Anna Veeder

Ibland när jag vet att jag egentligen borde göra någonting riktigt, som att skriva färdigt den där artikeln eller läsa den där boken eller ringa till VVS-killen och säga att min tvättmaskin låter som om den har lunginflammation, så får jag ett desperat och trängande behov av att leta videoklipp på Youtube. Oftast är det helt bortkastad tid, men ibland hittar jag också något intressant. Som det här klippet från Bornholmer Strasse i Berlin (DDR), natten den 9 november 1989.

 Det var ett magiskt datum, fast som med de flesta historiska eller magiska datum hade jag ingen aning om det när det hände. Satt i min pyttelilla koleldade lägenhet i Wedding, inte långt från just övergången på Bornholmer Strasse men på den trygga västsidan om muren, och hörde på radion att DDR-medborgare skulle få resefrihet till Väst. Kul. Men ingen, varken på öst- eller västsidan, hade räknat med att tiotusentals DDR-medborgare tänkte utnyttja denna förklarade resefrihet genom att göra en liten tur till Västberlin, till fots eller i en Real Existierenden Sozialistischen Trabi.

När vi hörde att de öppnat gränsövergångarna och folk började strömma in så kutade vi till tunnelbanan i riktning Bahnhof Zoo, Västberlins centrum. Vid Zoo var det redan så fullt med folk att de stängde alla linjer och utrymde tunnelbanan, och vi fortsatte till fots. Ett lämmeltåg av proppfulla Trabis körde nedför paradgatan Kudamm medan passagerarna hängde ut genom fönstren och stirrade hänfört på designeraffärerna och de glittrande ljusen, som de hittills bara sett på TV. De stannade inte, de ville inte köpa någonting (de hade i vilket fall inga D-mark med sig), de ville bara kolla. Som de säger i klippet från Bornholmer Strasse: ”vi ska upp och jobba imorgon ju! Vi kommer tillbaka! Vi vill bara gå över och titta några timmar!”

 Detta var, i hela sin anspråkslöshet och icke-våldsamhet, slutet på det kalla kriget. Det som jag faktiskt också vuxit upp med (FGTH-versionen) och som i Västberlin även under det glada 80-talet fortfarande var ett reellt hot. Närvarande och kännbart. Varje gång jag tog tåget till Sverige, från Bahnhof Zoo till Ostbahnhof och vidare till Sassnitz och Stockholm, i Mitropa-vagnar som luktade av något fullständigt outhärdligt stinkande (ryskt? giftigt? vill inte veta) rengöringsmedel, så satt det en butter kille i brun läderjacka vid ingången till de andra vagnarna. Vår vagn var alltid sist, dörrarna kollades hela tiden, och varje gång man skulle på toa fick man tränga sig förbi Stasi i brun läderjacka. Hälften av landet spionerade på den andra hälften.

 Sedan föll muren, och inget blev som förr. Staden invaderades av hungriga, frustrerade och lycksökande människor från hela Östeuropa. Tunnelbanan var full av tiggande rumänska kvinnor klädda i trasor med små barn i famnen, alla billig-affärer var fulla med polacker som kom i busslaster för att köpa billig choklad som sedan såldes på svarta marknaden i Polen för en årslön ungefär, och Tiergarten blev alla dessa nya turisters offentliga toalett. Och jag saknade min mur. Så mycket att jag ett tag funderade att köpa en tröja som det stod ”I Want My Wall Back” på och som sålde rätt bra i Västberlin våren och sommaren 1990.

Förändringar kan vara rätt jobbiga, även om man längtat efter dem och även om man är övertygad om att situationen är bättre idag än förut. För även om det fortfarande finns många problem i Tyskland med de ”nya bundesländerna” och gränsen mellan ”ossis” och ”wessis” fortfarande är väldigt tydlig, så är det inte många som vill ha tillbaka varken DDR eller det kalla kriget. Trots att USA mig veterligen ännu inte tagit bort alla atomvapen från tysk mark.  Ibland, kanske inte så ofta och inte helt smärtfritt, men ändå – ibland ändrar sig faktiskt saker och ting till det bättre. Bekarov beyameinu.

Det finns förmodligen viktigare nyheter än den här, men jag tycker ändå att Bimkoms arbete är värt att uppmärksammas.

Ingen som besökt Östra Jerusalem kan ha missat den helt omöjliga boendesituationen. Efter kriget 1967 bodde runt 70 000 palestinier i det område som senare annekterades till Israel, idag är det officiellt runt 230 000, inofficiellt upp till 300 000. Muren som löper genom de palestinska kvarteren har bidragit till att många palestinier med blå ID-kort sökt sig till den israeliska sidan av muren av rädsla för att förlora sina rättigheter, och hyrorna har gått upp med runt 50% de senaste åren.

De planerade bostäderna kommer naturligtvis inte att lösa hela problemet – som är ett politiskt problem i byråkratisk förklädnad – men det är åtminstone en klar förbättring. Intressant är också att det är den ultraortodoxe borgmästaren Uri Lupolyansky som haft ett finger med i spelet.  Lupolyansky har flera gånger (som t ex angående arbetena vid Mughrabi Gate) bevisat att han är kapabel att lösa problem i Jerusalem. Hoppas innerligt att han fortsätter med det.

Så var det dags igen. Fuad Ben-Eliezer, minister för nationell infrastruktur, gick igår ut med ett dramatiskt förslag i arméradions populära morgonprogram:  att släppa Barghouti i utbyte mot Gilad Shalit och på köpet ge Salam Fayyads regering en välbehövlig boost.  Barghouti är den enda palestinska politiker som har ett genuint inflytande i det palestinska samhället, argumenterade Ben Eliezer, han är palestiniernas näste ledare, och han skulle göra Israel större nytta utanför än innanför fängelsemurarna.

 Det tyckte inte Effi Eitam. Barghoutis frisläppande skulle leda till en demoralisering av armén, hävdade han. För varför skulle soldaterna fortsätta att riskera sina liv med att jaga efterlysta palestinier när dessa sedan efter en rättsprocess strax kommer ut igen genom svängdörrarna? Istället borde Israel kidnappa (han sade ordagrant ”hämta”, men han menade ”kidnappa”) Ismail Haniya och sedan släppa denne fri gentemot Gilad Shalit. Detta är sann logik, hävdade Eitam.

Yossi Beilin svarade att Barghouti aldrig borde ha dömts i en civil rättegång (något som intressant nog var Barghoutis egen inställning till domstolens förehavanden) och att han förr eller senare ändå kommer att släppas fri. Beilin påpekade att både israeler och palestinier besöker Barghouti i hans cell för att rådgöra i politiska frågor, och att det är allmänt accepterat att Barghouti i framtiden kommer att leda det palestinska folket.

 Tja. Alla har ju någon form av poäng med det de säger. Vad jag saknar i den här diskussionen är den övergripande strategin. Förslaget att frige Barghouti borde tas upp i förhandlingarna med palestinierna som en del i ett större paket i avsikt att nå någon form av fredsavtal. Istället blir Barghouti ännu en lösryckt pusselbit i det som kallas ”conflict management” och som i praktiken betyder att vi skjuter lite här, lite där, frigör några fångar här och tar bort en vägspärr där (och bygger tre nya lite längre bort).  Israel måste förhandla seriöst med palestinierna som kollektiv, inte syssla med punktinsatser. Inklusive Marwan Barghouti.

Talk to him - Haaretz

Haaretz tryckta upplaga hade en karikatyr igår på ledarsidan, där Ahmadinejad med en resväska i handen på väg att stiga på planet till NY säger till Khamenei: ”If I can make it there, I’ll make it anywhere”.

Det ligger förmodligen något i det. En israelisk student vid Columbiauniversitetet som lyssnade på Ahmadinejads föredrag igår berättar att många av åhörarna applåderade och uppenbarligen instämde i hans attacker mot Israel. Samtidigt pågick en protestdemonstration utanför. Columbiauniversitetets president kallade Ahmadinejad ”en liten grym diktator” och attackerade hans förnekelse av Förintelsen (”You are either brazenly provocative or astonishingly uneducated,” Columbia President Lee Bollinger told Ahmadinejad about his Holocaust denial. ”Will you cease this outrage?” Läs hela i haaretz).

Bradley Burston, också i Haaretz, argumenterar att Ahmadinejad i all sin megalomani är en av Israels bästa trumfkort och att karln gör ett så bra jobb med att trilla i sin egen grop att det är lika bra att låta honom fortsätta med det.

Själv uppfattar jag Ahmadinejad som en till i raden av fattiga, förtryckta, frustrerade och framgångssträvande ledare, som når makten för att representera folket och dess bekymmer – men sedan drabbas av megalomani, struntar i sitt eget folk och istället lägger ner all sin energi på att etablera sig som en regional maktfaktor med allt vad detta innebär av militär upptrappning. Nasrallah är definitivt en sådan, Saddam brydde sig aldrig ens om det irakiska folket utan gick direkt till nivå II. Finns fler, en väldigt berömd från Österrike t ex och en från Georgien. Först tas de inte på allvar utan uppfattas snarast som komiska och löjeväckande figurer, men de kan bevisligen ställa till med enorm skada.  Så också Ahmadinejad.

Eftersom jag låg på soffan på Yom Kippur kunde jag inte följa med Maria på hennes Jerusalemvandringar. Men det här är ungefär samma Jerusalem som jag kommer ihåg från tiden när jag bodde där. Lite nostalgi…och kanske vi ses nästa år i Jerusalem?

Det här är ”so 80’s”…jag har inget alls emot Amos Oz, A B Yehoshua och David Grossman. Men ibland känns de lite passe (eller är det bara jag som tycker det?). Nu har de i alla fall vaknat upp ur sin slummer och skrivit under en petition till Olmert inför den beryktade konferensen som ska hållas i Washington i november. Tala med Hamas, är budskapet. Jo.  Fast till och med jag har svårt att tro på det som en verklig möjlighet. Tyvärr.

Inte nog med att killen är israel, tysk, homosexuell, talar flytande arabiska, har besökt Libanon elva gånger på två år och är arresterad i samband med ett mord i Libanon - enligt Haaretz så är han dessutom muslim efter att ha konverterat till Islam 1994.

 Det börjar bli lite för bra för att vara sant. Jag har ingen omedelbar kunskap om säkerhetstjänsten, men jag vet vilka tester de gör bara på kandidater till jobb i säkerhetsrelaterade industrier. Har svårt att tro att Mossad skulle plocka en sådan här kille, om det som sägs om honom är sant vill säga. De brukar föredra mer stabila typer.

 Hörde dessutom på radion i morse att även israeliska journalister är rätt skeptiska till den här Nordkorea-nuclear material-nyheten, och anser att det rör sig om väldigt osäker information som sprids för att förvilla fienden, eller något åt det hållet. Så vi får nog ta det med en stor nypa salt så länge.

Egentligen är det väl rätt fegt att blogga om någonting man egentligen inte har någon aning om, men…den här storyn har väl allt. Om den är sann. Vilket jag tror att den är, åtminstone delvis. Även om det här med ”nuclear material” av nordkoreanskt ursprung låter lite FÖÖÖR sexigt för att riktigt kunna tas på allvar. Fast, vem vet? Här är i alla fall länken till Sunday Times som citeras i SvD idag. Eller Haaretz, om ni föredrar det.

 Vad som dock är helt säkert är att den israeliska attacken i Syrien, som enligt utländska rapporter (inga officiella källor har uttalat sig hittills, förutom Netanyahu – se post nedan) bestod av israeliska plan och markstyrkor, bidragit till att återupprätta IDF:s image som oslagbar när det gäller Mission Impossible-operationer emot fientliga mål utomlands och boosta Olmertregeringen inrikespolitiskt i Israel.

 Min personliga åsikt är att det är just sådana här saker som man har en armé till. Inte att föra en fruktlös kamp mot olika folkligt förankrade gerillatrupper och att göra livet outhärdligt för några miljoner civila palestinier som lever under ockupation. Nuvarande försvarsminister Ehud Barak, f d befälhavare för just Sayeret Matkal (israeliska ÖB:s specialstyrka), har en gedigen track record när det kommer till just sådana här extravaganta historier som den i Syrien. Tyvärr har han inte visat samma förmåga när det gäller att på ett fredligt sätt avsluta en ockupation.

Läste just om Daniel Sharon, som arresterats i Libanon misstänkt för spionage. Sharon har både tyskt och israeliskt medborgarskap, talar flytande arabiska och har varit i Libanon 11 gånger de senaste två åren, enligt Haaretz. Låter som en intressant story. Det här är en av orsakerna till att jag inte åker till Beirut även om det är frestande…

Lite kuriosa: ett hitechföretag som jag jobbade på några år hade utmärkta affärskontakter med libaneser i USA, och när vi skulle sälja ett system till Turkiet över ett amerikanskt företag så sköttes logistiken av deras Mellanösternkontor…i Beirut. Vi kunde maila dit utan problem, men inte ringa direkt från Israel. Istället fick vi ett amerikanskt nummer så att samtalet gick över USA. Blev rätt dyrt, men vi orsakade åtminstone inga problem för den libanesiske direktören.

Men inget om Daniel Sharon i Daily Star än så länge. De är fullt upptagna med det senaste mordet på ännu en antisyrisk politiker. Om någon skulle undra så tror jag personligen inte att Mossad har utfört dem i konspirationssyfte för att häva skulden på Syrien. Mossad är utan tvivel inblandad i attentat, men i så fall på palestinska och/eller Hizbollahaktivister. Libaneserna själva verkar inte heller anklaga Mossad utan just Syrien för att mörda antisyriska parlamentariker och journalister, och läser man den första FN-rapporten om Haririmordet så är det inte svårt att förstå varför. Läs också Bitte Hammargrens reportage i SvD.

Andra bloggar om: Libanon, Israel, Mossad

25 timmar utan mat och vatten är inte så hemskt egentligen. Speciellt om man begränsar utevistelserna till en kort stunds synagogebesök vid Kol Nidre, och så den sista halvtimmen innan fastans slut.

 Istället kan man utnyttja dagen till att ligga på en soffa och läsa kurslitteratur - i det här fallet en väldigt intressant redogörelse för situationen i Palestina före och efter det andra templets förstörelse, dvs tiden för kristendomens uppkomst. Ett korrumperat ledarskikt, interna stridigheter om vad den rätta judendomen innebär, kritik mot och beundran av romersk-hellensk kultur, profetior om ”tidens slut” och ett kalejdoskop av mer eller mindre extrema rörelser bidrar till en revolutionsstämning som faktiskt inte är speciellt långt från Life of Brian (dock utan sången på slutet).

 Gillade speciellt alla de olika varianter på kristendom som alltså lär ha förekommit under de första århundradena. Den första församlingen bestod av judar från Jerusalem som höll fast vid judendomens bud inklusive shabbat och omskärelse, men som också firade söndagen som dagen för Jesu uppståndelse. En tidig form av kibbutzliv var det också: de hade gemensam egendom och levde i en nära gemenskap. Att Jesus skulle vara gudomlig var det hittills inte fråga om, den allmänna inställningen (som också delades av andra judisk-kristna församlingar i regionen de första århundradena) var att Jesus var en helt vanlig människa som levde ett fulländat liv och som tog emot Guds ande vid dopet i Jordanfloden, Johannes Döparen och det. Han (Johannes D) blev förresten  också avrättad efter att ha kritiserat kungens (Herodes II, har glömt hans tillnamn) giftermål med sin brors fru vilket inte är tillåtet enligt judisk lag.

 Tvåtusen år senare är situationen lite annorlunda, men just den här ideologiska mångfalden, de hetsiga diskussionerna, dialogen med de judiska församlingarna i diasporan, de många vägarna till himmelriket som erbjuds samtidigt som den värdsliga kulturen med sina för- och nackdelar frodas och blomstrar känns…väldigt välbekant. Jag tror att jag skulle trivts. Jag gör det definitivt idag.

Andra bloggar om: Judendom, Kristendom, Andra Templet, Palestina, Israel