Anna Veeder

”Peace Now” skickade just ett mail om att man kan beställa flaggor att hänga på balkongen till Självständighetsdagen:

Översättning: ”Varje flagga behöver en balkong! Häng en speciell prydnad till Självständighetsdagen på din balkong, du också: Peace Now i blåvitt!”

På själva flaggan står ordet ”Shalom” (som väl de flesta vet betyder ”fred”) , och ”Fred Nu” (Peace Now, Shalom Achshav) till vänster nere i hörnet. När man säger ”blåvitt” på hebreiska menar man inte bara färgerna, utan också ungefär ”made in Israel”.

Nice! Boende i Israel kan beställa genom Tammy på Peace Now, enligt angivelser i texten längst ner.

Suck. Såg just delen av Ahmadinejads tal på Youtube, där delegaterna börjar tåga ut en efter en. Mina reflektioner lyder ungefär så här:

Rasism är ett problem i många länder i världen – ett viktigt och angeläget ämne som är värt att diskuteras på FN-nivå. Breddar vi begreppet lite i riktning diskriminering på grund av etnisk bakgrund, kön, religion eller sexuell läggning, då har jag svårt att se något enda land som kan tänkas vara fritt från detta.

Angående Israel så finns det utan tvekan rasism i det israeliska samhället. Om detta skrivs det en hel del i israeliska tidningar, och det finns också ett antal organisationer som försöker motarbeta rasism – ofta i kombination med arbete för ökade resurser till den arabiska sektorn, som konstant diskrimineras i statsbudgeten. Men något apartheidsystem som i Sydafrika är det faktiskt inte.

Ockupationen har drag av rasism, eftersom israeliska bosättare i området har rättigheter som den palestinska civilbefolkningen helt saknar. Enligt min åsikt är ockupationen en katastrof för Israel nästan lika mycket som för palestinierna, och den bör upphöra snarast genom ett fredsfördrag.

Trots allt detta tycker jag att Ahmadinejad är jordens största hycklare. Hur behandlas homosexuella, Bahaianhängare, kvinnor och män som vänstrat (sorry, det är inte något man bör dödas för enligt min åsikt, och jag hoppas innerligt att folkrätten stöder denna uppfattning), regimkritiker, bloggare som skrivit något dumt om någon imam (läste att någon dött i fängelset för någon vecka sedan), etc etc etc. Jag är ingen expert på Iran, men det går ju att läsa hos Nima om någon är intresserad.

Att en president för ett sådant styre har mage att stå inför ett forum om rasism och utpeka Israel som DET rasistiska landet, det är hyckleri på elitnivå. Oavsett vilka problem som råder i Israel.

Uppdatering: läs Joakim Wohlfeils inlägg på Diakonia, och lyssna på Thomas Hammarberg , Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i Studio Ett.

Uppdatering 2: Lyssna också på Ardalan Shekarabi och Cecilia Uddén Studio Ett.

Uppdatering 3, och läser ingen någonting annat, läs bara det här hos Nordic Dervish.

Minns vad jag skrev om Hebron-bosättarnas demo i Umm el-Fahm nyligen? Här är ett motinitiativ av forum Yud Bet b’Heshvan , en sammanslutning av religiösa sionistiska organisationer i Israel som vill verka för tolerans, dialog och samexistens. Kolla videon på Common Ground News Service (och när jag lärt mig hur man fixar automatiskt flöde därifrån, läs allt de publicerar.)

Medger: det är inte någon massrörelse. De fick inte femton mandat till Knesset. De har ingen representant som utrikesminister. Men jag är ändå benhårt övertygad om att det är väldigt viktigt att visa att det faktiskt finns alternativa tänkesätt och också en konkret protest mot den religiösa högerns idéer. Som killen säger i videon: det är jätteviktigt att judar och araber, religiösa och sekulära, kan demonstrera tillsammans på gatorna och synas. Inte bara sitta på hotell och diskutera gränsdragningar och vattenförsörjning, även om det naturligtvis också är bra.

F ö fick jag just ett mail om att Combatants for Peace i samband med minnesdagen för Israels soldater för fjärde året i rad håller en alternativ judisk-arabisk minneskväll för alla som dödats och skadats i konflikten, med uppträdanden av bl a Shlomi Shaban, Mira Awad, Rona Keinan. Tel Aviv, Tmoona-teatern, 27 april 21.00.

Förra terminen läste jag en kurs på temat ”Judar i den muslimska världen 1750-1914″, vilket var en av de mest intressanta och spännande kurser jag haft. Bland annat läste vi ingående om ritualmordsanklagelsen i Damaskus 1840 , som väldigt tydligt belyser det europeiska och kristna inflytandet i Mellanöstern vid den här tiden, och hur detta inflytande påverkade maktbalansen mellan de etniska och religiösa grupperna i området.

Haaretz publicerade imorse en artikel med rubriken Damascus 1840: Inception of the Blood Libel in the Arab World av Dr Yaron Har’el från Bar Ilan-universitetet. Jag tycker dock att rubriken är något missvisande: såvitt jag vet förekom liknande anklagelser även tidigare (se artikel om ritualmordsanklagelsen på Rhodos 1840 som nämner Aleppo 1810 och Antiochia 1826). Dessa anklagelser fick dock inget gehör hos sultanen i det Ottomanska Imperiet, vars officiella politik sedan 1600-talet var att fördöma ritualmordsanklagelserna och aldrig gav dem legitimitet.

Som Dr Har’el skriver ändrades detta när europeiska kristna stormakter (främst Frankrike och de katolska ordnar som bedrev mission i Mellanöstern) fick ökat politiskt och kulturellt inflytande i området. En av de pådrivande krafterna i ritualmordsanklagelsen i Damaskus var ingen mindre än den franske konsuln, Ratti Menton, som var fast övertygad om judarnas skuld och även deltog i ”förhören”, som skedde under svår tortyr vilket ledde till att flera dog under ”förhören”.  

Damaskusaffären är trots sin brutalitet enormt fascinerande och lärorik vad det gäller kristna-muslimska-judiska relationer i modern tid. Från Wikipedia, Antisemitism in the Arab World;

”Större delen av de senaste 1400 åren, skriver Bernard Lewis, har araber inte hyst antisemitism i den betydelse som ordet har i västvärlden. Enligt Lewis beror detta på att araber till största delen inte är kristna som växt upp i en tradition där judarna är gudsmördare. I Islam är sådana historier tillbakavisade i Koranen som en blasfemisk absurditet. Eftersom muslimer inte anser sig vara det ”sanna Israel” känner de sig inte hotade av judarnas överlevnad. Eftersom Islam inte behöll det Gamla Testamentet finns inte heller någon konflikt angående olika texttolkningar mellan de två religionerna. Det finns ingen muslimsk teologisk dispyt mellan deras religiösa institutioner och judarna”.

Kalla det ”peace journalism”, ”conflict sensitive journalism” eller ”responsible journalism” – det handlar om samma sak: en form av journalism som försöker avstå från ett dikotomiskt perspektiv, i stil med ”Vem ska vinna – Bush eller Saddam?” och istället föredrar en mer komplex rapportering. Common Grounds News Service har just nu en serie artiklar på temat. Väldigt läsvärt. För de som vill fördjupa sig: websidan Peace Journalism, IMPAC handbook om conflict sensitive journalism.

Uppdatering 1: läste just Claes Arvidsson på SvD:s ledarblogg om Timbrorapporten ”Mediernas Krig”. Nu är svenska media inte min främsta nyhetskälla eftersom jag föredrar israelisk press och BBC, men det är ändå en intressant rapport som jag ska läsa mer ingående efter helgen.

Uppdatering 2: För en artikel om medias roll i den israelisk-palestinska konflikten, läs Carol Daniel Kasbaris  artikel på temat. Carol leder UNESCO-sponsrade Israeli Palestinan Media Forum och är synnerligen insatt i problematiken.

Tillbaka till peace journalism: Vad handlar det om? Följande tabell av professor Johan Galtung ger en bra överblick.

Eller ett utdrag ur Jake Lynch och Annabel McGoldricks ”Peace Journalism – What is it? How to do it?” som också är med i IMPACS handbok (länk ovan).
A checklist for conflict sensitive journalism
• Avoid reporting a conflict as consisting of two opposing sides. Find other affected interests and include their stories, opinions and goals. Interview merchants affected by the general strike, workers who are unable to work, refugees from the countryside who want an end to violence etc.
• Avoid defining the conflict by always quoting the leaders who make familiar demands. Go beyond the elites. Report the words of ordinary people who may voice the opinions shared by many.
• Avoid only reporting what divides the sides in conflict. Ask the opposing sides questions which may reveal common ground. Report on interests or goals which they may share.
• Avoid always focusing on the suffering and fear of only one side. Treat all sides’ suffering as equally newsworthy.
• Avoid words like devastated, tragedy and terrorized to describe what has been done to one group. These kinds of words put the reporter on one side. Do not use them yourself. Only quote someone else who uses
these words.
• Avoid emotional and imprecise words. Assassination is the murder of a head of state and no-one else. Massacre is the deliberate killing of innocent, unarmed civilians. Soldiers and policemen are not massacred.
Genocide means killing an entire people. Do not minimize suffering, but use strong language carefully.
• Avoid words like terrorist, extremist or fanatic. These words take sides, make the other side seem impossible to negotiate with. Call people what they call themselves.
• Avoid making an opinion into a fact. If someone claims something, state their name, so it is their opinion and not your fact.
• Avoid waiting for leaders on one side to offer solutions. Explore peace ideas wherever they come from. Put these ideas to the leaders and report their response.

As journalists, our most powerful tools are the words we use. And the pictures and sounds. We can use our tools to build understanding instead of fears and myths.

…handlar om ett ämne som jag skrivit flera gånger om på den här bloggen och på Al Hamatzav (här och här) : El’ad, Silwan och arkeologi. Rekommenderar varmt alla som besöker området att delta i någon av deras turer. Registrering på www.alt-arch.org, där det också finns mycket mer information, artiklar etc i ämnet. Läs Akiva Eldar i Haaretz The Very Eye of the Storm, och se  filmen Digging for Trouble på Youtube som jag tycker är suveränt bra.

Bonus: lite bilder…både från turen och från ett evenemang nyligen, när protesttältet firade ett år. Tältet fungerar i mycket som community center för invånarna, och dagen till ära hade man satt upp en fotoutställning med bilder från aktiviteterna. Barn från Silwan som deltar i ett musikprojekt höll en konsert. Publiken bestod av föräldrar och israeliska och internationella aktivister, de flesta från olika organisationer som driver projekt i Jerusalem. Träffade bl a en engelsman och en norsk tjej från EAPPI och en tysk kille från Willy Brandt Center.

Precis vid Dyngporten: gamla staden och Kotel (Västmuren) och Al Aqsa till vänster, Silwan till höger (Wadi Hilwe Street). Rakt fram ligger Olivberget med den judiska och andra begravningsplatser. Sten, sten och mer sten…

city of david

Bild från ”City of David”-parken emot judiska kvarteret i gamla staden. Al Aqsamosken ligger strax till höger om bilden.

Utgrävningar i Givati-parkeringen. Det är här som palestinierna och israeliska fredsorganisationer säger att El’ad planerar att bygga ett stort byggnadskomplex. Byggarbetena stoppades efter ett HD-beslut, men de arkeologiska utgrävningarna fortsätter. Petitionen, som bl a räcktes in av Peace Now tillsammans med palestinierna i Silwan, ligger fortfarande uppe i HD.

Bild från ”City of David”-parken ner mot al-Bustankvarteret. Den röda stenlagda vägen nere i dalen till vänster är en promenadväg som ska gå igenom ”King’s Garden”, som vissa anser varit platsen för Kung Davids privata trädgård. Husen i kvarteret, varav många eller alla har byggts utan byggnadslov är rivningshotade och enbart internationellt tryck har hittills förhindrat rivningarna. För mer om detta, kolla Ir Amims websida och speciellt dokumentet Home Demolition Guide . Bra, tydlig och väldigt läsvärd info angående byggnadslov (not), planering och husrivningar i Östra Jerusalem.

Murar. Exakt vilka murar som hör till vilken period är jag inte sååå bra på, men denna äldsta bit av Jerusalem har varit muromgärdad sedan ungefär 1400-talet fvt så vitt jag begripit. Sedan byggdes murarna om på lite olika ställen i olika epoker fram till det Andra Templets förstörelse 70 evt, och efter det förföll murarna i området då befolkningen koncentrerade sig i den ”övre staden”, ungefär området innanför dagens statsmurar som ju byggdes av Suleiman den Store (s arbetare, om vi ska vara noggranna. Inte tror jag att det var han som lade sten på sten)  när turkarna erövrade staden på 1500-talet.

Bara för att förtydliga: jag tycker att Jerusalems historia är oerhört fascinerande, både som en del av den judiska historien (mitt absoluta favoritämne, alla kategorier) och  i sin mångkulturella brokighet. Att göra arkeologiska utgrävningar är utmärkt. Det är kopplingen till en bosättarorganisation med syfte att driva ut palestinierna i området som jag tycker är mer än problematisk i detta högexplosiva område.

Bilder från fotoutställningen och konserten i protesttältet, 3 april 2009.

Titta, jag fick med Jawad – det är killen som står till vänster och pekar. Tjejen i ”I love you Silwan”-tröja jobbar frivilligt som musikinstruktör med barnen. Hon är holländska och gift med en israel som också är aktiv i byn.

Idag är det erev Pessach, och huset har övergått till matza-mode. Dessutom säger man idag Birkat Hachama , Välsignelsen över Solen, vilket man bara gör en gång vart 28-e år när solen enligt för mig rätt komplicerade matematiska beräkningar står i samma läge som den gjorde vid skapelsen. Så för mig är detta första gången. Välsignelsen lyder ungefär ”Välsignad vare du Herre, vår Gud, världens härskare, som skapar skapelsen” .

Den som påminde mig om detta var spinninginstruktören Nir, efter ett rätt hårt pass klockan åtta på morgonen tillsammans med tjugofem andra svettiga trogna. Det är för mig en av vitserna med en ”judisk stat” – att den judiska traditionen och kulturen helt ohämmat och självklart kan bli en del av något så prosaiskt som ett spinningpass på ett gym. I like.

Lilla hebreiskahörnet: om någon har en bättre översättning på ”oseh maaseh bereshit” så är ni välkomna att komma med förslag så ändrar jag. Ordagrant blir det ”som gör det förstas handling”, men ”maaseh bereshit” är en skapelsehandling och Bereshit, som betyder ”i början”, är det första ordet i (och därmed namnet på) boken Genesis eller första Moseboken. 

Nu ska jag laga mat. Chag kasher vesameach till alla som firar! Och kom ihåg att det är tre gånger så många kalorier i en matza som i en brödskiva.

Satt i bilen i morse och lyssnade på Idaat ash-Shams (Radio Ashams), en arabisktalande kanal från Nasaret (ett aningen slött försök att lära sig begripa mer arabiska) och fattade plötsligt att jag just hörde en intervju med Dr Abu al-Aish från Gaza. Intervjun innehöll ord som Gaza, kvinnor, flickor, judar, Israel, palestinier, rättvisa, fred, politik, men sedan på slutet också Nobel och ”vi tackar er, Dr Abu al Aish, som talat med oss från Canada”. Very interesting. Så nu när jag kom till jobbet kollade jag nyheterna och titta! Ynetnews berättade att han verkligen har nominerats till Nobels fredspris!

Jag vet inte vilka de andra kandidaterna är, men han är verkligen en genuint värdig potentiell pristagare. Så nu håller jag tummarna för Dr Abu al-Aish.

Netanyahu kan dra något gammalt över sig: detta är Liebermans regering. Netanyahu kan det här med PR och att uttrycka sig, medan Lieberman kör en något råare stil. Det tog honom ungefär tre sekunder att skapa rubriker och att orsaka protester både från Vita Huset och kvartettens Mellanösternutsände Tony Blair genom att förklara att Israel inte är förpliktigat till Annapolisprocessen.

Ärligt? Jag har svårt att bli speciellt upprörd. Det är snarare trevligt när någon säger exakt vad han eller hon tycker, så att det inte blir några missförstånd angående fredsviljan. Dessutom påstod Lieberman att Israel fortfarande är förpliktigat till Vägkartan för Fred, som ju utan några som helst tvivel talar om en tvåstatslösning. Men om Liebermans uttalanden får Obama och Blair och EU att vakna till liv och att inse att här bör man eventuellt göra något samordnat och konkret, så inte mig emot.

Det spelar ingen roll vad den diplomatiska planen kallas. Det spelar däremot enormt stor roll vad man implementerar på markytan, var och hur. Jag hoppas att Arbetarpartiet inom kort fattar att de är på fel tåg och att det här inte handlar om att ”ta ansvar för statens intressen” utan om att vara ett pyttelitet fikonlöv för Liebermans högerregering. De borde vara ärliga mot sig själva och sitta i opposition.

Haaretz