Anna Veeder

Pga studier, studieresa, konferens i Jerusalem etc kommer jag att ha väldigt sporadisk tillgång till dator de närmaste två-tre dagarna. Inte för att den här sidan har vansinnigt mycket trafik, men…ursäkta om det tar ett tag innan era kommentarer publiceras. Återkommer efter Annapolis.

I all hast: ursäkta om jag upprepar mig, men jag måste ändå rekommendera Bradley Burston igen, som jag tycker är en genomgående väldigt vettig kolumnist. Dessutom skriver han på engelska, till skillnad från min andra favorit B Michael i Yediot.

 Och nu till Annapolis har han en del att göra. Hamas och Yesha-rådet har vaknat till liv, och gör inte helt förvånande väldigt likartade uttalanden – var och en från sin egen lilla mentala bunker.

 Burston summerar (fritt översatt av mig):

”Inte en centimeter. Ni har ingen rätt. Den som ger bort vårt folks egendom är en farlig förrädare. Den tillhör oss, i sin helhet. Hela Jerusalem tillhör oss. Landet tillhör oss, från Medelhavet till Jordanfloden. Alla handlingar som försvarar vår rätt till landet är rättfärdigade. Vår sak är objektivt och fullständigt rätt och riktig. Deras är en lögn. Att säga nej till kompromiss är att säga ja till självförsvar. Fred är en illusion. Tänk inte ens tanken.”

Ett sådant förhållningssätt är utan tvivel ideologiskt sett renlärigt. Det är inte besmutsat med några slemmiga kompromisser. Det talar om Ära och Stolthet och Motstånd och Folkets Vilja och Patriotism och om att Inte Ge Upp.

Därför har många israeler och palestinier – som egentligen helst vill ha fred, frihet och grannsämja så att de kan jobba och ha ett drägligt liv och skicka sina ungar till skola och universitet utan självmordsbombningar, en monstruös försvarsbudget, tre års militärtjänst och tjugo års reservtjänst plus en del krig, alternativt vägspärrar, fängelsevistelser, misshandel, ihjälskjutna barn och statslöshet – svårt att känslomässigt försvara fredsförhandlingar.

Fredsförhandlingar är för fega mjukisar, även om både Rabin och Arafat gjorde tappra försök att tala om ”de modigas fred”. I fredsförhandlingar måste man svälja sin nationella stolthet, bita i det sura äpplet, inse att det inte går att nå en fred utan att avstå både från mark och en hel del drömmar, och sätta sig ner och kompromissa.

Frågan är alltså inte bara hur man når en politisk lösning som är praktiskt genomförbar, utan också hur man säljer detta som ett smart nationellt koncept till respektive befolkning. För både israeler och palestinier är folk med en stark nationalkänsla. Och vill man besegra Hamas respektive bosättarrörelsen inte i fysisk utan i ideologisk mening, så måste någon börja fundera lite på det här. Speciellt Olmert och Abbas. För om en dag så är Annapolis förbi, och då är vi tillbaka i Mellanöstern-vardagen igen.

SvD

DN

DN2

Haaretz: Judiska och kristna ledare: ingen kompromiss om Jerusalem

”När alla Mellanösternexperter tycks ha samma åsikt bör läsaren vara försiktig”, skriver Bradley Burston i sin kolumn idag i Haaretz.

Det ligger onekligen något i det. Israeliska media är fullkomligt översvämmade av sarkastiska, pessimistiska, cyniska och insiktsfulla analyser och rapporter om hur Annapolis är världshistoriens mest urvattnade, misslyckade, oseriösa och hopplöst oväsentliga konferens. Behöver jag säga att den är dömd att misslyckas och att så snart deltagarna åkt hem till Mellanöstern igen så börjar den tredje intifadan, det blir inbördeskrig i Libanon, Syrien och Hizbollah angriper Golanhöjderna och islamisterna gör revolution i Jordanien och Egypten?

Varken svenska eller utländska media tycks vilja vara sämre. Att satsa på en negativ utveckling i Mellanöstern är ju också traditionellt ett rätt säkert kort, ens jämfört med att komma med några uttalanden om ”försiktig optimism” som utrikesminister Carl Bildt faktiskt dristar sig att göra på DN-s debattsida.

Så trots att jag själv inte hyser någon enorm optimism angående vad som kommer att hända under och efter Annapoliskonferensen tycker jag att Burston har en poäng. Här är listan – nio skäl till varför Annapolis kommer att lyckas:

1.  Bosättarna antar att den kommer att misslyckas och har därför inte utövat någon enorm press på regeringen (än, skulle jag vilja tillägga)

2. Hamas antar att den kommer att misslyckas och har därför inte förhindrat den genom några större terrordåd (än, skulle jag vilja tillägga)

3. Ehud Barak antar att den kommer att misslyckas och har därför avstått från att lägga sig i (och förstöra alltihop som i Camp David)

4. Alla Mellanösternexperter antar att den kommer att misslyckas. Precis som de enhetligt förutspådde ett krig mellan Syrien och Israel förra sommaren. Som inte blev av.

5. Intifadan var ett misslyckande. Fler intifador kommer inte nödvändigtvis att leda till den slutliga segern.

6. Tillbakadragandet från Gaza var ett misslyckande. Ensidiga handlingar leder inte till någon lösning utan till nya (och ibland värre) problem.

7. Ingen gillar Iran. Och det finns inget så effektivt för att få folk att samarbeta som en gemensam fiende.

8. Syrien är inte övertygad om att Annapolis kommer att misslyckas. Alltså har Assad fått något i utbyte. Vad?

9. George Bush (sist men inte minst) är desperat. Och behöver en framgång. Fort. Och när man sågar ner träd så ryker stickorna.  

 Så vi får se. Och som jag skrivit förut – det är inte förrän deltagarna kommer tillbaka hem och måste konfrontera sina egna väljare (utom i Syrien, där det inte spelar någon roll) som det går att utvärdera Annapolis och dess eventuella konsekvenser. Tålamod.

SvD

SvD2

Till Annapolis förstås. Bara på vice utrikesministernivå, men ändå. Inte dåligt jobbat alls. Nu är vi bara väldigt nyfikna på vad Condoleezza Rice lovade dem i utbyte mot att de samtycker till att vara med och leka.

 Huvudloggan: istället för att visa Carmelberget nerifrån så tänkte jag att det vore en bra ide att visa hur Yizreeldalen ser ut uppifrån just Carmelberget vid klostret Muchraka. Där enligt traditionen Eliyahu gjorde sitt stora brännoffer (som Gud tände på) för att täppa till Baalsdyrkarna. Väldigt lämpligt som utflyktsmål, och åker man inte dit på en söndag eller en kristen helgdag så kan man också besöka klostret.

Arabförbundet har beslutat att sända representanter på ministernivå till Annapoliskonferensen. Hamas säger sig vara ”chockade” och lovar att stoppa extra mycket sprängämne i raketerna mot Israel för att fortsätta ”motståndet”.

 För opinionen i Israel är detta en bra nyhet – om det är dåligt för Hamas, så måste det vara bra för oss, resonerar de flesta och då får Olmert, Livni och Barak litet mer andrum innan högern börjar slå på stora trumman på riktigt. Att de inte gjort det hittills kan bara bero på att förväntningarna på Annapolis är precis på nollpunkten, och då kan man vänta med att bränna bildäck en stund för att inte trötta ut folk i förtid.

Annars vill jag mest rekommendera BBC -  klicka på länken till ”West Bank Palestinians on their hopes for the talks at Annapolis”. Det är viktigt att lyssna på vanligt folk också, även om BBC  naturligtvis tar med ett urval av åsikter och man inte kan dra några slutsatser om vad majoriteten tycker.

 För bara någon vecka sedan läste jag en palestinsk opinionsundersökning som sade att runt 70% av palestinierna (måste vara på Västbanken, vet inte om det gäller Gaza också) stöder att Abbas åker till Annapolis, men samma majoritet tror inte att konferensen kommer att leda någonvart. Intressant nog publicerade Yediot i helgen en israelisk opinionsundersökning som säger precis samma sak – över 70% av israelerna stöder Annapolis som koncept, samma majoritet tror inte att det kommer att leda någonvart. Bingo.

Såg just Professor Uzi Even, kemist och kärnexpert från Tel Aviv-universitetet och med ett förflutet i Israels nukleära forskningsreaktor, kritisera de ”medvetet otydliga rapporter” som läckts från diverse högt uppsatta amerikaner. Even sade att han när han först hörde talas om attacken beslöt sig för att hålla tyst – men att när sedan felaktig och missvisande information läckts ut utan att den israeliska regeringen förklarat för befolkningen vad som hände egentligen, då beslöt han sig för att öppna munnen.

 Even kollade bilder från siten som finns tillgängliga för alla och envar på nätet. Han säger att det är väldigt osannolikt att det handlade om en kärnreaktor – anläggningen saknar både kyltorn och skorstenar för att släppa ut radioaktiva giftiga gaser. Att anläggningen inte skulle vara färdigbyggd tvivlar han på – den började byggas före 2003, enligt satellitbilderna.

 Men något misstag tror han inte heller att det handlar om. Even säger att faktum att syrierna inte bara täckte den förstörda byggnaden med jord och sand utan även grävde bort hela kullar runtomkring (alltså använde enormt mycket material) visar på att de verkligen hade något att gömma, inte bara för satelliterna. Dessutom, säger han, skulle Israel inte tagit risken av ett fullt krig med Syrien för någon liten petitess – speciellt som man under Libanonkriget sommaren 2006 var väldigt försiktig med att inte dra in Syrien i kriget.

Even tror att det handlar om en plutoniumanläggning för att sätta ihop en bomb. Då behövs inga skorstenar eller kylrum – däremot avancerade laboratorier eftersom materialet är så giftigt.

Citat från Haaretz:

 ”In my estimation this was something very nasty and vicious, and even more dangerous than a reactor,” says Even. ”I have no information, only an assessment, but I suspect that it was a plant for processing plutonium, namely a factory for assembling the bomb.”In other words, Syria already had several kilograms of plutonium, and it was involved in building a bomb factory (the assembling of one bomb requires about four kilograms of fissionable material).

 Naturligtvis kan det lika gärna handla om en forskningsstation för biologiska eller kemiska vapen (tack Mike). Men vad det än var – och amerikanska kongressledamöter vill att den här informationen släpps fri – så tror jag inte att det var något misstag, eller någon övning. Och någonstans är jag faktiskt rätt glad om jag slipper få veta.

Under ett seminarium på ämnet kärnvapen i Mellanöstern i Tel Aviv-universitetet idag tog några Greenpeaceaktivister tillfället i akt att strippa (nå ja, inte mer än på stranden, men ändå) inför presidenten Shimon Peres som just kommit för att hålla tal (se Greenpeace Israels hemsida här, inklusive bilder). Enligt Haaretz så var Peres snarast road, hoppades att deltagarna inte skulle förkyla sig och påpekade att de borde demonstrera i Teheran istället.

 En israelisk demonstration mot kärnvapen i Teheran, jojo…När en sådan demonstration kan hållas, då behövs den inte för då är det lugnt ändå.

 Men det här är intressant - ämnet är långt ifrån konsensus i Israel, men ändå inte tabu. Argumenten är också snarare ”för ett kärnvapenfritt Mellanöstern” snarare än ”bort med Israels kärnvapen” (som ju officiellt inte existerar, även om inte en kotte tror på det).  

På torsdag kommer arabstaternas utrikesministrar att träffas i Kairo och bestämma vilken rang deras representanter på Annapoliskonferensen kommer att ha. Ett slutgiltigt uttalande väntas i helgen.

 Detta beslut är superviktigt – om de skickar ambassadörer så är det en förolämpning mot Bush och Abu Mazen, oavsett vad konferensen lyckas åstadkomma i övrigt. Om de skickar utrikesministrar så är det en helt annan grej (läs Zvi Barel). Enligt palestinska och egyptiska källor så kommer även Saudiarabien och Syrien att komma till Annapolis (se Haaretz nätsida), men jag kan inte hitta något om detta i arabisk eller utländsk press så vem vet.

 Det finns alltså många parametrar förutom framsteg i ämnena som står på dagordningen för att bedöma om konferensen lyckats eller inte. Men det avgörande har egentligen inte med fakta att göra – det som i slutändan avgör om Annapolis blir ett fiasko, en nystart eller en succé (det tror jag ju iofs mindre på)  är hur konferensen uppfattas av den israeliska och palestinska allmänheten. När vi får se de första opinionsundersökningarna efter konferensen, och ser hur israeliska och palestinska politiker förhåller sig till sina respektive ledare, först då går det att säga något konkret. Tålamod, tålamod.

SvD

Om någon har några illusioner kvar angående Annapolis, så kan de lätt bli av med dem genom att läsa antingen Gideon Levy eller Zvi Bar’el. Visst, båda är från Haaretz. Men ändå. Jag ska försöka hitta något högerperspektiv också, men tyvärr tror jag inte att pessimismen är mindre där. Möjligen är profetiorna om vad som kommer att hända om Israel trots allt visar någon form av seriositet i sin förhandlingsvilja något mer eldfängda.

 Tja. Som sagt, under tiden diskuterar vi våldet på fotbolls- och basketplaner istället, och upprör oss över lärarstrejken. Eller åker till Tel Aviv och handlar. So long.

Vet inte riktigt hur det gick till, men jag hittade inte den här låten (Evyatar Banai och Yonatan Razel, Mizion tetze haahava) på Youtube så jag googlade den på hebreiska och landade här. Vad är det för en sajt? Tycker om.