Anna Veeder

Som jag skrivit förut så är antisemitism och bojkottsrörelser mot Israel i Sverige något jag följer, men oftast ingenting jag själv skriver om eftersom jag inte känner mig tillräckligt hemmastadd i frågorna. Men just Jinges blogg, dess kommentarer och gästskribenter känner jag utmärkt väl till, och därför har det varit intressant och lärorikt att följa debatten i bloggar och tidningar efter att Ohly nämnt Jinge som nummer två på hans favoritblogglista.

När nu Ohly kommenterar bloggen i Expo så tycker jag alltså det är värt att uppmärksammas. ”Jinge är inte antisemit”, säger Ohly. Men på frågan ”Nu när ni har tittat på den här så har ni ändå kommit fram till att den innehåller vad man skulle kunna kalla för antisemitiskt material? svarar Ohly:

” Ja, definitivt. Sådant som, även om det kanske inte är öppet antisemitiskt, är skrivet i en antisemitisk ton. Satt i ett sammanhang blir det rent vedervärdigt därför att det är ett sätt att knyta samman staten Israels olika förbrytelse och brottsligheter med den judiska befolkningen och det är en argumentation som jag menar till varje pris måste undvikas för att den är rent rasistisk.”

Jag gissar att  Jonathan , Charlotte och andra kommer att ha en del intressant att säga om den här intervjun. Så jag nöjer mig med att påpeka att argumentet ”dåligt omdöme” är lite svårt att ta på allvar för någon som följt Jinges blogg en längre tid eller rentav försökt kommentera där. Jinge har totalkoll på varenda komma på sin blogg. Inklusive alla de komman som Lasse Wilhelmsson skriver, som gästbloggare och kommentator. 

Nu väntar jag med spänning på Jinges kommentar till Ohlys intervju. Hur vore det med en liten konspirationsteori? Är det sionisterna som varit framme med påtryckningar, månne? :)

…och lämnar Netanyahu åt sitt öde, tillsammans med sina 65 ”naturliga partners” på högerkanten. Have a nice day.  

Schysst jobbat av Livni.

Nu vill vi se att Netanyahu är lika konsekvent med att vägra att acceptera en tvåstatslösning och utrymning av bosättningar när han åker och hälsar på Obama nästa gång. Det är ju inte så att någon i Vita Huset missat varför Livni avstår från att bli vice premiärminister och annat trevligt.

Nu vill åtminstone jag också se hur många Kadimamedlemmar, förutom Avigdor Yitzhaki som för några år sedan högtidligt deklarerade att han ”aldrig i livet skulle gå tillbaka till Likud och hjälpa till att göra Bibi till premiärminister igen” och idag är medlem i Bibis 100-dagar-team, diskret packar väskorna och byter partibeteckning till Likud i utbyte mot någon liten trevlig förmån.

Sedan hoppas jag faktiskt att både EU och Obama fattar att det är dags att sätta lite konkret press på den israeliska regeringen och kräva att den upprätthåller ingångna avtal, som t ex det som Ariel Sharon gav Bush angående att alla bosättningar som byggts efter mars 2001 skulle plockas ner.  Detta har inget med vägkartan att göra utan är ett israeliskt löfte till USA. Obama vet förmodligen också vad byggnadsplanerna i E1 innebär. Upp till bevis.

Amos Gilad har aldrig varit någon av mina favoriter, och med den här artikeln av Akiva Eldar förstår jag nu varför.

Läs. Speciellt om Camp David och ”det-finns-ingen-partner”. Läs om vad MI enligt andra officerare ansåg att Arafat var beredd att gå med på (inte helt överraskande exakt samma principer som förekommer i Geneveinitiativet).  För sent. Men ändå.

De nya Knessetledamöterna har redan fått sin första runda i Knesset och ingående förklaringar om rättigheter (lön, bil, telefoner, budget för kontakt med allmänheten, osv) , skyldigheter och förbud (generellt rökförbud gäller i Knesset).

En av de nya Knessetledamöterna är Kahanelärjungen Michael Ben Ari, som med sina ”mediarådgivare” Itamar Ben Gvir och Baruch Marzel säkert kommer att liva upp Knesset litegrann. En annan nykomling är Hanin Zouabi från Baladpartiet, som är den första kvinnan att landa i Knesset på en arabisk lista (arabiska kvinnor  har tidigare kommit in på bl a Arbetarpartiets lista, Nadia Hilu för att ta ett exempel).

Det är lite kul att den första Knessetledamot som jag personligen haft kontakt med kommer just från Balad…för ungefär ett år sedan jobbade jag litegrann, väldigt väldigt lite, som frivillig på organisationen I’lam i Nasaret med att korrekturläsa bidragsansökningar på engelska – för just Hanin. Hon var direktor för organisationen och ansvarig för det mesta. Under den korta period som vi jobbade tillsammans så fick jag ett tydligt intryck av en enormt stark, intelligent och rak kvinna som inte är rädd att stå för sina åsikter. Hanin kan perfekt hebreiska, engelska och arabiska, och har om jag inte minns fel en MA i journalistik. Hon är muslim, inte religiös (då skulle Balad förmodligen vara fel ställe), fastar om jag inte minns fel igen inte på Ramadan, och kan trots sitt späda yttre sätta avsevärt mycket större killar på plats. Oh, och jag glömde: hon är i övre 30-årsåldern, ogift och pretty (fast alltså råtuff).

Det ska bli väldigt roligt att se hur hon klarar sig i Knesset.

Jpost om valet, antalet kvinnor i Knesset och om Hanin

Efter Melodifestivalen, några olympiska medaljer, Nobelpriset i ekonomi och Bar Rafaeli som cover på Sports Illustrated är nu förväntningarna uppskruvade inför kvällens Oscarsgala. Ska Israel (inte Ari Folman, om någon trodde det. Det här är en kollektiv grej, speciellt som de flesta män i åldrarna 40-55 förmodligen har någon form av erfarenhet av strider i Libanon) vinna Oscarsstatyetten eller inte??

Jag tänker faktiskt kolla, om det inte är för trist och tar för lång tid (se Melodifestivalen som jag inte sett ungefär sedan Carola och Pernilla Wahlgren, minns någon dem?), även om jag föredrar att Israel utmärker sig i sammanhang som inte nödvändigtvis har med krig och krigstrauman att göra. Det finns tillräckligt med sådant redan för att producera konstnärligt material av alla slag i de närmaste tvåhundra åren eller så.

Idag går partierna till Shimon Peres och säger vem de anser bör få uppdraget att (försöka) bilda regering: Zipi Livni, Binyamin Netanyahu eller ingen alls.

Arbetarpartiet går i opposition och kommer inte att rekommendera någon alls. Meretz går också i opposition och kommer inte heller att rekommendera någon alls. Visserligen hade de sagt innan valen att de skulle rekommendera Livni, men efter hennes flört med Lieberman så är hon ute i kylan (nå ja, tre mandat, men ändå).

Nu säger Lieberman att han kommer att rekommendera Netanyahu, på villkor att denne bildar en nationell samlingsregering. Vilket förmodligen enligt Lieberman betyder Likud, Kadima, Israel Beiteinu – alltså en sekulär högerregering. Som jag skrivit förut är Israel Beiteinus politik inte riktigt sams med Shas och de ultraortodoxa. En så kallat snäv högerregering – Likud, Shas, ultraortodoxa, Nationella Unionen, Habayit Hayehudi och Lieberman – skulle inte sitta länge, och trots Netanyahus snack om våra ”naturliga partners i högerblocket” så är det ungefär den sista regering han vill visa upp. Pest och kolera.

Trycket på Livni att ansluta sig en regering under Netanyahu kommer att öka enormt. Kadimas politiker vill ha en fin stol att sitta på, och ideologiskt sett har många av dem inga problem alls att sitta varken med Lieberman eller med Likud. Tänk Shaul Mofaz, Avi Dichter, Zachi Hanegbi, men även Haim Ramon och Dalia Itzik. Det kommer att talas mycket om ”pragmatism” , ”ansvarstagande” och ”statens bästa” inom den närmaste tiden.

”En ”nationell samlingsregering” är alltid en ”nationell förlamningsregering”, sade Yossi Beilin i radion i morse. Jag håller med. En regering Likud-Kadima-Israel Beiteinu kan nog ta hand om ekonomin, vägbyggen, det nya husprojektet (650 miljoner shekel) till premiärministern och att bygga färdigt den atomsäkra bunkern i bergen utanför Jerusalem. Den kommer förmodligen också bygga E1-området fram till Maale Adumim. Eventuellt lyckas de också genomföra en fångutväxling för att få ut Gilad Shalit, om inte den nuvarande regeringen hinner före. Men någon politisk process värd namnet är helt otänkbart – om inte Barack Obama och den ekonomiska krisen visar sig skickligare med tumskruvarna än väntat.

Uppdatering: utmärkt artikel av Gideon Levy, Netanyahu – put your money where your mouth is . I åratal har högern, inklusive Netanyahu, förklarat att bara de kan ta itu med Iran, Hamas, Hizbollah och palestinierna. Och med de ekonomiska problemen i Israel. Så varför denna vånda? Netanyahu har 65 mandat på högersidan. Go for it.

Meir Shitrit får också pluspoäng för att i radion tydligt förespråka att Kadima går i opposition. Men innan jag hört gänget jag räknade upp ovan uttala sig så är jag inte övertygad.

Det där med humor är svårt…jag vet inte hur man säger ”kränkt” på hebreiska, men fenomenet existerar uppenbarligen. Här säger man nog snarare att man är sårad, upprörd eller förödmjukad.

Två aktuella exempel:

Lior Shlein gjorde en parodi på Jungfru Maria och fick upprörda protestbrev från kristna och muslimer i Israel som nu ska försöka övertyga påven Benedict att inte komma till Israel som planerat i maj 2009. Shlein bad om ursäkt.

Enligt Haaretz  kräver Förintelseöverlevande att ett klipp på Youtube (hittar inte…) från filmen ”Der Untergang” ska tas bort. Klippet visar ett stycke ur filmen där Hitler klagar över bristen på parkeringsplatser i Tel Aviv – ett välkänt fenomen för oss som bor här.

Ta bort? Be om ursäkt? Jag tycker å ena sidan att man inte kan skoja om allt, men ibland kan humor faktiskt vara ett effektivt sätt att hantera verkligheten i all dess tragedi. Men det är klart att det finns gränser. Frågan är vilka, och om folk alltid ska ha vetorätt mot absolut allting. En rekommendation: istället för att göra sig rolig över andra grupper är lite självironi ett bra alternativ.

Uppdatering: hittade just länk både till den hebreiska (orginal)versionen och till den engelska :) …Det är faktiskt rätt roligt, speciellt när man parallellt hör det tyska orginalet i bakgrunden. Och rätt harmlöst, egentligen.

De få helger som jag av någon anledning inte lyckats köpa Yediot Aharonot och läsa dess helgbilaga är alltid präglade av tomhet…speciellt som mycket av den  inte går att läsa på engelska eller ens på hebreiska på nätet.

Nu såg jag dock en opinionsartikel av min absoluta favoritkolumnist B. Michael på ynetnews – inte bara en utan två gånger. De som läser hebreiska rekommenderas dock att köpa en tidning och läsa orginalet, speciellt ni som har vett att uppskatta inte bara innehållet utan också språket. Ska hålla utkik efter mer.

Meir Shitrit sade just i radion att Kadima inte lämnade Likud för att upprätthålla en ”storisraelisk” politik (Eretz Israel Hashlema), och det har han ju rätt i. Lieberman vägrade i morse fortfarande att uttryckligen säga vem han kommer att rekommendera som premiärminister, men sade att han ”bestämt sig” och det lutar förmodligen åt Netanyahu. Trots detta fortsätter förhandlingarna med Kadima, och det kommer väl att jobbas rätt frenetiskt bakom kulisserna inom de närmaste dagarna.

Men om Peres bestämmer sig för att ge Netanyahu uppdraget att bilda regering, så bör Kadima och Arbetarpartiet gå i opposition. Det är inte så smärtsamt som det verkar. Låt Netanyahu försöka föra en vettig ekonomisk politik med Shas och de ultraortodoxa i regeringen, och låt honom försöka föra en vettig utrikespolitik med Lieberman och Nationella Unionen i regeringen (för att inte nämna Benny Begin, Bogi Yaalon och varför inte Moshe Feiglin, som alla samsas i Likuds egna led).

Det skulle bli smärtsamt, ja. Men det skulle få högern att äntligen ta ansvar för resultatet av sin egen politik. Och Eretz Nehederet får en chans att göra politisk satir i världsklass. Sorgligt bara att vi alla kommer att få betala för den.

Kadima fick flest röster, men högerblocket (som inte direkt är något enhetligt block utan helt enkelt de religiösa och sekulära högerpartier som motsätter sig en palestinsk stat inklusive att östra  Jerusalem blir palestinsk huvudstad) fick majoritet i Knesset…så alternativen ser just nu ut så här:

1. Högerblocket med Netanyahu i spetsen bildar regering (Likud, ultraortodoxa, Shas, Lieberman, Nationella Unionen).

2. Tzipi Livni bildar nationell samlingsregering med Likud och Arbetarpartiet. 

Alternativ 1: fredsprocessen läggs officiellt ner och regeringen går på kollisionskurs med EU och Obama. Och med en rätt stor del av den sekulära mitten-vänsterbefolkningen i Israel, som inte nödvändigtvis är jätteglad över att ha en ultrareligiös-ultranationell regering där Likud är det element som är mest vänstersekulärt (ta in det där sista igen).

Alternativ 2: inte vansinnigt aktuellt, med tanke på att Likud vill leda, inte bli ledda av en Quinna, att de dessutom har fundamentalt olika syn på det här med en tvåstatslösning (tänk Benny Begin, tänk Bogi Yaalon),  och att Ehud Barak är svag.

Jag tror ändå att Netanyahu, trots sitt självsäkra sätt, inte är helt säker på att han vill sitta som vänsterrepresentant i en ultrareligiös ultranationalistregering, och kommer att försöka få in Livni i regeringen för att hjälpa honom ner från trädet. Frågan är i så fall hur Kadima förhåller sig – sitta med Shas och ultraortodoxa och nationella unionen och Lieberman, eller gå i opposition? Faller partiet sönder så snart det inte är i regeringsställning, som så många i det gamla Likud hoppas?

Jag avstår från prognoser eftersom jag hade fel i min förra prognos…småpartierna kom inte in, förmodligen för att många i sista stund röstade på Kadima för att om möjligt stoppa Bibi och Lieberman  istället för på småpartier på vänsterkanten. Trist, men kanske oundvikligt.

Den lite skadeglada i mig skulle dock tycka att det vore bra med en ren högerregering, så får vi se hur de löser alla våra problem utan att kunna gnälla på att ”vänstern” bakbinder dem. Gå till Obama, åk till Mubarak, få ut Gilad Shalit utan att släppa några fångar med ”blod på sina händer”. Se hur den internationella opinionen förhåller sig. Så får vi se hur det går i nästa val.

SvD