Anna Veeder

Gillar sajten Newsmill och kunde inte motstå frestelsen att skriva två grejor där…en till minne av mordet på Yitzhak Rabin, som i år föll på samma dag som det amerikanska presidentvalet (hade missat det, hrm) men det gick bra ändå, och lite om bosättningspolitiken. Sedan en till som handlar om Hillary och lite omtugg om bosättningspolitiken. Läs här , eller här.

Balanserat och inte speciellt provokativt, tycker jag, men ändå retade (som vanligt) några upp sig lite. Men håll med om att Liza Marklund-tjafset är mycket mera lättfattligt och fantasieggande än de här tunga Mellanösterngrejorna, med 70-80 raketer på några dagar, en humanitär kris i Gaza och en eventuellt nära förestående israelisk attack mot Gazaremsan. Har alltid haft en känsla av att vara intresserad av saker som är out, men… I morgon ska jag åka på en alternativ arkeologi-tur i Silwan.

De som läst mina inlägg på Al Hamatzav har redan sett lite bilder och hört om mitt olivplockande, men den riktigt officiella versionen publicerades i Fredstidningen Pax, Aktivism i olivlunden. Eftersom bilderna inte publicerades på nätet så får ni ett smakprov här istället.

”Vad är ”äkta” judendom? Ska Israel bestämma det?” frågade Donnie Hartman i Judisk Krönika  (4/08). Frågar man vissa rabbinska domstolar i Israel så blir svaret förmodligen ja. Och inte vem som helst i Israel, utan den högsta rabbinska domstolen i Jerusalem. Läs gärna alla väldigt angelägna, välskrivna och intressanta artiklar på ämnet som publicerades i det numret…inklusive min. Lovar att skriva en follow up, om inte i Judisk Krönika så på bloggen. Petitionen ligger fortfarande i HD och dammar, så vitt jag vet.

I samband med Israels 60-årsjubileum bad Kyrkans Tidning mig att göra ett reportage om kibbutzerna, då och nu…och det kunde jag ju inte motstå? Så jag tog med mig Maria på utflykt till Yad Mordechai, fyra kilometer från Gazaremsan, där vi besökte museet och pratade med några av medlemmarna om då och nu. Sedan ringde jag förstås min f d volontärledare Eva Chiel för att få med hennes 30-åriga erfarenhet av volontärer, och som grädde på moset passade jag på att intervjua den f d Saridvolontären Maria Wålsten (vad vore livet utan vänner?). Artikeln finns inte på nätet, men publicerades i Kyrkans Tidning i maj 2008.

I snart 100 år har kibbutzrörelsen varit ett av det israeliska samhällets mest kända fenomen, med ett enormt politiskt och kulturellt inflytande över staten Israels 60-åriga historia. Idag finns dock inte mycket kvar av de första bosättarnas kompromisslösa kollektivism. Istället för Marx idealistiska ”Av var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov” är mottot idag snarare ”Volvo, villa, vovve”

På kibbutz Yad Mordechai, strategiskt belägen vid huvudvägen fyra kilometer norr om Gazaremsan, är historien ständigt närvarande. Högst uppe på en kulle, omgiven av cypresser, pinjer och lilablommande jacarandaträd, står en staty av ledaren för det judiska upproret i Warszawas getto, Mordechai Anielewicz, som med en granat i handen vakar över kibbutzen. Bakom honom syns det sönderskjutna vattentornet – ett minne från den egyptiska arméns luft- och artilleriattacker mot kibbutzen i maj 1948. 1968 invigde kibbutzen ett museum, ”Från Förintelse till Återuppståndelse”, som förevigar båda händelserna.

-Majoriteten av besökarna är turister, pensionärsgrupper och soldater, berättar museets föreståndare Vered Bar Semech. Skolklasser kommer inte längre på grund av hotet från Qassamraketerna.

Inga raketer har hittills slagit ner på kibbutzens bebyggda område utan bara runtomkring på fälten. Sirener varnar för inkommande raketer och barnhusen har fått en överbyggnad av betong, men i övrigt fortsätter kibbutzmedlemmarna att leva som vanligt.

-En kibbutz som gått igenom vad vi gjorde i självständighetskriget blir inte upprörd över några Qassamraketer, förklarar Vered.

Rachel Eshchar var ett halvår gammal när staten Israel utropades. Hennes far dödades i självständighetskriget 1948, hennes bror i Yom Kippurkriget 1973.

-Jag evakuerades tillsammans med de andra barnen natten till den 19 maj 1948, berättar hon. Mamma och pappa stannade kvar för att kämpa, och pappa dödades den första dagen…han var då 34 år.

Efter fem dagars hårda strider hade 23 av kibbutzens 130 medlemmar dödats och ammunitionen tagit slut. De överlevande drog sig tillbaka norrut. Egyptiska styrkor intog kibbutzen till i december 1948, då israeliska Givati-styrkor erövrade området och kibbutzmedlemmarna kunde återvända.

Jordbruket – spannmål, citrusodlingar, avocado, hönsuppfödning och mjölkproduktion – var och är en viktig näringsgren, som idag kompletterats med turism och industri. Yad Mordechais främsta varumärke är honungsproduktionen, som startade på 40-talet efter att några av medlemmarna lärt sig biodling av engelska och australiska soldater i Netanya. Produkterna från biodlingen används också för att framställa sjukdomsförebyggande preparat, främst propolis som hjälper mot förkylningar.

Även ideologiskt har kibbutzen genomgått förändringar. Kollektivets ideal har fått vika undan för mer individualism, främst på grund av de yngre generationernas krav och influenser utifrån. Principen ”lika lön för alla” har ersatts med ett differentiellt lönesystem. Medlemmarna betalar för maten, och barnen sover hemma.

-Efter Gulfkriget fortsatte barnen på Yad Mordechai att sova i barnhusen fram till 1993, berättar Rachel. som hela sitt liv jobbat i kibbutzens barn- och ungdomsverksamhet. Men sedan övergick vi till familjeboende. Samtidigt utvidgades skolan. Vi började ta in barn utifrån, först från andra kibbutzer, sedan etiopiska barn från Sderot och barn från Ashkelon. Idag är kibbutzbarn inte annorlunda än stadsbarn.

-Idag måste vi lära dem saker som förr var självklara, som att dela med sig, att ta ansvar, att samarbeta. Men samtidigt är detta en naturlig utveckling. Kibbutzkonceptet var utmärkt för sin tid, men idag är samhället annorlunda, konstaterar Rachel.

Rachel berättar om hur de förr ofta samlade material från fälten när de var ute på utflykt med barnen. Väl hemma lades allt i en hög, och varje barn tog vad han eller hon ville och gjorde ett collage. Men efter att de övergått till familjeboende vägrade barnen lämna ifrån sig det de samlat in till de andra – de ville behålla det för sig själva.

I jämförelse med det storslagna 60-årsfirandet i Israels städer gick självständighetsdagen på Yad Mordechai väldigt lugnt och städat till, och inskränkte sig till en gemensam familjefest dagen efter med aktiviteter för barnen och traditionellt grillande.

Förändringarna har också påverkat en annan klassisk kibbutzföreteelse: de svenska volontärerna. Eva Chiel, svensk-judinna från Malmö, var i över 30 år volontäransvarig på kibbutz Sarid i Yizreeldalen i norra Israel.

-Volontärströmmen började efter sexdagarskriget 1967, då många solidariserade sig med Israel, berättar Eva. 1968 och 1969 hade vi så många frivilliga att vi fick sätta upp tält vid simbassängen.

I genomsnitt befann sig 40-50 volontärer på kibbutzen – en tredjedel av dem svenskar. De arbetade på fälten, i fruktodlingarna, på fabriken och i köket. I utbyte fick de mat, husrum, basförnödenheter, lite fickpengar, en eller annan utflykt, möjligheten att träffa människor från hela världen – och så sola och festa förstås.

Under 90-talet avtog strömmen från Väst- och Nordeuropa, och i samband men andra intifadans utbrott år 2000 upphörde svenskarna helt att komma. Interna förändringar på kibbutzen gjorde verksamheten överflödig, och år 2005 slutade kibbutz Sarid officiellt att ta emot volontärer.

-Det var i längden ineffektivt med folk som kom och gick – innan man hunnit lära dem något så skulle de åka igen, förklarar Eva. Volontärerna jobbade högst sex timmar om dagen. Thailändare var ett mycket bättre alternativ: de kom för att jobba och tjäna pengar, stannade länge, var inte ständigt bakfulla och hade inte party från dagen de kom till dagen de lämnade kibbutzen.

För många av ex-volontärerna var kibbutzvistelsen en väldigt positiv och speciell upplevelse. Många håller kontakten – förr genom att skriva brev, ringa eller hälsa på, idag genom Kibbutz Sarid Volunteers-gruppen på Facebook.

Maria Wålsten, idag direktor för den kristna folkbildningsorganisationen Bilda i Jerusalem, tillbringade våren 1990 en tid som volontär på kibbutz Sarid.

-För mig var kibbutzvistelsen ett stort äventyr, berättar hon. Jag jobbade i köket, på fälten och i fabriken med att klistra etiketter på förpackningar. Eftersom jag var den enda som tog arbetet seriöst blev jag ”en i gänget” och satt och fikade med kibbutzmedlemmarna. En av dem hette Israel och hade varit med på Exodus. Att få höra historierna från människor som varit med var en otroligt speciell känsla.

Maria förklarar att hon då var helt okunnig om intifadan och palestiniernas situation. Idag, efter att ha bott i två år i östra Jerusalem och konfronterats med den palestinska verkligheten, säger hon att kibbutzvistelsen hjälpt henne få ett bredare perspektiv på situationen.

-Kibbutzvistelsen har gjort det lättare för mig att förstå varför israeler ser verkligheten som de gör, förklarar hon. Detta är något jag försöker ta upp och problematisera i mitt arbete – att det är viktigt att kunna se alla människors perspektiv, inte bara sin egen lilla vinkel.

Artikeln bygger på ett reportage från Vanity Fair (april 08) om USA:s militära och politiska stöd till Fatah efter Hamas valseger i februari 2006 och dess konsekvenser för händelseutvecklingen, men jag har också plockat in information från andra källor. Speciellt tack till Roy B. Alterman som bidrog med kloka funderingar och synpunkter, och till Mike Kushner för hjälp med översättning av militära begrepp. Publicerades i Svensk Linje , juni 2008.

Besök i flyktinglägret nära Ketziot, samtal med sudanesiska och eritreanska flyktingar i Tel Aviv och några människorättsorganisationer som arbetar med flyktingarna. Artikeln publicerades på Amnesty Press hemsida, juni 2008 under rubriken Flykten från Afrika till Israel .

Den här artikeln har nog inte tappat speciellt mycket av sin aktualitet sedan den publicerades i Fredstidningen Pax för ett år sedan..Israeliska HD – fredsrörelsens nya arena.

Under ett seminarium organiserat av Shatil i Haifa fick jag höra talas om Nissa wa-Afaq, en muslimsk religiös feministisk organisation baserad i Kafr Qar’a, inte så långt ifrån där jag bor. Så jag åkte dit och intervjuade Saidah, och blev bjuden på lunch…Artikeln publicerades i Kyrkans Tidning i november 2007. Finns inte på nätet, så här är orginalet.

Med religionen som vapen

I vardagsrummet i en ljus lägenhet i ett av de muslimska kvarteren i Nasaret sitter femton eleganta, beslöjade kvinnor samlade. Förtroligheten och värmen mellan dem är tydlig, likaså vördnaden de alla hyser för Jayidah, den glada, mörkt rödhåriga kvinnan som varit deras handledare i en kurs om kvinnans ställning i islam enligt en alternativ feministisk uttolkning av Koranen. Som avslutning på kursen har Jayidah bjudit in dem på lunch hemma hos sig.

-Jayidah har lärt oss att se på oss själva som kvinnor och på vår religion med stolthet, förklarar en av kvinnorna. Förut när vi hörde nedsättande tal om kvinnor i religionens namn så accepterade vi det. Idag är det precis tvärtom: vi har sett att religionen ger kvinnan en mycket bättre ställning än den hon har idag i det arabiska samhället.

Jayidah ser både glad och förlägen ut och passar på att bjuda in kvinnorna att ta för sig av maten: färggranna sallader, fat med tahina och hummus, grön tabbouleh med krossat vete och massor av persilja, gröna och svarta oliver, stora fat med doftande nygrillade kyckling- och lammspett, glaskaraffer med iskall citrondryck med mynta och varmt ångande pitabröd. Strax sitter alla runt borden, trugar i varandra mer mat (”du bara måste smaka på de här lammspetten! Vill du inte ha lite mer tabbouleh?”) och pratar livligt med varandra.

Kursen organiserades av Nissa wa-Afaq, ”Kvinnor och Horisonter”, en feministisk palestinsk-arabisk organisation med centrum i Kufr Qari’ i norra Israel. Kärnan består av ett tiotal kvinnor som strävar efter att öka kvinnors rättigheter i den palestinsk-arabiska sektorn i Israel genom en liberal och modern tolkning av de islamska heliga texterna.

-Den islamska kulturen påverkar alla, såväl muslimska som drusiska och kristna kvinnor, berättar Saidah Mohsen-Byadsi som leder Nissa wa-Afaq. Vår organisation är feministisk och arbetar för kvinnors frigörelse. Det som utmärker oss är att vi talar samma språk som det samhälle vi lever i – ett religiöst, traditionellt präglat språk.

Saidah, själv utbildad advokat, betonar att religionen alltid varit en viktig del av hennes identitet. Hennes feministiska världsåskådning utvecklades under de sex år som hon jobbade i den islamska Shariadomstolen i Nasaret med att representera kvinnor i tvister angående skilsmässor, vårdnadsrätt och underhåll. De flesta familjemål i den palestinsk-arabiska sektorn i Israel avgörs i religiösa domstolar.

-Jag varseblev gång på gång hur hjälplösa kvinnorna var, säger hon. Den religiösa lagen tolkas alltid till männens fördel.

Huvuddelen av Nissa wa-Afaqs aktiviteter koncentreras kring föredrag och kurser, där kvinnorna tillsammans studerar utvalda stycken ur de religiösa texterna som haft avgörande inflytande på kvinnornas ställning i samhället.

-Vi tolkar inte texterna själva utan stödjer oss på andras utläggningar, betonar Saidah. En alternativ utläggning av Koranen och islamska skrifter har existerat sedan islams uppkomst, men den traditionella patriarkala utläggningen har alltid dominerat och används även idag som ett ekonomiskt, socialt och politiskt verktyg för att männen ska kunna behålla makten över kvinnorna.

Som exempel nämner hon den bibliska historien om arvssynden, som inte finns i Koranen men som ändå används för att visa att kvinnan är nära Satan, hon förför och använder trick och list för att nå sina mål. I frågan om äktenskapsbrott så ser Koranen mannen och kvinnan som lika ansvariga och kräver dessutom fyra ögonvittnen för att förseelsen ska anses bevisad. I praktiken händer det däremot ofta att en man som misstänker att hans dotter, syster eller fru har varit inblandad i någon form av relation med en annan man attackerar henne och ibland dödar henne.

Kvinnors arvsrätt är en annan viktig fråga som Nissa wa-Afaq drivit en kampanj om de senaste månaderna
-Enligt kristendomen så har kvinnor samma arvsrätt som män, enligt islam har de rätt till hälften, berättar Saidah. Men i praktiken görs starka påtryckningar på kvinnan att helt avstå från arvet. De manliga familjemedlemmarna säger att hon borde skämmas för att hon vill överföra faderns egendom till hennes mans familj. Skam och hot om bann är ett lika starkt påtryckningsmedel hos kristna och drusiska kvinnor som hos muslimska. Och även om Koranen bara ger kvinnan hälften av mannens arvsrätt, så finns det ingenting som säger att det är förbjudet för fadern att fördela arvet jämlikt

Nissa wa-Afaqs ideologi har tidvis rönt skarp kritik. Feministiska organisationer har protesterat emot att principen om fullständig jämlikhet mellan könen inte upprätthålls. Den konservativa norra grenen av den islamiska rörelsen i Israel fördömde år 2005 offentligt Nissa wa-Afaqs aktiviteter, vilket ledde till en drastisk minskning i antalet kvinnliga deltagare.

-Religionen ger inte alltid kvinnan fullständigt jämlika rättigheter, men vår utläggning av texten innebär ändå en enorm förbättring för religiösa kvinnor jämfört med situationen idag, kontrar Saidah. Den islamiska rörelsen vill behålla sitt monopol för att sprida sina egna patriarkaliska och konservativa budskap. Genom att gå in på deras eget territorium och bryta tabut att religion bara är någonting för män så utgör vi ett reellt hot.

Kvinnornas egna utsagor vittnar om att kursen betytt mycket för dem, både intellektuellt och i deras personliga utveckling.

-Innan jag deltog i kursen så stannade jag alltid bara hemma eller besökte mina föräldrars hus, berättar 27-åriga fembarnsmamman Nasreen. Tack vare kursen är jag idag mycket starkare, gladare och öppnare. Jag har börjat en sykurs och hoppas att jag ska kunna hitta ett jobb. Jag uppfostrar barnen annorlunda – jag vill att de ska bli självständiga och tro på sig själva.

-Den viktigaste frågan för kvinnor är att få tillgång till utbildning så att de kan arbeta och bli ekonomiskt självständiga, betonar Umm Khaled som själv har en universitetsexamen i pedagogik. Till skillnad från vad många män här anser så ger utbildningen och arbetet heder till kvinnan. Nissa wa-Afaqs kurser visar att vi inte behöver lämna religionen för att nå självständighet och få respekt. Vi kan fortsätta vara de vi är – och samtidigt förändra samhället inifrån.