Apropå bosättningar och apartheidstat

För ett tag sedan tog jag upp vänsterns argument för en omedelbar implementation av tvåstatslösningen: om Israel fortsätter att bygga ut bosättningarna och därmed omöjliggör en tvåstatslösning kommer man förr eller senare ställas inför kravet att ge palestinierna rösträtt. Vilket skulle leda till en palestinsk stat (och innebära slutet på Israel som en stat med judisk majoritet). Alternativt - man ger dem inte rösträtt, och då får vi en klassisk apartheidstat (vilket skulle innebära slutet på Israel som demokrati). Därför, om vi vill behålla Israel som en demokratisk stat med en judisk majoritet, så är bosättningsbyggandet i de ockuperade områdena inte i Israels intresse utan en väldigt tung last att bära - både ekonomiskt, politiskt och militärt - för det israeliska samhället.

 Samma argument används nu även av Olmert i en intervju till Nahum Barnea i Yediots helgbilaga. I intervjun sade Olmert också att det inte finns något val, de utposter som Israel har lovat USA att utrymma måste helt enkelt utrymmas.

 Utmärkt talat. Men det handlar inte först och främst om utposter. Haaretz utvecklar temat i en ledare med rubriken “ett stopp - inte ett uppehåll” (av byggandet i bosättningarna alltså). Frågan är var E1 passar in i det här, och byggandet runt Maale Adumim. Att som med vägspärrarna ta bort några här och sätta upp tre lite längre bort kommer eventuellt att fungera i praktiken, som det alltid gjort förut, men inom kort leder det till något av de ovan nämnda alternativen.

“Blink-politiken” (så kallas systemet som låter politiker låtsas som om de inte har en aning om hur bosättningarna byggs ut och nya kommer till - de “blinkade” nämligen just som de såg något olagligt, och svävar alltså i ovetande om vad som sker) måste upphöra. Och den som måste ta ansvaret är just Olmert. Stoppar han byggnadsplanerna i E1 så menar han eventuellt allvar. Låter han dem pågå så kunde han lika gärna låtit bli att åka till Annapolis. Time to deliver.