Anna Veeder

För dem som brukar besöka israeliska stränder i juli är fenomenet meduzot (brännmaneter) inte helt okänt. Ofta är det så fullt av dem att det inte går att bada. Igår hörde jag på radio att Israel Oceanographic and Limnological Research Institute har satt upp en speciell ”Jellyfish Watch” eftersom de här halvgenomskinliga gelefiskarna ökat i mängd på ett oroande vis de senaste åren och också anländer tidigare än förut.

En äkta israelisk meduza från Ashkelonstranden går att se på Youtube.

Det lär finnas blå och lila meduzot också, men jag har aldrig sett någon…förmodligen för att mina ungar föredrar den närmaste kibbutzens simbassäng framför sand och havsvatten.

SvD skriver också om manetinvasionen.

Man kan ju inte låta bli att undra. Qui bono, och andra frågor som de konspiratoriskt lagda brukar ställa sig. Är det inte lite misstänkt, det här ”datorhaveriet”? Någon måste ligga bakom. Vem det är kan man ju bara spekulera i…

Obama vill som bekant att Israel(s regering) ska frysa allt byggande i bosättningarna. Good idea. Filmskaparen Ronit Avni har en intressant artikel i Washington Post om olika amerikanska gruppers intressen i och finansiering av bosättningar på Västbanken: Want to Stop Israeli Settlements? Follow the dollars.

Se också gärna det här  reportaget från israeliska Channel 2  om organisationen Elads byggnadsplaner i Silwan (med engelsk text):

Skarp övergång till ett helt annat ämne: Tydligen missade jag humanisternas kampanj i Sverige om att ”Gud nog inte finns”, men tillbaka i Holy Land läste jag en artikel av Christer Sturmark på Newsmill och därefter Göran Rosenbergs krönika i DN.

Jag är nu inte tillräckligt insatt i humanisternas ideologi för att skriva en saklig och lärd debattartikel om tro kontra vetande. Om Gud finns eller inte vet jag inte heller. Men om jag får skriva med hjärtat istället för med huvudet – och ja, religion handlar enligt min åsikt om hjärta och inte om kallt intellekt, trots Ibn Rushd, Rambam och Thomas Aquinas alla desperata försök  att jämka mellan grekisk filosofi och den monoteistiska uppenbarelsetradition som de kom ifrån – så får jag alltid intrycket av att humanisterna står för en intolerant, mekanisk och för mig rätt oinspirerande världsuppfattning, trots allt ”förnuft”. Jag tycker också att Rosenberg har mer än en poäng när han undrar om halvmånar och Davidsstjärnor är så hotfulla att de anses värda en miljonkampanj. Är det verkligen så viktigt att övertyga människor i Sverige om att ”Gud nog inte finns?” Är det allt de är beredda att diskutera med religiösa människor? Vilket öde väntar en spirituell flummare som jag, som visserligen trivs utmärkt med judendomen som religiöst uttryck men som när det kommer till själva gudsuppfattningen saknar säkra övertygelser – förutom en väldigt instinktiv identifikation med idéer som att Gud är en upplevelse av oändlig kärlek och att allt levande bär på en gnista från det gudomliga?

När jag var på Arlanda nyligen köpte jag tre böcker: ”Noice – Bedårande barn av sin tid” (nostalgi – har stått i diket utanför Hasse Carlssons hus i Gustavsberg och varit fjortisgroupie), ”Pittstim” (behövde lämplig pocket att skicka kvarglömd husnyckel i till älsklingssvensk) och ”Medmänniskor” av Stefan Einhorn, som jag köpte för att jag faktiskt ville läsa den…och det gjorde jag så fort så att jag genast gav den till Maria, så jag kan inte citera direkt ur den. Men det handlade om Einstein, som bland annat lär ha sagt följande:

”It would be possible to describe everything scientifically, but it would make no sense; it would be without meaning, as if you described a Beethoven symphony as a variation of wave pressure.”

”Gravity cannot be held responsible for people falling in love.”

”Imagination is more important than knowledge”

…och det sista, som Stefan Einhorn citerade i Medmänniskor:

”There are only two ways to live your life. One is as though nothing is a miracle. The other is as though everything is a miracle.”

Det känns alltid som om humanisterna vill leva i ett förnuftigt betonggetto, utan mirakel. Men jag vill ha en värld som är en färggrann Kierkegaard, där allting är ett mirakel.

Ett gäng israeler har skrivit på ett brev där de stöder J Streets lobbyingarbete angående israelisk-palestinskt fredsarbete. Namnen känns förmodligen igen…men blir väl inte mindre viktiga för det?? Från J Streets Facebooksida.

June 23, 2009

To the Supporters of J Street,
Congratulations on the initial success of J Street. You could not have chosen a more critical moment to mobilize American support for the two-state solution and to promote a broader conception of what it means to be pro-Israel in the United States.

Without diplomatic resolution of the Israeli-Palestinian and Arab-Israeli conflicts, the region faces a future of ever-escalating tension and violence. The remaining window of opportunity for the two-state solution is short. The future of a Jewish, democratic Israel is at stake, as are national and security interests critical to Israel, the United States, the Palestinians and the region as a whole.
We need your help to address this existential threat. Israelis and Palestinians have not and are unlikely to resolve this conflict alone. Majorities of both populations still desire a two-state solution, and we welcome J Street’s promotion of strong American leadership in reaching and implementing a comprehensive peace deal. Only serious, sustained international engagement – not simply further process – can forge a regional solution that addresses outstanding claims and results in comprehensive conflict resolution. And only the United States has the stature and prestige to lead an international effort and orchestrate a regional solution.

We were pleased that President Obama made resolution of the Israeli-Palestinian and Arab-Israeli conflicts an early and serious priority. We welcomed the appointment of Senator Mitchell as Special Envoy for Middle East Peace and are committed to supporting his efforts. Now, it is imperative that America moves ahead and exert the necessary leadership to help us move forward quickly and meaningfully.

We share J Street’s view that there is ultimately no military resolution to the political conflicts between Israel and our neighbors. We appreciate your voice of moral and strategic clarity on this point. We value the political space you are opening in Washington, and we believe the broad policy discussion you are encouraging there stands to benefit Israel and the broader Middle East.
As Israelis dedicated to our country, its future, security and progress, we support your effort to promote a safer and more prosperous future for both our countries and the entire Middle East. As Friends of J Street, we stand behind your goal of advancing regional comprehensive peace and security.

Sincerely,
Mr. Yossi Alpher
bitterlemons; former Senior Member of Mossad; former Director of the Jaffe Center for
Strategic Studies
Col (Ret.) Shaul Arieli
Council on Peace and Security; former Commander Gaza Brigade; former head of the
‘Peace Negotiations Administration’ under PM Ehud Barak
Rabbi Arik Ascherman
Executive Director, Rabbis for Human Rights
Haim Assa
Former National Security Advisor to PM Yitzhak Rabin
Bernard Avishai
Jerusalem Venue for Jerusalem Supporters and Recruitment; External Contact for David
Grossman
Colette Avital
Former Deputy Speaker of Knesset; Consul General
Adm (Ret.) Ami Ayalon
Former Minister and Member of Knesset; former head of the Shin-Bet, and Navy
Uzi Baram
Former Minister of Internal Affairs and Tourism; former Secretary General of the Labor Party
Shlomo Ben Ami
Former Foreign Minister and Public Security Minister
David Broza
Singer; writer; performer
Professor Naomi Chazan
Former Deputy Speaker of Knesset; founder, Israel Women’s Network
Sidra Dekoven Ezrahi
Professor, Hebrew University, Jerusalem
Maj Gen (Ret.) Shlomo Gazit
Former Commander of IDF Intelligence; former President of Ben Gurion University; member of the staff of Jaffee Center for Stretegic Studies, Tel Aviv University
Professor Galia Golan
Interdisciplinary Center, Herzlia
Micha Harish
Former Minister of Industry and Commerce and Secretary General of the Labor Party
Dave Kimche
Former Director General of the Foreign Ministry
Shlomo (Tchich) Lahat
Ret. Major General in the IDF and former Mayor of Tel Aviv
Maj Gen (Ret.) Amos Lapidot
Former Commander of Israel Air Force; former President of the Technion University, Haifa
Alon Liel
Former Director General of the Foreign Ministry
Maj Gen (Ret.) Amnon Lipkin-Shahak
Former Chief of the General Staff of the IDF; former Minister of Transport & Tourism
Eti Livni
Former Deputy Speaker of the Knesset
Maj Gen (Ret.) Amram Mitzna
Former Chairman of the Israel Labor Party and Knesset Member; former Commander of
the IDF Central Command and Planning Branch; former Mayor of Haifa
Ambassador Ora Namir
Former Minister of Labor and Social Affairs; Former Ambassador to China
Brig General (Ret.) Israela Oron
Former deputy National Security Council adviser; former Chief of the Women’s Corp
Amos Oz
Author
Brig Gen (Ret.) Ilan Paz
Former Head of the Civil Administration in the West Bank
Orni Petrushka
Businessman and Entrepreneur
Rabbi Andrew Sacks
Director General of the Rabbinical Assembly in Israel
Adv Talia Sasson
Former Special Adviser to Prime Minister Sharon; author of Sasson Report on Illegal Settlements
Amb. Shimon Shamir
Professor, Tel Aviv University; former Ambassador to Egypt and Jordan
Colonel (Ret.) Gilead Sher
Former Israeli Prime Minister’s Chief of Staff and Policy Coordinator
Professor David Shulman
Professor, Hebrew University, Jerusalem
Abu Vilan
Former Member of Knesset
Rabbi Levi Weiman Kelman
Kehilat Kol HaNeshama, Jerusalem
Danny Yatom
Former Knesset Member; former Head of the Mossad

Hjälp, vad en vecka går fort ibland…är just tillbaka i Holy Land efter en veckas besök i the Home Country. Lite omtumlad, rätt trött, med massor av smutsiga kläder men väldigt glad. Jag trivdes till och med i Uppsala, vilket är en total revolution – att växa upp i Uppsala utan kårleg kan få vem som helst att vilja fly fältet.  Plöjde igenom alla affärerna på Gågatan med min kompis Anna,  precis som vi brukade göra efter skolan för tjugotvå år sedan innan hon bosatte sig i Australien och jag i Frankrike/Tyskland/Israel, gjorde pilgrimsfärd till Cafe Linne och åt traditionsenlig kanelbulle med hög nostalgifaktor samt köpte svindyra men jättegoda bigarråer och rosa vackra hallon. Hörde ett gäng som såg ut som palestinier tala arabiska på Stora Torget och kände mig som hemma, dvs hemma i Mellanöstern, men jag vet aldrig om palestinier i Sverige skulle uppskatta mig och mitt medborgarskap så jag lyssnade lite och höll tyst.

Sverige är så vackert, även när det regnar och man åker buss till Flottsund och sedan promenerar över en lerig gräsplätt och längs en övergiven landsväg för att hälsa på några fler gamla kompisar som bosatt sig på kommungränsen till Knivsta. Jag kom på mig med att ta kort på tallar och björkar längs vägen ut till Björklinge, röda hus och ladugårdar på landet utanför Avesta där en annan gammal kompis har sommarställe, på forsar och bäckar och dikesrenar täckta av  lila blommor och prästkragar som om jag aldrig sett varken träd, röda hus eller vattendrag förut. Jag fotade till och med dasset, fast mest för att visa mina vänner här som har svårt att tro att människorna i ett civiliserat land som Sverige frivilligt bor i hus på landet där toaletten befinner sig i ett uthus och består av en träbräda med ett lock i.

Tyvärr hann jag som vanligt inte med allting…speciellt tråkigt var det att höra att vänner i Stockholm hade väntat på mig och jag av olika mer eller mindre struliga skäl, som t ex att jag inte hade nätuppkoppling i Dalarna och det tog ett tag innan jag kom in på nätet för att hitta det eftersökta telefonnumret och då var det försent, inte kunde komma. Jag får ursäkta mig med att jag är hemskt ovan men väldigt rörd över att ha så många vänner i Sverige och att jag ska skärpa mig och planera lite bättre till nästa gång, inklusive att se till att Amnons telefonnummer befinner sig i min mobil och att han har mitt nummer.

Så tack igen till gamla och nya vänner, de jag hann träffa och de jag inte hann träffa…be’ezrat hashem blir det fler tillfällen att besöka Sverige, helst på sommaren, men kanske redan i höst (smider planer med Maria men inget är klart än).

Läste just Netanyahus tal på nätet, eftersom jag igår kväll var upptagen med intressantare saker och det redan innan talet var uppenbart att det här inte handlade om något historiskt politiskt tal utan om ett ”överlevnadstal”, för att citera den kände politiske kommentatorn Chanan Kristall från Reshet Bet.

Gäsp.

Ett historiskt tal är ett tal som visar på en ny väg, som öppnar för nya möjligheter och som åstadkommer en förändring. Att år 2009, efter Osloavtalet, Tabaförhandlingarna, Clinton, Mitchell, Geneveinitiativet och Vägkartan tala om ”ekonomisk fred” och att palestinierna ska få rätt att leva i en demilitariserad stat sida vid sida med Israel om de bara erkänner Israel som judisk stat medan Jerusalem alltid ska förbli Israels odelade huvudstad och byggandet i de existerande bosättningarna ska fortsätta, det är att befinna sig mentalt någonstans i början av 1993.

De politiska kommentatorer jag hörde innan talet hölls var ganska eniga om att Netanyahu inte alls ville hålla det här talet, men tvingades till det på grund av Obamas initiativ. Enligt min egen åsikt gick Netanyahu med på att tala om palestinsk självständighet (naturligtvis utan att använda de hemska orden ”stat” eller ”självständighet”, utan  istället lite svammel om ”två fria folk, brevid varandra (…) med egen flagga, egen nationalhymn och eget styre”) eftersom denna palestinska stat i dagsläget fortfarande är långt borta. Bosättningarna däremot är inte allls långt borta, och om lite virtuella eftergifter i frågan om en tvåstatslösning kan bidra till att bosättningarna kan fortsätta att byggas ut plus att regeringskoalitionen håller ihop ett tag till, så okej.

Netanyahu profilerar sig gärna som en stark ledare, men i praktiken har han upprepade gånger visat sig synnerligen mottaglig för påtryckningar. Jag har svårt att se att Obama verkligen sväljer Netanyahus tal utan att kräva handling på markytan. Det går inte att bygga upp en ekonomi utan rörelsefrihet. Det går inte att bygga upp fungerande institutioner utan politisk frihet. Det går inte att bygga upp en stat utan ett sammanhängande territorium, och det går inte att bygga ett Palestina utan Östra Jerusalem som huvudstad.

Jag tippar att det riktiga bråket mellan Netanyahus regering och Obamaadministrationen kommer att bryta ut om regeringen börjar bygga bostäder i E1-området utanför Maale Adumim (för detaljer om E1-problematiken, sök tidigare inlägg på den här bloggen). Netanyahu har lovat att bygga E1. Eli Ishai från Shaspartiet intygade nyligen att att bosättningspolitiken, speciellt i östra Jerusalem, ska fortsätta ännu mer aggressivt än förut. Bosättningspolitiken i Jerusalem avser att omintetgöra alla planer på att upprätta en palestinsk stat med ett sammanhängande territorium och med östra Jerusalem som huvudstad. Obamaadministrationen är helt medveten om detta. Ger Netanyahus regering klartecken för bulldozrarna att börja gräva grunder för hus i E1, då hjälper inte alla fina ord om ”två fria folk brevid varandra”. Då är det pay time.

Uppdatering: Gideon Levy kommenterar talet i Haaretz.

Uppdatering 2: Shaul Arieli skriver i Haaretz: ”Netanyahu’s speech of regression has aligned him with the positions of Shas and Yisrael Beiteinu. They accept the idea of two states but try to torpedo it with conditions that render it ridiculous. That is what Netanyahu did when he said in his address that he was ready to begin peace negotiations immediately without preconditions: He demanded Palestinian recognition of Israel as the Jewish people’s national home, agreement to a demilitarized Palestinian state, removing the refugee issue from the agenda, and maintaining united Jerusalem under Israeli sovereignty – before starting negotiations.”

Yes.

SvD DN DN SvD

För några veckor sedan läste jag en artikelserie i SvD om manlig omskärelse, blev ganska förbannad över artikelns väldigt tydliga vinkling och beslöt att utnyttja min kolumn i Fria Tidningar för att beskriva min egen version av ”könsstympning”. Speciellt tack till Magnus Lindberg och Ida Dzanovic för inspiration…

Ingen påstår ju att alla barn i Sverige ska omskäras, eller att det inte ska ske under kontrollerade och vettiga former. Tvärtom. Men den här svenska reflexen att ropa på lagar och förbud istället för att gå ut med info och upplysning, den går mig extremt på nerverna. Vill ni förbjuda något som har en katastrofal inverkan på både barn och vuxnas hälsa, livslängd, mental hälsa och så vidare så börja med att förbjuda svenskarnas käraste sedvänja – alkoholen. För att inte tala om vilken inverkan alkoholen har på sexlivet. Börja där. Sedan kan vi tala omskärelser igen.

För intresserade bifogar jag en artikel som jag skrev för några år sedan i ämnet.

Israeliska kvinnor berättar om omskärelse

Fredag, lunchtid. Festlokalen i utkanten av den israeliska staden Afulas industriområde fylls långsamt med finklädda människor som lägger sina vackert inslagna presenter i en vagn vid ingången. En del står i klungor och pratar, andra ger sig förtjust i kast med den imponerande buffén som dagen till ära är prydd med nappformade ballonger i ljusblått och rosa. Litet längre in i salen står en hög stol med en bländvit ny kudde uppställd mot väggen. Det är här som Richard och Sarit snart ska låta omskära sin åtta dagar gamla son, välsigna honom och ge honom ett namn. Snart. För tillfället sover han tryggt i vagnen, obekymrad om oväsendet omkring honom.

 Litet drygt en timme försenad kommer den som ska utföra omskärelsen, en mohel, och plötsligt ska allting gå blixtsnabbt. De församlade gästerna skockas runt stolen där gudfadern sitter med kudden i knäet och väntar på att Richard ska komma med babyn. Inom några minuter ligger babyn tillrättalagd i gudfaderns knä. Församlingen stämmer unisont upp de traditionella välsignelserna, ett tecken på att ceremonin har börjat. För mig personligen betyder det att smärtgränsen är nådd och att det är hög tid att dra sig tillbaka. Inte min grej helt enkelt, även om det långt ifrån är första gången som jag befinner mig på en sådan här tillställning.

 Så jag avlägsnar mig från folkmassan och sällar mig istället till en liten klunga kvinnor som står vid dörren, på behörigt avstånd från händelsernas centrum. Den finns alltid där, den där gruppen av kvinnor som står vid sidan om vid omskärelseceremonier. Som å ena sidan ser omskärelsen som ett kulturellt fenomen, ett tecken på tillhörighet till det judiska folket som de vill låta sina söner bli en del av, men som å andra sidan finner själva ingreppet outhärdligt och som lider med babyn. I vissa fall möjligen mer än babyn. Jag räknar mig till dem.

 Darya, en elegant modern religiös kvinna i fyrtioårsåldern som till vardags är chef för exportavdelningen i en hitechfirma står i ett hörn med ett glas i handen.

-Jag kan inte höra det, säger hon med spänd röst. Jag står inte ut med det. Vi går på fest och ska vara glada medan babyn gråter och har ont. Hoppas det är över snart.

De andra kvinnorna nickar instämmande.

 Nära 100% av alla judiska (och muslimska) pojkar i Israel är omskurna. Omskärelsen är utan tvivel det religiösa bud som har störst genomslagskraft också hos sekulära judar: de kan gifta sig civilt på Cypern eller inte alls, de har inte varit i synagogan sedan sin bar mitzva, de åker gladeligen och shoppar eller ser på fotbollsmatcher på sabbaten, de blandar utan några större skrupler kött och mjölk och struntar i att fasta på Yom Kippur. Men så snart en son föds så ringer de till en mohel och skickar expressinbjudan per email till släkt och vänner att komma och delta i ceremonin. Och jag kan inte låta bli att undra: vad är det som får moderna, utbildade, jämställdhetsmedvetna och uppplysta kvinnor – både religiösa och sekulära – att låta sina åtta dagar gamla söner genomgå den här proceduren idag, år 2006?

* * *

 I ett litet idylliskt villasamhälle i norra Israel träffar jag Efrat och Dagmar, som på intet sätt kan påstås tillhöra det israeliska samhällets mer traditionsbundna mainstream: homosexuella partnerskap erkänns inte ens av det israeliska civila folkbokföringsregistret, än mindre av rabbinatet. Till detta kommer att Dagmar varken är israel eller judinna, utan en kristen tyska som bott mer än tjugo år i Israel. När Efrat ville ha barn, blev gravid och det visade sig att fostret var en pojke ställdes de inför frågan: skulle de låta omskära honom eller inte?

-Jag minns när vi kom ut från ultraljudsundersökningen, berättar Dagmar. Vi satt tysta brevid varandra i bilen. Omskärelse, stammade jag. Militärtjänstgöring, svarade Efrat, lika skärrad hon. Men det var uppenbart för mig att vi skulle låta göra det – framför allt för att jag inte ville att han skulle vara annorlunda. Han är tillräckligt annorlunda som det är, tillägger hon och syftar på faktum att han har två mödrar. Även om jag samtidigt inte kan låta bli att tycka att det är barbariskt att utföra något sådant på ett så litet barn.

För Efrat, som är född och uppvuxen i Israel, var det självklart att de måste låta omskära babyn.

-Inte av religiösa skäl, understryker hon. Inte ens för att bli en del av det judiska folket eller något sådant. Men det israeliska samhället sätter högt värde på en stark kollektiv identitet, från förskolan till armén, som är viktig också för mig. Jag definierar mig i första hand som israel. Och i den starka identiteten och känslan av att höra till ligger också mycket positivt. Jag vill att min son ska vara en del av den gemenskapen. Och för israeliska pojkar är det nu så att omskärelsen är en del av den kollektiva kulturella identiteten.

Trots att de båda var överens i sak medger Efrat att själva omskärelseceremonin både för henne och Dagmar var väldigt traumatisk.

-Någon religiös ritual var det ju inte frågan om, vi ville ju så att säga bara ha det gjort, förklarar Efrat. Dessutom väntade vi tills han var ungefär en månad gammal för hans då tvååriga syster var sjuk och vi var oroliga för infektionsrisken. Bekanta rekommenderade en bra mohel som kom hem till oss för att göra omskärelsen. Men när jag räckte över babyn så kände jag mig som om jag lämnade honom för att offras. Som när Abraham band Isak. Jag gick därifrån och grät. Det var fruktansvärt.

Om det var fruktansvärt för dem, hur reagerade då babyn?

-Han? De första dagarna var vi väldigt noga med att byta blöja på honom väldigt ofta, så att det inte skulle svida när han kissade, berättar Dagmar. Det är klart att själva ingreppet måste ha gjort ont, men han var faktiskt helt som vanligt igen dagen efter. Som tur var tillstötte inga komplikationer och såret läkte fort.

Möjligheten att leta rätt på en mohel som också är läkare och kan ge en bedövningsspruta var inget de funderade på just då, även om det är just tanken på att tillfoga en liten baby smärta utan någon medicinsk orsak som de båda anser vara så problematisk.

-En bedövningsspruta gör ju också ont, fast antagligen mindre, säger Efrat. Men man ska också komma ihåg att det inte bara behövs smärtlindring för själva ingreppet. Det är ju ett sår som tar tid att läka, även om det går väldigt snabbt hos ett så litet barn.

Dagmar nickar instämmande.

-Kunde man göra det garanterat smärtfritt så vore det inga problem alls för mig. Resultatet är faktiskt också rätt estetiskt, tillägger hon leende.

För religiösa kvinnor, som i sitt dagliga liv lever enligt judisk lag (halacha), är omskärelseceremonin något fullständigt självklart vars betydelse och nödvändighet aldrig ifrågasätts. Men detta betyder inte att de inte kan identifiera sig med den känslomässiga konflikt som Efrat och Dagmar vittnar om. Skuldkänslor och medlidande med barnet är inga obekanta fenomen, medan vikten av att tillhöra en gemenskap, att vara en del av ett kollektiv och en tradition också betonas starkt av religiösa kvinnor.

-Jag har hemskt svårt för omskärelseceremonier, medger Sarah, en trettioårig religiös kvinna från den judiska bosättningen Kiryat Arba nära Hebron på Västbanken. Men omskärelsen är idag det starkaste bandet mellan alla delar av det judiska folket, med traditionen. För mig handlar det mer om tillhörighet än om ett Guds bud. Jag vill att mina barn ska veta att de är en del av ett sammanhang. Om vi väntar tills de är arton så är det för sent. Dessutom tror jag att det finns en logisk grund till varför det görs, hygien och så, men det är inte det viktigaste.

När Sarahs första son föddes upplevde hon omskärelseceremonin som smärtsam och påfrestande , både för henne och babyn. Hon hade skuldkänslor och led med babyn, som hon säger hade ont i två veckor.

-Du är mamma till den här babyn, och även om du inte gör babyn illa själv så går du med på att lämna ifrån dig babyn och låta någon annan göra det, förklarar hon. Och sedan till råga på allt så firar man händelsen. Det var för mig det värsta, jag kunde inte acceptera det. Så jag var inte med på festen alls. Jag tog min son och gick hem.

När Sarah var gravid med sin andra son fick de rekommendationer om en väldigt skicklig mohel som påstods åsamka babyn minimal smärta. De blev inte besvikna.

-Med min andra son var det mycket lättare, fortsätter hon. Redan nästa dag var min son som vanligt igen. Men trots den mer positiva upplevelsen gillar jag inte att gå på sådana här tillställningar. Helst försöker jag komma när själva ceremonin redan är över.

Sarah funderade mycket på varför omskärelseceremonier firas med en fest, och letade i den rabbinska litteraturen för att försöka hitta en förklaring. Hon berättar att festen från början var en tacksägelsefest för att fira att både modern och barnet klarat födseln oskadda, vilket ju genom tiderna varit långt ifrån självklart. En sådan fest, som inte heller var beroende av barnets kön, var något som hon kände att hon kunde acceptera och identifiera sig med. När deras tredje barn föddes – en dotter – krävde hon av sin man att de skulle ha en likadan fest som för sönerna. Och så blev det.

* * *

Tillbaka till festlokalen i Afula. Folkmängden stämmer upp nya välsignelser, vi hör fadern proklamera babyns namn – Nerya – och inom några minuter är ceremonin över. Babyn, som till allas vår lättnad inte gav ifrån sig mer än ett litet utdraget pip, ammas och somnar hos sin mamma. Gästerna sätter sig vid de dukade borden och äter medan barnen kivas om de nappformade ballongerna eller leker kurragömma mellan borden. En fotograf kommer och tar kort av släkt och vänner med föräldrarna och den sovande babyn. För dem är det en väldigt speciell dag, en glad dag att minnas. Mazal Tov!

En gång för länge sedan kommenterade jag på BBC-s websida ”Have Your Say” – jag tror att det handlade om Sharon – och sedan dess får jag då och då telefonsamtal från BBC som frågar om jag vill vara med i programmet. Tydligen har de underskott på vänsterorienterade kvinnor som talar bra engelska och bor i Israel, för jag tror inte att de läser den här bloggen…

Om påven ville jag inte prata så jag vidarebefodrade mina kristna kompisars Areen och Nouhas telefonnummer. Men just nu ringde de igen och frågade om jag ville säga någonting om Mitchell, bosättningarna och Netanyahu…gissa tre gånger vad jag svarade? Speciellt när jag hörde att Bradley Burston, en av mina favoritkolumnister, ska vara med.

Så vill någon höra mig live – här är er chans. Nu ikväll, mellan åtta och nio israelisk tid (vilket borde vara mellan sju och åtta svensk tid, tror jag). Länk till programmet finns här . Hur mycket jag kommer att prata vet jag inte, ibland kommer man inte riktigt med. Vi får se.

(A-K, this one is for you)

Obama lyckades onekligen röra om lite i Mellanösterngrytan, och här kommer responsen: på söndag nästa vecka ska Netanyahu hålla tal på det religiösa Bar Ilan-universitetet (varför inte i Knesset, undrar flera kommentatorer) angående regeringens framtida utrikespolitik. Obama väntar med spänning, enligt Ynet.  Även Hamasledaren  Khaled Mashaal planerar att hålla tal strax efter Netanyahu i syfte att presentera organisationens nya strategi.

Netanyahu är ju känd som en väldigt kompetent talare,så det ska bli väldigt roligt att se hur han lyckas ta sig ur klämman – att både stoppa bosättningsbyggandet för att inte kollidera med Obamaadministrationen,  och att samtidigt fortsätta bosättningsbyggandet för att inte tappa koalitionen. Om jag får spå så är det Obamaadministrationen som vinner. Den går, till skillnad från koalitionen, inte att byta ut. Däremot går det utmärkt att erkänna en tvåstatslösning, låta Shas och Lieberman städa sina skrivbord och istället att plocka in Kadima i regeringen. Ideologi? Glöm det. I Mellanöstern gör alla det som är bäst för statens (och den egna positionens) intressen. Amir Peretz struntade i att höja minimilönerna, Sharon utrymde Gazaremsan, Israel Beiteinu kom inte till omröstningen i förrgår om civila äktenskap. Allt helt emot respektive vallöften. Netanyahu kan inte utrymma bosättningar och erkänna en tvåstatslösning? Veod ech - så klart att han kan.

Om Obama: Religion and Ethics har intressanta kommentarer från den akademiska världen: Yvonne Haddad, professor i islamsk historia och muslimsk-kristna relationer från Georgetown University; Omdi Saif, assoc. professor i religionsvetenskap vid North Carolina University; Tariq Ramadan, professor i islamvetenskap vid Oxford; Marc Gopin, direktor för Center for World Religions, Diplomacy, and Conflict Resolution at George Mason University’s Institute for Conflict Analysis and Resolution; Amir Hussain, teologiprofessor från Loyola Marymount University i Los Angeles diskuterar Obamas tal ur ett religiöst-etiskt-politiskt perspektiv.

Bosättningar: Läs om hur Gershom Goremberg går och letar hus på Västbanken, apropå det här med ”naturlig tillväxt”.  Hillary Clinton påstår dessutom i Haaretz att Bushadministrationen aldrig samtyckte med byggandet i bosättningarna på Västbanken.  Hon har förmodligen rätt – de samtyckte inte, de tittade bara åt andra hållet förutom angående E1-området, där de sade stopp.

E1-området kommer förmodligen att bli en av de tydligaste stötestenarna mellan Obamaadministrationen och Netanyahuregeringen. Netanyahu har lovat att bygga. Vägarna är klara, skyltarna är uppe, och bulldozrarna kan komma vilken minut som helst. Obama har tydligt sagt nej. Det går inte att göra både och.