Anna Veeder

Jag är lite upptagen just nu så jag nöjer mig med att göra copy paste från en fil som jag just fick av Shaul Arieli (igen), med rubriken ”Naturlig tillväxt eller tillväxt genom inflyttning”. Argumenteringen vänder sig främst till den israeliska högern apropå regeringens vägran att frysa bosättningarna eftersom man måste få plats för ”naturlig tillväxt”.

Government	Years	Settlements in the West Bank and Gaza	Israelis in the West Bank and Gaza	Neighborhoods in east Jerusalem	Israelis in east Jerusalem	Total	Cumulative total
Labor	67-77	32	6,000	11	32,000	38,000	38,000
Likud	77-81	47	11,000		26,000	37,000	75,000
Likud	81-84	37	29,000		20,000	49,000	124,000
Unity	84-90	26	46,000	1	32,000	78,000	202,000
Likud	90-92	2	15,000		5,000	20,000	222,000
Labor Likud	92-2001	4	93,000	2	52,000	145,000	367,000
Likud Kadima	2001-2009	100 Outposts	95,000		27,000	122,000	489,000
Total		127[1]	295,000	14	194,000	489,000

Main findings

1. All Israeli governments established settlements in West Bank areas.
2. During the first 15 years, the Israeli government prioritized populating east Jerusalem with Jews.
3. Since 2001, unauthorized outposts have replaced the establishment of new settlements.
4. A third of the Israelis living in the West Bank and Gaza Strip moved there prior to signing the Oslo Accords (25 years), another third during the Oslo Accords period (8 years), and another third after it was frozen (8 years)!!!
5. 55% of the Israelis living in east Jerusalem moved there before signing the Oslo Accords and the rest during the Oslo Accords period or after it was frozen!!!
6. Natural growth for Jewish population is 1.6%.  
7. The size of an average family in Israel is 3.1 persons.  

---

[1] In the summer of 2005, 21 settlements were evacuated from the Gaza Strip and the northern West Bank.

Läste just vad Gideon Levy har att säga om Obama i artikeln Friend of Israel – och jag har nog aldrig hört just Gideon Levy uttrycka sig i så positiva ordalag om någon, någonsin. För vissa betyder detta förmodligen att Obama är att betrakta som Hamaskramare, men själv tenderar jag att hålla med. Ska Obama visa sig vara den förste svarte Messias, i alla fall, och rädda det israeliska folket från sig självt??

Glöm det där med tvåstatslösning. Det nya konceptet heter 57-statslösning, och drivs av bl a Kung Abdullah i samarbete med Mubarak, Obama och andra. Israel får alltså fred och normala relationer med hela arabvärlden från Marocko till Indonesien, i utbyte mot Golanhöjderna, Västbanken, Gaza, landutväxling här och där, någon form av lösning i Jerusalem (delning, internationell överhöghet) och kompensation för de palestinska flyktingarna (som får fritt medborgarskap i den nya palestinska staten, precis som under Israels ”lag om återvändande”).

Själv klarar jag mig rätt bra utan fred med t ex Djibouti, men som koncept så är det här faktiskt svårt att motstå. Sedan är jag väldigt nöjd med att det är Netanyahu som sitter i premiärministerposten och får ta itu med de amerikanska påtryckningarna – för det blir ju lite svårt att anklaga vänstern för att sälja ut landet om han skulle gå med på någonting. Även om Barak sitter i regeringen.

(Påstår dessutom någon att Barak är vänster så lägger jag härmed redan in en protest).

Fördelarna med en sådan fred? Officiellt slut på konflikten. Israel får fasta och internationellt erkända gränser och blir en helt accepterad del av världssamfundet, vilket öppnar för fulla (och inte som hittills hemliga) handelsförbindelser med bl a gulfstaterna. Mina palestinska vänner i Jerusalem får äntligen medborgarskap och slipper vara statslösa och ockuperade.

Gissa vad jag gör om ett sådant fredsfördrag skrivs under? Först blir det århundradets party i Haifa, och sedan åker jag till Beirut tillsammans med några kompisar. Landvägen. O Nasrallah, detta ska bli min ljuva hämnd för raketerna du skickade på oss i det andra Libanonkriget. Må det hända snart, i vår tid, amen.

DN SvD

Här kommer min enormt genomträngande, djupgående kommentar till Obama-Netanyahumötet som jag följt lite förstrött från åskådarläktaren: det väsentliga är att vi kommer från blablabla-stadiet till implementera-på-markytan-stadiet. Kom ihåg: när israeliska bosättare bränner bildäck på Ayalon, då börjar det eventuellt hända något.

Men även blablabla-stadiet verkar ha skakat upp den israeliska regeringen lite. Obamas administration har tydligen lagt fram en fredsplan som inte utarbetats tillsammans med Israel, o ve o fasa! Hörde just Uzi Landau (”inte en centimeter” och ”nej, nej och åter nej”) i radion och han var väldigt upprörd.

Till alla upprörda skulle jag vilja påminna om hur befolkningssituationen inom gränserna för det forna brittiska Palestinamandatet (utan Jordanien) ser ut idag, maj 2009, och ställa frågan: Vad händer om Israels vägran att gå med på en tvåstatslösning baserad på 67 års gränser plus landutväxling leder till att palestinierna inser att kampen har misslyckats och istället kräver medborgarskap??

Tabell med hänvisningar courtesy of Shaul Arieli.

Palestinians2	Jews[2]	Area
1,228,000	5,104,000	Within 1967 borders
270,000 (58.2%)	194,000 (41.8%)	East Jerusalem3
1,498,0004	5,298,000	Total (territory under Israeli law)
2,231,000 (88.3%)	295,000 (11.7%)	West Bank
1,460,000 (100%)	0	Gaza
5,189,000	5,593,0005	Total
0	320,000	Immigrants not registered as Jews (others)6
5,189,000 (46.7%)	5,913,000 (53.3%)	Total
7,411,000 Jews and others – 79.8% (75.5+4.3) Arabs – 20.2%		Residents of Israel7 (67′+Jerusalem+Jews in West Bank)
3,691,000		Residents of West Bank and Gaza8
11,102,000 Jews and others – 53.3% Arabs – 46.7%		Total number of residents

 

 

---

[1] The data about Jews and Arabs in The State of Israel is taken from Israeli Central Bureau of Statistics publications (May 2009).

2 The data about Arabs in the West Bank and in Gaza is taken from Palestinian Central Bureau of Statistics publications (May 2009).

3 70,500 dunam territory that is under Israeli law, jurisdiction, and administration since June 1967, after the Six Day War. Its Jewish residents are Israeli citizens, while the vast majority of its Arab residents aren’t Israeli citizens, but Israeli residents (Israeli ID), by virtue of the fact that annexed East Jerusalem is under Israeli law, and not because they applied for residence. The international community doesn’t recognize the Israeli annexation and considers the Jewish neighborhoods in that area to be illegal settlements as they consider settlements in West Bank. 300,000 more Jews live in western Jerusalem.

4 This number includes the Arab Christians, the Druze and the Bedouins that are Israeli citizens.

5 Considered as the formal number of Jews in Israel including those living beyond the green line, according to Central Bureau of Statistics publications.

6 Immigrants from the Soviet Union and their descendants that aren’t registered as Jews.

7 Considered as the formal number of Israeli residents including Jews living beyond the green line, according to Central Bureau of Statistics.

8 The Palestinian residents of the West Bank and Gaza are under the responsibility of the PA. This number doesn’t include the Palestinians in East Jerusalem. However, these have the right to participate in the PA parliamentary and presidential elections since 1996 in accordance with the interim agreement (Oslo).

 

Läste hos Nordic Dervish om ”könsapartheid” på en konferens organiserad av Sveriges Unga Muslimer, där de (ganska heltäckta) kvinnorna satt på ena sidan och männen på den andra sidan. Min instinktiva inställning till kritik av sådant är att hur folk väljer att klä och sätta sig på en privat/medlemsbaserad tillställning helt borde vara deras egen ensak, förutsatt att deltagarna är med på reglerna.

(Kuriosa: jag var på ett möte om Geneveinitiativet en gång i byn Iksal, nära Nasaret, där Yossi Beilin och någon palestinier från Ramallah skulle tala, fast palestiniern kom inte pga vägspärrarna…i alla fall var det typ 300 män i skinnjackor på ena sidan gången i sporthallen…och tre kvinnor – jag och två slöjbeklädda tjejer – på den andra sidan. Att klämma sig in på killarnas sida i det läget, när jag dessutom var ungefär den enda judiska personen bland åskådarna, var lite mer än otänkbart. Det kändes aningen ensamt och utsatt. Jag är nog inte Rosa Banks, när allting kommer omkring.)

Men samtidigt som jag tycker att religiösa människor ska ha rätt att klä sig heltäckande, sitta brevid andra kvinnor i soffan, bada på kvinnotider (finns sånt i Sverige? Här gör det det) osv så finns det en absolut gräns när dessa värderingar börjar glida ut i det offentliga. Ett konkret exempel är det 30-tal segregerade offentliga busslinjer som sedan några år kör linjer i Jerusalem och från och till det väldigt ultraortodoxa Beit Shemesh. Kvinnorna ska sitta längst bak, männen längst fram. Kvinnor som vägrar acceptera detta har slagits,  förödmjukats och på andra sätt trakasserats. Kvinnoorganisationer har lagt in en petition till HD och säger att de segregerade linjerna är olagliga. (Vad hände förresten med petitionen? Måste kolla upp).

Ingen tvingar religiösa ortodoxa män att acceptera kvinnliga rabbiner eller att män och kvinnor måste sitta tillsammans i synagogan. Men en synagoga är en sak och en buss en helt annan. Eller för att citera Naomi Ragen:

”There is nothing in any code of Jewish law that says a man and woman can’t sit next to each other on public vehicles,” Ragen said. ”This is brought in by religious extremists who are imitating the Taliban.”

Rubriken till Cecilia Uddéns och Sharon Jåmas sändning från Tel Aviv (Studio Ett) för några dagar sedan lyder ”Skam och skuld i Tel Aviv”…ibland undrar jag om det enda intressanta med israeler och israelisk kultur ur ett svenskt perspektiv är hur de förhåller sig till konflikten, till palestiniernas lidande, till sin så kallat självpåtagna eviga offerroll och om de inte känner SKULD för det som händer? Stön. Jo, många gör det, jag också. Framför allt känner jag att det är hopplöst kört och förjävligt, många gånger, speciellt när jag först hör Lieberman och sedan utdrag från Nasrallahs eller Ahmadinejads tal i radion.

Men jag lyssnade i alla fall, och jag tycker att programmet är bra – det är tillräckligt långt för att folk ska kunna uttrycka sig. Lyssna på Mira Awad om melodifestivalen, Chagai Levi om terapi, israeliska piloter och TV-serien ”In Treatment” (Betipul), Gal Ochovsky (som jag tycker är jättebra, speciellt när han dänger till alla moralpredikande svenskar lite…) och Tobias Goldman, som förklarar och kommenterar.

Fick just mail från Ir Ammim som berättade att den nya regeringens planer om Jerusalem (som jag skrev om här) har fått stor uppmärksamhet i internationella media – även i DN. Har ni inte läst artikeln än (den är från 8/5) så läs nu.

Eftersom ”navelskådande” är ett understatement för att beskriva israeliska media så är svensk och utländsk press min huvudsakliga källa för vad som händer utanför landets (ännu ej fullständigt fastlagda och erkända) gränser.

Läste just en artikel i DN om hur instängda flyktingar blir kanonmat i striderna, och en annan om hur över hundra barn dödats i helgen. Över 70 000 har dött under 26 års krig, enligt en bakgrundsanalys.

Behöver jag säga att detta är vidrigt, fruktansvärt och måste stoppas till varje pris?

Quiz: Gissa hur många blogginlägg jag hittade som länkade till någon av det tiotal artiklar som DN så vänligt lagt upp i en rad så att man kan läsa in sig på ämnet? Svar: högst en blogglänk. Oftast ingen alls.

Min fråga blir: var i hela friden befinner sig de svenska bloggare som dag och natt påpekar Israels brott mot mänskliga rättigheter? Var är de 48 blogginlägg som en TT-notis om en israelisk attack mot Gaza brukar resultera i? Var är kraven på fredsstyrkor, bojkotter, FN-resolutioner och utländska observatörer?

Min policy är att skriva om Israel eftersom det är det land jag bor i, det är det ämne jag tycker att jag kan bäst och det är det fokus jag har valt. Att jag denna enda gång (det ska inte bli flera) väljer att göra ett undantag från den regeln beror inte på att jag tycker att man ska sluta diskutera Gaza eller Palestina eller Jerusalem. Men hyckleriet – det som får folk att lusläsa Haaretz så att de kan hitta något elakt att skriva om Israel samtidigt som de fullständigt skiter i vad som händer i Afrika, Sydostasien, Filippinerna, Burma  osv osv osv – blev så fenomenalt, gallskrikande uppenbart.

Idag är påven i Nasaret. Min vana trogen håller jag mig undan när utländska dignitärer kommer på besök till Holy Land, så jag sitter på jobbet i Haifa istället och tittar på havet. Igår var jag i Reine hos  min kompis Areen (kristen palestinska från Nasaret), som sade att hon skulle gå på mässan idag tillsammans med några familjemedlemmar.

-Besöket är både bra och dåligt, förklarade hon. Å ena sidan ska han träffa Netanyahu, som leder en regering som jag tycker väldigt illa om. Å andra sidan kommer det massor med turister till Nasaret, vilket är bra för ekonomin.

Jag var lite förvånad över att hon inte sade något om hans religiösa status, men OK. Areen är djupt fäst vid Jungfru Maria, men utöver det tar hon inte så förskräckligt hårt på religionen även om hon är maronit. Hennes mamma däremot satt som klistrad vid antingen radio eller TV och följde påvens minsta steg, trots att hon är grekisk-ortodox.

Min andra kompis Nouha är mer politiskt radikal, och hon vill inte gå och se påven alls eftersom hon tycker att han visar stöd för Netanyahuregeringen och därmed bör bojkottas.

Apropå steg: i radion hörde jag om ”pop-mobil”, och fattade inte riktigt vad det handlade om först. Men efter lite googlande förstod jag att det handlar om Popemobile. Kanske jag borde åkt till Nasaret i alla fall?

Tips:  Trafficking Situation Report från den Haifabaserade kvinnoorganisationen Isha l’Isha om trafficking i Israel 2008-2009.

…om det var någon som tvivlade? Ynet om Depeche Mode, klipp från Ramat Gan-konserten på Youtube, Nitzan Horowitz (gay,  populär journalist från kanal 10 som idag sitter i Knesset för Meretz) om påvens relation till andra religioner. Men det är nog bäst ändå att hålla sig utanför Jerusalem idag med tanke på det massiva säkerhetsuppbådet och alla stängda vägar, etc etc.

Istället kan man ägna sig åt att göra  Holy Land Quiz på Facebook. Eller som jag, försöka skriva en bidragsansökan till EU, vilket får Israels oorganiserade och aningen motsägelsefulla byråkrati att framstå som banal och människovänlig.

Uppdatering: Såg just på TV hur påven lade ner en krans i Yad Vashem, med bl a överrabbinen i bakgrunden. Mitt i allt det stenhårt regisserade mediaspektaklet så var det omöjligt att inte beröras av den bilden: överhuvudet för den katolska kyrkan, som i sin ungdom var medlem i Hitlerjugend och soldat i den tyska armén, lägger ner en krans för de judiska offren för Förintelsen. 

Anhängarna av teorin att ”sionisterna” är organiserade i en världsomspännande konspiration i syfte att trycka ner, förslava och fördumma andra folk kanske ser detta som ett bevis på hur ”sionisterna” använder sig av Förintelsen för att styra världen. Jag ser det mest som ett tecken på att det judiska folket, efter tvåtusen års exil och förföljelse av bland annat just den katolska kyrkan och Nazityskland, äntligen fått upprättelse och respekt. Skulle detta varit möjligt utan staten Israel? Jag är inte säker på det.  

SvD DN