.

Fick just intressant mail innehållande ett faktaspäckat dokument med rubriken ”Historical, political and economic impact of Jewish settlements in the occupied territories” (juni 2009). Författarna är Shaul Arieli, Roby Nathanson, Ziv Rubin och Hagar Zameret-Kertcher.

Medger att jag bara hunnit skumma igenom den än, men jag ska läsa mer ingående senare. För dem som är intresserade av att förstå bosättningspolitiken och dess konsekvenser, inklusive fakta, siffror och lite mer ekonomiska detaljer tycker jag att den verkar mer än läsvärd.