Anna Veeder

Saknar Cordelias reportage. Nu har de kommit ut i bokform…och trots att jag lever mitt i den verklighet som hon beskriver så blir den här boken definitivt en av de första böcker jag läser nästa sommar (brukar beställa på nätet och skicka till någon familjemedlem där de får ligga på hög tills jag kommer förbi…nätbokhandlarna skickar tyvärr inte till Israel).

Dessutom är Cordelia i DN-intervjun lika klok som förut, och har som vanligt inga illusioner om någonting. Men trots allt tal om ”hopplöshetens gräns”, så blir åtminstone jag på bättre humör av att läsa vad hon har att säga. Hoppas att andra känner likadant.

Har inte läst några nyheter om Israel i svensk press på ett bra tag, åtminstone inte vad det gäller den politiska processen och diskussionen som ju är i full gång så här inför Annapolis. Ironiskt (och kanske typiskt) nog så lyckas nyheten om Olmerts prostatacancer både fylla regeringskansliet till brädden med utländska och israeliska journalister och också nå rubrikerna i det fjärran Skandinavien.

 Som Olmerts läkare påpekade är prognosen för tidigt upptäckt prostatacancer för en man i Olmerts ålder (han är 62) 100% överlevnad efter tio år. När jag hörde detta – efter en timmes svamlande om Vad Kommer Att Hända Nu med Yaron Dekel i radion – så stängde jag av. En medelmåttig influensa skulle förmodligen fått Olmert på knäna för en längre tid än det här. Och dessutom har vi utmärkta Zipi Livni som kommer att gå in som premiärminister. Så det är grönt. Vi behöver inga fler rubriker om det här utan kan koncentrera oss helt på förberedelserna för Annapolis.

 Sedan är det ju ofrånkomligt att folk ringer in till den israeliska motsvarigheten till ”Ring P1″ och förklarar att det är Olmerts straff för hans medverkan i Gazautrymningen. Men det är väl sådant man får stå ut med…precis som att någon svensk bloggare möjligen sitter och jobbar på en lämplig konspirationsteori just nu. Är cancern ingen cancer, utan bara ett lömskt israeliskt försök att kränga sig ur Annapolis? För det vet vi ju att inget är vad det ser ut att vara, som Hamasraketer mot Sderot när Mona Sahlin kommer på besök och så.

 I den här relativa mediastilltjen har jag bland annat sysselsatt mig med att delta i ett medieseminarium om konfliktrapportering, organiserat av Israeli-Palestinian Media Forum. Speciell gäst vid första mötet var Johan Galtung, norsk professor i freds- och konfliktforskning, som höll ett väldigt energiskt föredrag om så kallad ”fredsjournalism”, eller kanske bättre ”conflict sensitive journalism”. Den går i kort ut på att journalism från konfliktområden ofta begränsar sig till att rapportera händelser som att ”A sköt på B, B dog” alternativt ”A sprängde sig själv i en buss, 20 B dog”. Noll bakgrund, noll tidsperspektiv, noll förklaring om parternas egna åsikter om varför detta hände, och definitivt noll förklaring till vad C, D, E och F anser om händelserna.

Galtung jämförde sådan journalistik med sportjournalistik. Det finns två lag, och bara ett kan vinna. Svart och vitt, vi mot dom. Istället förespråkar Galtung och andra som sysslar med conflict sensitive journalism att man också bör fokusera på de olika parternas målsättning, och att det ofta handlar om ett större antal grupper med olika intressen, inte bara om A och B (Reagan mot Gorbatjov eller liknande). Han påpekade också att det går att belysa både positiva och negativa upplevelser i nuet, och positiva och negativa upplevelser i det förgångna. 

Diskussionen bland det 20-tal israeliska journalister som deltog handlade sedan om rapporteringen i israeliska media under det andra Libanonkriget. Enormt, enormt intressant – speciellt som det handlade om duktiga och välkända journalister både från TV och tidningar. Tydligt blev att israeliska media har en tendens att följa strömmen, att gå med det som man anser är den starka trenden just då. Vid tiden för Gazauttåget var det Sharon, vid tiden för det andra Libanonkriget var det Israels rätt att gå i krig mot Hizbollah, och vid båda tillfällena missade israeliska media nästan helt att rapportera om bristerna i organisation, administration eller logistik. För att inte tala om att ta in röster från den ”andra” sidan, dvs bosättarna eller libaneserna. 

För mig var det ju rena komplimangen att inte bli instuvad tillsammans med utlandskorrarna utan med de israeliska journalisterna (just det här seminariet är separat för israeler/palestinier/utlandskorrar och på respektive språk, alltså hebreiska/arabiska/engelska, men de har också många gemensamma workshops) och kunna lyssna på en sådan här insiderdiskussion live. Likadant var det förra veckan när jag åkte på en tur längs barriären/muren längs västra delen av Västbanken tillsammans med Council for Peace and Security, alltså femtiofyra pensionerade högt uppsatta militärer och lyssnade på deras reaktioner till vad Shaul Arieli (ja, igen) hade att säga om HD, barriärens dragning osv…men det får ni läsa mer om om någon månad eller så, för jag har skrivit en artikel om det och tänker inte avslöja något i förskott (ledtråd: det är inte i Flamman). Jag lovar att länka när artikeln publiceras.

Enligt Haaretz så planerar utrikesminister Zipi Livni att sätta upp en ”fredsadministration” för att diskutera och implementera besluten som kommer att fattas i Annapolis. Inte helt oväntat är de flesta potentiella deltagarna veteraner från Camp David.

 Samtidigt så tilltar protesterna inom den israeliska regeringskoalitionen mot att just ”hjärtefrågorna” som Jerusalem, flyktingar och fasta gränser ska diskuteras i Annapolis. Eli Yishai från Shas vill bara tala om ekonomi, Lieberman vill inte tala om någonting alls utom att flytta så många palestinier som möjligt så långt bort som möjligt från Israels territorium.

 Men – det rör sig, både i kulisserna och på scenen. Samtidigt ökar riskerna för att extremistorganisationer av olika slag ska lyckas genomföra attacker i syfte att torpedera konferensen. Tills vidare kan jag inte göra mycket mer än att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Läste just en artikel i Haaretz om en pro-israelisk blogg i Sydafrika, It’s Almost Supernatural. Inte helt oväntat handlar en hel del av inläggen om politikers och medias jämförelser mellan Israel och apartheidregimen i Sydafrika. Har inte hunnit läsa så mycket men den klara och uttalade tendensen till pro-israelisk bias gör den inte så intressant ur ett Mellanösternperspektiv. Däremot tycker jag att den är intressant som en spegel av den sydafrikanska debatten kring apartheidsystemet och vad detta innebar för någonting.  Två läsvärda inlägg angående Israel och apartheid: en från den här bloggen, Part Hate, och 26 thoughts around the apartheid charge.

För att undvika eventuella missförstånd: ingen här stöder apartheid. Tvärtom: de är hundraprocentigt övertygade om att apartheid var ett i grunden orättvist, odemokratiskt och synnerligen brutalt system som aldrig borde ha funnits.

Bloggen citerar den judiske (numera israeliske) sydafrikanske anti-apartheid aktivisten och journalisten Benjamin Pogrund, som sade att när apartheidbegreppet används som slogan så förlorar begreppet sin mening. Frågan är om det inte redan är på väg att göra det i vissa cirklar.  

Fast jag håller inte med om allt. I sina 26 tankar skriver Yoel Pollak bland annat:

18. Israel is unlike apartheid South Africa in that Arabs have the vote and have equal access to the legal system, as blacks and other “non-whites” in South Africa did not; this means that Arabs have the power of political change, too.

Israels arabiska befolkning har rösträtt, ja. De har också samma rätt till rättssystemet och de använder den rätten (se Adalah, Mussawa och andra organisationer). Men jag skulle inte påstå att det inte existerar någon diskriminering i rättsväsendet, eller att en palestinsk muslim med israeliskt medborgarskap får samma bemötande av polis/domare osv som en judisk israel. Detta är inte acceptabelt och bör motarbetas, precis som i Sverige eller i Frankrike. Men det handlar om diskriminering, inte om apartheid.

25. The security barrier is not an “Apartheid Wall” because it is almost entirely a fence and because its primary purpose is to protect Israeli lives; it is not a land grab because its route has to be justified in security terms according to the High Court.

Som jag skrivit i otaliga tidigare poster så är jag mindre tveksam om att muren/barriären inte är ett försök att roffa åt sig land. Men jag tycker fortfarande inte att det är någon ”Apartheid Wall”. Främst just för att den skiljer palestinier från palestinier, inte muslimer/kristna från judar eller folk med olika hudfärg från varandra. Någon säkerhetsbarriär är det inte heller. Istället handlar det om ett försök att under skydd av ett magiskt ”säkerhetskoncept” upprätta en politisk gräns där så mycket land som möjligt hamnar under israelisk överhöghet, alltså ett ”land grab”.

Däremot så har vägsystemet på Västbanken med sina specialvägar för judiska bosättare definitivt drag av apartheid. Å andra sidan kan man argumentera att det är en politisk uppdelning och inte en rasistisk, eftersom kriteriet för att kunna köra på de här vägarna är att man har israeliskt ID, vilket palestinier från östra Jerusalem och alla palestinska israeler också har och de har rätt att använda de här vägarna.

 Men även om jag är lite skeptisk till vissa punkter så tycker jag att många av de 26 punkterna är läsvärda och också värda att diskuteras.

Äntligen, äntligen…det regnar! Inte lika mycket som på bilden ovan, men man måste ju börja någonstans. Det har inte regnat sedan i april eller början av maj, minns inte riktigt.

 Nackdel: enligt kanal 10 så har det varit 16 trafikolyckor de senaste två timmarna pga regnet, och alla bilförare uppmanas att köra extra försiktigt. Det är inte så fånigt som det låter: det är massor med damm på vägarna och det blir alltid halt i första regnen. Men inte bara då: när det regnar blir det ofta totalt kaos och enorma bilköer. Och översvämningar. Och väldigt lerigt.

Fördel: vi behöver massor av vatten. Så för mig får det regna hur mycket det vill.

”First a sprawling police headquarters went up, now bulldozers are leveling ground for a highway and by year’s end, Israel will have laid claim to another strategic West Bank hill, taking one more chunk out of a future Palestine, even as Israel says it wants to negotiate its borders. ”

 Fick just den här  artikeln…inget direkt nytt. Men definitivt något som Annapolis inte kommer undan. Det går inte att bygga bosättningar och att prata fred samtidigt.

”If the loop gets built, ”you cannot talk about (Palestinian) contiguity, about a viable Palestinian state,” said Shaul Arieli, a former Israeli peace negotiator and retired army colonel who is leading the court challenge on behalf of a group of more than 1,000 ex-security officers.”

Tydligen måste Ehud Barak lämna svar till HD så snart som nästa vecka. Som sagt, blir intressant.

Israelisk TV visade i går kväll (måndag) bilder från Rosh Hanikra (Naqura), där Israel tog emot liket från en död israel som drunknade för några år sedan och vars kropp spolades upp i Libanon. I utbyte fick Hizbollah en libanes som tillfångatogs i förra kriget och två döda Hizbollahkämpar. Tyskland har, som förut, agerat medlare mellan parterna.

 Men Israel lär också ha fått, eller ska få, ”information”.  Zvi Yehezkeli i kanal 10 meddelar att informationen gäller Ron Arad, den israeliska navigatören som försvann i Libanon 1986.  Ron Arad är en av Israels smärtsammaste öppna sår – han var bevisligen vid liv när han togs tillfånga av Amalmilisen, men i inbördeskrigets kaos försvann spåren. Eventuellt till Iran. Inte ens kidnappningen av Mustafa Dirani lyckades lösa gåtan Ron Arad.

 De senaste dagarna har israeliska media publicerat utländska rapporter (från bl a Londonbaserade arabiskspråkiga Al Hayat) om att de två kidnappade soldaterna Regev och Goldvasser inte längre är vid liv. Detta är ett antagande som jag också hört från israeliska befäl som var i området vid tiden för kidnappningen och som känner till omständigheterna. Men innan något bevisats så förhåller sig Israel som om de vore vid liv.

 En sak är säker: Samir Kuntar, som suttit i israeliskt fängelse i snart trettio år, blir inte fri förrän Israel får konkret information om Ron Arad. Även i förra fångutväxlingen med Hizbollah, när Israel fick tillbaka Elhanan Tenenbaum och tre döda soldater, talades om information om Ron Arad gentemot en frigivning av Kuntar. Men den utlovade informationen kom aldrig, och Kuntar blev kvar i fängelset

Både för Kuntars och Ron Arads familjs skull – låt oss hoppas att den här fångutväxlingen är ett gott tecken och att fortsatta överenskommelser är på väg. Vem vet, kanske det leder till att även Hamas kommer att känna ett större tryck på att lyckas få fängslade palestinier fria – och att Gilad Shalit kommer tillbaka hem.

Läs libanesiska Daily Star, eller Haaretz, eller BBC, eller Al Jazeera.

Svenska media? Än så länge – ingenting.

Yigal och Larissa är utan tvekan Israels mest avskydda celebs. Men ändå – celebs. Först var det storyn om att de inte fick gifta sig och de gjorde alla möjliga religiösa cirkuskonster för att kunna gifta sig ”på håll”, alltså utan att vara i samma rum samtidigt, sedan var det storyn om ifall Yigal skulle tillåtas göra Larissa med barn, och i så fall hur,  och just nu handlar det om ifall Yigal ska få en dags ledigt från fängelset för att kunna närvara vid sin sons brit (omskärelseceremoni, åtta dagar efter födseln såvida inga komplikationer som gulsot etc har tillstött). Sonen beräknas att födas om drygt en vecka.

Det handlar alltså om Yigal Amir, som 1995 mördade premiärminister Yitzhak Rabin, och hans särbo Larissa Trimbobler. För någon vecka sedan publicerades en opinionsundersökning som visade att runt 50% av den religiösa befolkningen i Israel anser att det inte är bevisat att Yigal Amir sköt Rabin, och över en tredjedel anser att han bör benådas omedebart.

Diskussionen handlar alltså egentligen inte om Yigal Amir som person och hans rättigheter, utan om hur folk ser på Rabinmordet – och därmed också hur de värderar Israels demokrati, debatten kring fredsprocessen och inställningen till Osloavtalen. Yigal Amir är en symbol, precis som Baruch Goldstein. Men till skillnad från ”Baruch Hagever” (obs ironi) så kommer Amir förr eller senare släppas fri.

Nu är det slut på både de judiska helgerna och Ramadan, och det börjar röra på sig. Condi har kommit hit och ska åka fram och tillbaka mellan Jerusalem och Ramallah de närmaste dagarna. Frågan är ju bara om aktiviteterna kommer att leda till att den helt stillastående fredsprocessen börjar röra sig i en viss riktning (helst framåt), eller om det mer handlar om pinne-i-myrstack-fenomenet.

Tills vidare nöjer jag mig med att vara åskådare eftersom jag har en del annat att göra. Intresserade rekommenderar jag att läsa speciellt Roys inlägg på Al Hamatzav. Synnerligen tänkvärt.

Så fort gick det: enligt Haaretz har amerikanerna inte missat det här med E1 och att IDF har exproprierat mark från fyra palestinska byar för att bygga en väg åt palestinierna.

 Just det, åt palestinierna. Så att de kan åka runt Maale Adumim på väg mot Betlehem. Men det är inte ren och skär människokärlek som fått IDF att besluta om vägbygget – snarare handlar det om att försöka mildra kritiken mot byggnadsplanerna i E1 och att kunna argumentera att palestinierna ju inte skadas av bygget, de har ju en alldeles egen väg!

Med Annapolis på väg och petitioner i HD är det svårt att tro att E1 verkligen kommer att byggas. Men någon har definitivt beslutat sig för att försöka.

Rekommenderar också Danny Rubinstein om arkeologi, turism och judiska bosättningar i Davids Stad (Silwan), strax söder om Tempelberget.