Anna Veeder

Tid har alla lika mycket, frågan är väl hur man väljer att prioritera den…och just nu så verkar det en bra idé att koncentrera sig lite mer på studier och arbete, och mindre på bloggen. Och en icke-uppdaterad blogg blir snabbt irrelevant. Så tills vidare nöjer jag med att posta inlägg med ojämna mellanrum på Al Hamatzav. Slutgiltigt? Ingen aning. Planer är till för att ändras.

Röda Korset, en organisation vars huvudsakliga policy är att arbeta humanitärt och avstå från att uttrycka politiska åsikter (därmed inte sagt att de inte har några), har i en ny rapport (”Dignity Denied”) om den svåra humanitära situationen i Gaza och på Västbanken gjort avsteg från denna princip. Organisationen kräver omedelbar politisk handling för att kunna hantera krisen, och säger att i den nuvarande situationen räcker det inte med humanitär hjälp (BBC).

 Rapporten publiceras lägligt före givarkonferensen som ska hållas i Paris på måndag. Men egentligen innehåller den ingenting nytt. Världsbanken gav ut en mer omfattande rapport för något halvår sedan, som ingående beskrev den ekonomiska krisen på Västbanken och i Gaza, dess orsaker och konsekvenser. Slutsats: utan rörelsefrihet så kan ekonomin inte byggas upp igen.

 Vad alla de här rapporterna saknar är en analys av maktkampen i den palestinska myndigheten, och att det palestinska samhället numera är geografiskt och politiskt splittrat på ett närmast oöverkommeligt sätt (jfr Al-Hamatzav). Röda Korset konstaterar att palestinska militanta grupper skjuter raketer mot Israel dagligen, och att Israel har säkerhetsbehov som måste tillfredsställas. Men de säger också att dessa säkerhetsbehov måste balanseras gentemot inskränkningarna på civila palestiniers fri- och rättigheter, och att detta inte sker idag.

 Så långt har jag inte mycket att invända. Varken Röda Korset eller Världsbanken ljuger. I sina rapporter beskriver de verifierbara fakta som vem som helst som åker omkring lite i området eller läser in sig litegrann kan varsebli. Frågan är hur man ser det hela ur ett litet bredare perspektiv – det iranska och syriska inflytandet till exempel. Hamasledaren Khaled Mashaal sitter inte instängd i Gaza, han sitter i Damaskus. Går det att påverka honom på något sätt? Kan han bli en del av en lösning istället för ett problem? Vad spelar saudierna för en roll? Vad händer med vapensmugglingen från Egypten till Gazaremsan om Israel öppnar gränserna? Får vi Hizbollah i Gaza då?

 Röda Korset har rätt i att kräva en politisk lösning. Jag vill också se en politisk lösning. Frågan är vem och hur. Den israeliska regeringen kan inte tillåta sig att lätta på trycket mot Gaza om resultatet blir tre självmordsbombningar i Tel Aviv inom loppet av en månad. Den israeliska befolkningen kommer i en sådan situation att kräva att regeringen avgår omedelbart. Minnet från Osloavtalet, då Israel gav den palestinska myndigheten gevär som några år senare användes för att skjuta ihjäl israeler på vägarna eller i städerna, är alltför färskt.

Är inte säker på vad Amani och Hedva skulle tycka om det här, men…what the heck. Folk är olika. En av mina palestinska tjejkompisar i Israel är sportlärare, en annan är rättrogen muslim och revisor, en tredje är feminist och socialarbetare. Så bara för att bryta lite stereotyper – här är ett inslag från HaaretzTV om en arabisk Beauty Contest som hölls i Shefaram nyligen. Dock utan baddräktsmomentet. Läs även artikeln.

Språket? De talar hebreiska allihop, speciellt Hana vars hebreiska är perfekt. Inte undra på att hon får jobba på att övertyga folk om att hon är en arab…

Idag var det helt underbart väder, så där som det brukar bli efter någon veckas regn – klart, soligt och varmt. Perfekt för en utflykt till det närbelägna Carmelberget. Först till klostret Muchraka, sedan till Hai Bar nära universitetet i Haifa, där de föder upp vilda djur som varit vanliga i regionen men som utrotats genom jakt från mitten av 1800-talet och till början av 1900-talet. Den sista inhemska hjorten på Carmelberget sköts 1912. Börjar med lite bilder från berget och omgivningarna…djuren kommer nästa gång.

Ovan: utsikt över Yizreeldalen (vi gick ner längs den här stigen) Nedan: Carmelberget inklusive liten grotta som vi inte utforskade

Cyclamen – rakefet på hebreiska – växer i klippskrevor längs hela bergssidan. På slänterna såg vi massor av vilda krokusar och narcisser. De är mindre än de odlade varianterna men doftar absolut bedövande.

Haifabukten. I spetsen längst upp i bukten ligger staden Akko.

Blick mot nordöst från Carmelberget nära Haifas universitet. Om man tittar noga (det var disigt) så ser man en vit fläck i horisonten, det är Hermonberget. Bakom berget ligger Syrien.

Och så här ser det ut på bergets lägre slänter – gamla olivlundar och inhemsk ek.

Vem är detta?

 Skrev det här som en kommentar i tråden till den förra posten, men det blev långt, så den får en egen post.

  Det där med att bli medborgare…jag har inte gjort processen i Sverige, bara läst om den, men jag har ändå en hel del personlig erfarenhet av det här med att vara utlänning utan papper.

När jag var i Frankrike ett år i slutet på 80-talet så hade jag någon form av studentvisum, men så beslöt plötsligt den franska staten att alla icke-EU-medborgare måste ansöka om visum. Sverige var inte i EU. Jag stod i kö i timmar hos prefekturen, som var lika effektiv som en italiensk polisstation någonstans på Sicilien, tillsammans med horder av algerier, marockaner, tunisier, afrikaner och även en islänning som tyckte att hon var alldeles för fin för sådant (är islänningar mer rasister än andra? Eventuellt är det här en fördom, men de islänningar jag träffat har varit väldigt Vit Makt-inspirerade).

Naturligtvis behandlades vi som misstänkta, illegala immigranter. Ett svenskt pass hjälper inte när man står i kö, det underlättar eventuellt när man kommer fram till disken men innan dess är man lika mycket värd som resten av hopen, dvs ingenting. Man blir åthutad, folk skriker åt en på franska med languedoc-accent och en cigarett i munnen (naturligtvis under skylten “Rökning förbjuden” och varje gång man kommer dit säger de att man glömt ett papper och får komma tillbaka imorgon. Fax? Telefon? Det fanns inte ens några datorer på den här tiden, fax hade de inte och de svarade inte i telefon.

Bodde i olagligt uthyrt studentrum som tillhörde en madagaskisk tjej så all min post måste adresseras till henne, mitt namn fick under inga omständigheter förekomma. När städtanten insåg att jag inte såg ut att komma från Madagaskar så förklarade hon att hon var beredd att hålla tyst (jag hade slängts ut och tjejen förlorat rätten till subventionerat studentrum som gick att hyra ut, istället bodde hon tillsammans med sin syster i en etta) gentemot att jag gav hennes dotter engelskaundervisning. Vilket jag gick med på, och det var en god gärning – städtantens dotter klarade studentexamen i engelska. Så lite utpressning är inte alltid av ondo.

Sedan åkte jag till Tyskland för att studera i Berlin. Igen: Sverige inte i EU. Först var jag där som au-pair i några månader hos ett gammalt par. Men au-pair-reglerna gäller inte för gamla par utan bara för att ta hand om barn, så när mitt turistvisum gick ut efter tre månader kunde jag inte åka tillbaka till Sverige för då skulle jag inte fått åka tillbaka till Berlin igen på tre månader, det var reglerna. Så jag var illegal immigrant ett tag. Inte för att någon skulle ha arresterat mig på gatan, men det gick t ex inte att skaffa bibliotekskort eller göra någonting som hade med passet att göra, som att åka till Östberlin eller till Sverige eller till Västtyskland.

Men till sist åkte jag hem och efter en enorm byråkratisk ansträngning lyckades jag efter tre månaders uppehåll (minimum) få studentvisum på tyska ambassaden. Det måste sedan stämplas och utredas osv på Ausländerbehörde i Berlin. Det betyder att man står i kö från halv sex på morgonen tillsammans med asylanter från Afrika och resten av världen, klockan sju får man gå in och ta en lapp, åtta öppnar de, klockan elva kommer man in. Då skriker de åt en på tyska och säger att man glömt några papper och får komma tillbaka imorgon. Ingen dator, inget fax, i telefon svarar de inte.

När man överlevt denna process några gånger så vänjer man sig, och pratar man väldigt bra tyska när man kommer fram till luckan så hjälper det något. Innan dess är man afrikansk asylant, svenskt pass eller inte. Så en gång om året i fem år var jag afrikansk asylant, och när jag strulade till det och åkte till Jerusalem ett år och kom tillbaka till Berlin för att jobba på sommaren så var jag illegal immigrant igen.

Största delen av tiden bodde jag i turkhögkvarteret Wedding i ett bakgårdshus vars enda tyska invånare var en alkoholiserad f d prostituerad vars f d kompisar brukade bryta sig in hos henne för att äta vad hon hade i kylskåpet eller ta hennes pengar lite då och då. De andra invånarna syntes inte till speciellt ofta, de jobbade på nätterna och var illegala på ett eller annat sätt, bara en kvinna från Ghana med sex små barn brukade lämna sin 21-kvm-lägenhet då och då för att gå och handla. Det luktade konstigt i trapphuset och när det då och då brakade till (någon slängde ut en trasig TV i trapphuset eller någon annan bråte genom fönstret) så höll man tyst och avstod från att undersöka saken.

Israel, även för en utländsk turist som vill stanna längre än tre månader, är gentemot allt detta en relativ bagatell. Eller så var jag bara luttrad. Men: för araber är det värre än för europeiska turister, no question. Ändå: många formulär finns på arabiska (det såg jag inte i Frankrike eller Tyskland), det finns arabisktalande på myndigheterna i blandade eller arabiska städer, osv. Här är det mer ett politiskt problem. Men för individen inte mindre ansträngande.

F ö tycker jag att det är en viktig erfarenhet att ha känt hur det är att bli behandlad som en värdelös analfabet utan rättigheter. Det är inte speciellt kul, men det ger perspektiv. Och kanske lite mer ödmjukhet inför hur folk faktiskt behandlas på olika migrationsverk. Även i Sverige.

Fick just den här länken från Hedva som jobbar på Isha l’Isha i Haifa…att översätta till hebreiska. Tur att de har mig :-)…

 Hedva och Amani hade alltså varit i Stockholm (igen) för att prata om ämnet kvinnor, fred och säkerhet. Fred och säkerhet kan nämligen betyda väldigt många olika saker för olika människor, och en av kvinnorörelsens uppgifter är att försöka bredda begreppet till att inte bara innebära vakter, väskundersökningar och militära aktioner utan också social och personlig säkerhet.

Amani är ansvarig för projekt 1325 som handlar om kvinnlig representation i fredsförhandlingar och Isha har under hösten haft ett antal fokusgrupper som diskuterat 1325 ur ett feministiskt perspektiv.

Läs. Det är på svenska. Jag behöver inte översätta. Och som fortsättning på en annan tråd – det här är politiskt arbete så att det stänker om det, och det är för vissa också provokativt så det stänker om det, men det är inte på något sätt inriktat på att få publicitet genom symbolhandlingar. Istället koncentrerar man sig på arbete på gräsrotsnivå och samarbetar med med lokala och utländska organisationer i lobbying- och policyfrågor. I like.  

Tre viktiga teman som tas upp i HaaretzTV . Lyssna (och läs artikeln under TV-inslaget) för det här är enormt viktiga ämnen som det inte går att sopa under mattan. Rasismen i Israel har definitivt ökat sedan år 2000 och upploppen i Wadi Ara. Libanonkriget ökade spänningarna ytterligare, och varje gång det talas om ”landutväxling” (a la Lieberman eller professor Gideon Biger) så ökar misstänksamheten på båda sidor.

Oavsett vad som händer med fredsförhandlingarna med palestinierna så är de väldigt konkreta exempel på rasism som programmet tar upp (diskriminering på arbetsmarknaden, särbehandling på flygplatsen, judiska familjers ovilja att bo i samma byggnad som araber) uttryck för en helt ohållbar situation som måste åtgärdas. En sådan här polarisering är enormt skadlig för samhället och det borde vara helt i Israels intresse att stödja de palestinsk-arabiska medborgarnas integration i samhället istället för att marginalisera dem.

Min åsikt om bosättningar i allmänhet och byggnadsplanerna i E1-området utanför Maale Adumim i synnerhet borde vara välkänd. Om inte, kolla t ex här. Att bygga i E1-området betyder att det blir omöjligt att upprätta en palestinsk stat med ett sammanhängande territorium, förutom att det är helt i strid med vägkartan och innebär en mängd folkrättsliga problem. Den amerikanska administrationen är också emot byggnadsplanerna.

Men när jag ser sådana här rubriker i SvD så blir jag ändå rätt irriterad. Att sätta upp ett skjul i E1-området och pryda den med en palestinsk flagga är en politisk demonstration, punkt. Det har inget att göra med att skydda civila palestinier, eller att agera mänskliga sköldar, eller att ge humanitär eller social hjälp. Att israeler och palestinier, som är personligt berörda av konflikten, gör alla möjliga aktioner har jag förståelse för. Men när det kommer till utlänningar så är jag mindre tolerant. Och i det här fallet – misstänker att jag inte är den enda israelen med den här åsikten – så tycker jag att svenskarna har gått över gränsen. Vill de syssla med politiska demonstrationer, gärna för mig. Men stanna i Sverige. 

  Haaretz verkar helt ha missat svenskarnas hjältemodiga insats, eller bryr sig i alla fall inte om att nämna dem. Never mind. För jag misstänker att deras deltagande i den här aktionen främst är till för visa dem hemma i Sverige vilka råtuffa aktivister de är som törs mucka med den israeliska armén, och utnyttja tillfället till att klaga över hur brutalt den israeliska armén behandlat dem.  Att den efterlängtade freden därmed skulle komma ens en millimeter närmare, eller relationerna mellan Israel och Sverige (se Roys inlägg på Al Hamatzav) skulle förbättras, tvivlar jag starkt på.

Läste just en intressant artikel av Akiva Eldar angående ett detaljerat, semi-officiellt förslag som lagts fram av the Aix Group. Hade aldrig hört talas om dem, men en sökning gav följande:

Den här bloggen fokuserar som bekant på Israel, men ibland tar jag mig friheten att skriva om annat. Som nu. Fick nämligen genom en kommentar nys på en blogg om svenskundervisning…med omedelbar madeleinekaka-effekt.

 Jag började nämligen skolan på det avlägsna 70-talet, under 68 års läroplan. Jag har aldrig läst den, men jag är fullt medveten om hur den implementerades i praktiken: det var kollektivet som gällde, i alla väder och till varje pris, och begrepp som ”jämlikhet” tolkades som att alla skulle vara lika. Lika bra eller lika dåliga spelade ingen roll, huvudsaken var att barnen var lika och att ingen lämnade den kollektiva enheten.

Idén var säkert avsedd att vara jättemysig, och det var verkligen mysigt: det var högläsning på myskuddar, friluftsdagar, temadagar, grupparbete och så vidare. Men för en obotlig individualist som jag, som faktiskt tyckte om att lära mig saker (slemmig, borgerlig, misstänkt, icke-politiskt korrekt inställning) så var lektionerna ofta rena Gulag-upplevelsen. ”Räck inte upp handen så ofta Anna”, manade min lärarinna irriterat. ”Du avskräcker de andra barnen från att svara”.

Vi fick visserligen fortfarande betyg, men lärarna bedyrade att de inte spelade någon roll alls och att det enda som räknades var sådant som social kompetens, samarbete och att man var likadan som alla andra, ”en del av gruppen”.

I början av 80-talet började det ske en förändring, inte bara för att jag blivit äldre tror jag utan också för att det började märkas att eleverna kunde gå sex år i skolan utan att lära sig speciellt mycket alls. Tyvärr så började 70-talets idéer vid den här tiden märkas i lärarnas utbildning, speciellt hos de nya som jobbade som vikarier. Och speciellt i ämnen som musik och teckning, där även de ordinarie lärarna påvisade tydliga psykotiska tendenser (eller använde lite för mycket illegala ohälsosamma substanser, vad vet jag). En av de mer intressanta lektioner som vi hade i musik i sexan var en lärare som ansåg att Frank Zappas ”Bobby Brown” var en lämplig text att översätta och analysera innehållsmässigt tillsammans med ett gäng 12-åringar :-) Som tur var hade jag äldre halvbröder som redan upplyst mig om Frank Zappas betydelse för musikkulturen, så jag var förberedd, men inte tillsammans med ett gäng halvpubertala klasskamrater.

Men sådant var ändå undantaget snarare än regeln. Regeln däremot fortsatte att vara problematisk: även på humanistisk linje på gymnasiet så ansågs det otillbörligt att undervisa eleverna i det svenska språket. Vi lärde oss inte att skriva, vi fick en lista på ämnen och det sista var ”valfritt”, och så skrev vi lite som vi ville. Gick det bra så gick det, läraren rättade rena språkfel men annars lade han sig inte i. Det skulle ha varit att störa elevernas ”kreativitet”.

Så jag gick ut gymnasiet utan att någonsin ha lärt mig att skriva. Det lärde jag mig istället i Frankrike, dit jag åkt för att lära mig franska. Det franska systemet har som syfte att eleverna ska kunna skriva en argumentativ uppsats med en tydlig uppbyggnad på vilket tema som helst. Även utlänningar, det spelar ingen roll. Så det var bara att hänga med. Och till min stora fascination såg jag att det faktiskt gick att LÄRA sig att skriva. Inte bara sitta och vänta på att Fru Musa skulle dyka upp, och gjorde hon inte det fick man en trea. 

Intressant nog så hämmades inte kreativiteten alls av den här undervisningen. Snarare blev det lättare att låta kreativiteten få fritt utlopp när det fanns en stadig grund att stå på och verktyg att arbeta med. Det som är självklart för en arkitekt eller ingenjör – att kreativiteten måste ha gedigna kunskaper att stå på – borde vara lika självklart i humanistiska ämnen.

 Vikten av konkret inlärning blev speciellt tydlig för mig för någon månad sedan, när jag efter femton års uppehåll vågade mig tillbaka till universitetet. För att vara på den säkra sidan anmälde jag mig till en kurs i inlärningsteknik, en kort workshop på tre gånger fyra timmar som erbjuds alla studenter på Israels Open University (alltså ”öppna universitetet”, distansundervisning). I kursen fick vi massor av tips om hur man  organiserar och bäst bearbetar kursmaterialet, vi analyserade frågeställningar och skrev uppsatspapper. Inte helt oväntat användes precis samma metod som jag lärt mig tjugo år tidigare i Frankrike. 

Jag hoppas att den svenska skolan fyrtio år efter 68 års läroplan för länge sedan insett att det inte bara är okej att förmedla kunskap, det är en nödvändighet. Och att kunskap och inlärning inte står i något som helst motsatsförhållande till begrepp som social kompetens, fantasi eller kreativitet. Eller för den delen att jämlikhet skulle ha någonting alls att göra med att alla ska vara lika.